Kung Oidipus och två uppsättningar man gärna hade sett
Sofokles. Foto: Sotheby's
Sofokles brukar betecknas som den mest klassiske av de antika tragöderna. Det är inte att undra över. Litet från ovan betraktar han sina karaktärer. Han kritiserar inte, värderar inte. Han är objektiv, konstaterar och skildrar. Framgångar och tillkortakommanden. Och det gör han virtuost. Aristoteles upphöjer i sin Om diktkonsten Kung Oidipus till den mönstergilla tragedin. I sin geniala uppbyggnad är den också oöverträffbar.
När den moderna teatern fick sitt genombrott i början av förra århundradet blev det även inledningen på en ny epok för den klassiska dramatiken. ”Rethéâtraliser le théâtre”, utropade teatermannen Georg Fuchs i en berömd skrift 1909 och i den reteatraliserade teatern, teater på sina egna villkor, bejakande rytm och rörelse, färg och form som verkningsmedel, skulle de antika dramerna spela en viktig roll. Inte minst var det Sofokles Antigone och Kung Oidipus man särskilt intresserade sig för.
Redan på 1880-talet spelade den berömde franske skådespelaren Mounet-Sully Kung Oidipus på Théâtre-Française, ”ett sceniskt mästerverk så betydande, att har man haft lyckan se det, bleknar allt annat”, skrev den tagne Daniel Fallström, som såg honom vid ett gästspel i december 1899 på Operan i Stockholm.
Ett drygt decennium senare fick Stockholm besök av den tyske demonregissören Max Reinhardt. På Cirkus på Djurgården gästspelade han 1912 med pjäsen, ett jätteevenemang med 300 statister, de flesta inlånade studenter från Stockholms högskola. Oidipus spelades av den välkände italienaren Alexander Moissi, även han utomordentlig enligt Fallström, som var med även den gången.
På svenska spelades pjäsen första gången våren 1919. Det var skådespelaren Ivan Hedqvists förtjänst. Han hade under en tioårsperiod gjort en lång rad fina insatser på Dramaten, men ville söka nya vägar. Med Kung Oidipus begav han sig ut på en turné i landsorten. Premiär hade man i april i Norrköping. Flertalet tidningar var mycket uppskattande, i all synnerhet åt initiativet, men även inför Hedqvists insats. Arthur Nordén slog fast:
Anm. vågar på goda skäl betvivla att själva Mounet Sully nådde fram till den formfasthet, den upplefvelsens intensitet och förfärande allvar, som Hedqvist når. Hos honom finnes ej ens det sista spår av pose, af anlagt patos – allt sådant är utrensadt och förbrändt i den heta eld, som brinner i denna sanna och djupa konst.
Turnén avslutades i december med fyra föreställningar på Dramaten. Någon av dem hade man gärna sett.
Stockholmstidningarna var dock njuggare i sin bedömning. Bo Bergman exempelvis frågade sig: ”vad berör oss egentligen själva fabeln i tragedin numera? Det är en saga, full av osannolikheter”, och Daniel Fallström, som åter fanns på plats, var inte alls nöjd med Hedqvists insats. ”Hans stämma är för torr, saknar den klang, den musik, som är ett villkor utan vilket man icke lyckas att fängsla i en roll sådan som kung Oidipus”. Intrycken från Mounet-Sully satt kvar. Alla var heller inte övertygade om dramats spelbarhet, detta trots att körpartierna var kraftigt nedstrukna och hade fördelats på enskilda röster.
Det skulle dröja trettiotvå år innan nästa uppsättning såg dagens ljus. Men hösten 1951 satte Olof Molander upp stycket och i Oidipus roll såg man Lars Hanson. När man läser tidningarnas beskrivningar undrar man om inte Oidipus måste ha varit Hansons bästa roll under karriären. Han var uppenbarligen alldeles enastående. Sten Selander, exempelvis, konstaterade:
Med den säkraste konst hade Molander gjort hela den övriga föreställningen till en kontrasterande bakgrund för Lars Hansons Oidipus. I denna oändligt främmande värld, där tyranniska gudar härskade och en man dömdes för handlingar om vilkas innebörd han var omedveten, rörde sig denne Oidipus som den tidlösa människan, lika hjälplös som vi mot det obarmhärtiga ödet och lika föga förtjänt av de måttlösa olyckor som hopades över honom. Hanson fick med skakande intensitet fram själva det tragiska i att vara människa. Och han lyckades få gestalten att oavbrutet växa. Från början var hans Oidipus ingen sagohjälte, bara en man, vilken som vi alla måste fråga sig: Vem är jag? och som fortsätter att fråga, blind för alla antydningar om det fruktansvärda svar som väntar honom. Det naket och enkelt mänskliga i hans grepp om rollen ingav en nästan ångestfull känsla av hur nära konung Oidipus öde tvärs genom årtusendena angår oss alla, en känsla som stegrades scen för scen för att till slut bli nästan outhärdlig.
Beskrivningen måste ha fått Sofokles att nöjt nicka i sin himmel. Det var en klassisk gestaltning av en klassisk roll – även den hade man gärna sett.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek