I början av mars 1963 presenterade den nytillträdde teaterchefen Ingmar Bergman ett av sina många nytänk för Dramatens styrelse. I protokollet läser man:

Anmälde förordnade teaterchefen Bergman, att det var hans tanke att under det kommande spelåret och framöver i stor utsträckning i uppsättningarna använda levande musik, varför det var behövligt att anställa en kapellmästare vid teatern.

En sådan hade Dramaten inte haft de senaste decennierna. Här var det alltså fråga om en ordentlig uppdatering.

Bergman var en stor musikvän och hade tidigare år ofta använt musik i sina uppsättningar. När han 1950 invigde Intima teatern vid Odenplan gjorde han det med Brechts Tolvskillingsoperan och i Malmö hade han satt upp både Glada änkan 1954 och Värmlänningarna 1958. Våren 1961 hade han även iscensatt Stravinskijs Rucklarens väg på Operan.

I samband med chefsutnämningen fick Bergman frågan av en tidning om han kunde tänka sig att spela musikal även på Dramaten – och visst kunde han det.

Man får inte vara för dogmatisk. Musical eller tragedi, Glada änkan eller Euripides Medea, valet är egentligen av underordnad betydelse, allt som är 24 karat kan spelas.

För övrigt ansåg han att gränserna mellan tal- och sångpjäser var diffusa. ”Men var är Brecht”, frågade han sig. ”Var är Tolvskillingsoperan och Mutter Courage?” Helt klart skulle Dramaten nu få en bredare repertoar. Inte minst skulle Brechts pjäser bana väg för musiken.

Bergman hade även ett namnförslag rörande den nya tjänsten: musikdirektören Ulf Björlin. Styrelsen var med på noterna och Björlin tillträdde sin befattning som kapellmästare från den 1 maj samma år.

Ulf Björlin var född 1933 och hade studerat piano privat för Tor Ahlberg och musikteori för Valdemar Söderholm, båda i Stockholm. Han hade fortsatt studierna i musikteori, komposition och ackompanjemang för Nadia Boulanger vid konservatoriet i Paris och vidare dirigering för Igor Markevitch i Salzburg. Han hade även verkat som lärare i musikteori på Musikkonservatoriet i Malmö och som musikproducent på Sveriges Radio. Stor uppmärksamhet hade 1960 hans skivinspelningar fått med musik av Bellman och Evert Taube tillsammans med Sven-Bertil Taube. Han hade även gjort musiken till Alf Sjöbergs uppsättning av Georges Schehadés Resan på Dramaten 1962.

På Dramaten fick den nye kapellmästaren omedelbart det hett om öronen. Under Bergmans första spelår 1963-64 presenterade Dramaten tjugotre produktioner och i nio av dem medverkade Björlin på ett eller annat sätt, såväl som kompositör, arrangör eller dirigent.

Hans första större insats blev som musikalisk instuderare och pianist i Alf Sjöbergs kritikerrosade uppsättning av Brechts Svejk i andra världskriget, med välkänd musik av Hanns Eisler. Den hade premiär i november 1963 och blev Dramatens första Brechtuppsättning. Den skulle följas av ytterligare två under Bergmans chefstid. Allan Edwall gjorde en oförglömlig Svejk.

Tiggarens opera med Busk-Margit Jonson, Sven-Bertil Taube och Gunnel Broström

En annan musikaliskt spännande uppsättning blev John Gays Tiggarens Opera. Stycket, som hade blivit en osannolik succé vid urpremiären i London 1728 och som i en uppsättning i samma stad 1920 hade kunnat spelas över 1450 gånger, har kallats världens första musikal. Den kom 1928 även att ligga till grund för Brechts Tolvskillingsoperan. I programhäftet förklarade Björlin:

Föreliggande musikversion av Tiggarens Opera är en fullständig nybearbetning och nyinstrumentering. Till grund för verket ligger huvudsakligen en 1700-talsupplaga med melodi och generalbas av J. Chr. Pepusch. Vissa idéer har också tagits upp från Frederic Austins berömda bearbetning från 1920. Avsikten har emellertid varit att i högre grad än Austin närma orkester- och vokalsatsen till originalets stilideal, dock med inslag av folkliga tonfall.

Verket är en drift med den italienska operan, så dominerande i Europa på 1700-talet, men som då i mångas ögon och öron ansågs onaturlig. Men här finns även sociala och politiska dimensioner, elegant framförda.

Hos Gay möter publiken stortjuven och kvinnokarlen Macheath, som – enligt damerna ifråga – har gift sig med både tiggarkungen Peachums dotter Polly och fängelsedirektören Lockits dotter Lucy. Fäderna försöker till döttrarnas förfäran gemensamt sätta dit skurken, vilket också lyckas. När slutligen Macheath skall hängas får publiken dock genom en tiggare höra ett den tragiska upplösningen är uppenbart galen – en opera måste sluta lyckligt. Macheath blir därför benådad och Gay kan i tiggarens mun lägga sitt ironiska konstaterande:

Hade stycket fått sluta som jag först tänkte, så hade det haft en alldeles förträfflig moral. Det skulle ha visat att människor ur den lägre klassen är fullt ut lika lastbara som rikt folk – men att de straffas för sina förbrytelser.

På Dramaten fick Sven-Bertil Taubes Macheath, Anders Henriksons Peachum, Margaretha Krooks Fru Peachum, Sigge Fürsts Lockit, Gunnel Broströms Lucy och Busk-Margit Jonsons Polly, den sistnämnda inlånad från Operan, många lovord. Uppsättningen kom även att spelas in på en dubbel-LP av EMI.

Åh, vilket härligt krig!

Och den levande musiken hade kommit för att stanna. Under Bergmans andra år som chef spelades tjugotvå produktioner – hela femton av dem innehöll musik. Nu anställde man även en biträdande kapellmästare, Daniel Bell, som året innan hade arbetat som musiker och repetitör på teatern. Han fick nu göra arrangemangen till Dramatens version av den populära musikalen Åh, vilket härligt krig!

Den var ursprungligen en radiopjäs, men hade 1963 fått en scenversion av Joan Littlewood på Theatre Workshop i London och blivit en enorm framgång. Här blandas engelsk music hall, improvisationer, filmsekvenser och dialogpartier till en vass och underhållande satir över det vansinniga första världskriget, allt med utgångspunkten i aktuella melodier från 1914-18. Jackie Söderman regisserade och Björlin dirigerade.

Och kritikerna var positiva. En av dem skrev:

Musicalgenren är inte ny för nationalscenen. För nästan på dagen ett år sedan introducerade Ingmar Bergman den med John Gay’s ’Tiggarens opera’. Då hade Busk Margit Jonsson från Operan införskrivits. Nu får Strååt, Kjellson, Margareta Krook, Sven-Bertil Taube och alla de andra svara för sången. De klarar det fint.

En annan framgång detta spelår blev Brechts Mutter Courage och hennes barn. Pjäsen, som Bergman hade efterlyst redan vid sitt tillträde, handlar om marketenterskan Courage som under Trettioåriga kriget i vått och torrt försöker dra sig fram med sin varukärra. Åter regisserade Alf Sjöberg och i titelrollen fick Margaretha Krook en av sina största framgångar under karriären. Paul Dessaus musik dirigerades av både Björlin och Bell.

Bergmans tredje och sista spelår som chef bjöd på sexton produktioner, sju av dem innehöll levande musik. Till 1800-talsfarsören Eugene Labiches Den italienska halmhatten arrangerade Björlin melodier av Jacques Offenbach, i Björlins ögon en ”blixtrande” spirituell och genial musiker. Det var fråga om såväl kupletter som ouvertyrer.

Yvonne, prinsessa av Bourgogne

Till Alf Sjöbergs uppsättning av Witold Gombrowiczs Yvonne, prinsessa av Bourgogne skrev Björlin egen musik. Här var det dock inte fråga om ”levande” musik. De tjugotal mestadels korta avsnitt på någon halvminut var inspelade på band. Musiken utgjordes av en slags effektmusik, en stiliserad marsch för några bleckinstrument och en altsax exempelvis, några takter jazzinspirerat komp för bas och trummor, spikpiano och en kantigt framförd Chopinvals, atonala slingor som understödde den makabra handlingen. Uppsättningen blev en av Dramatens märkesföreställningar, ett sceniskt allkonstverk, där Sjöbergs regi, scenografin, signerad Sven-Erik Skawonius, Björlins musik och skådespelarnas konst samverkade till en organisk helhet. Till och med den mot Dramaten ofta njugge Bengt Jahnsson kallade uppsättningen ”en viktig teaterhändelse” och konstaterade:

Dramaten visar för en gångs skull en experimentpjäs när dess aktualitet verkligen är aktuell, en pjäs som påbörjar en teaterutveckling, inte manifesterar en avslutning.

Men även annan musikalisk spis bjöds. En stor framgång blev Klas Klättermus och de andra djuren i Hackbackeskogen. Daniel Bell och hans musiker framförde tillsammans med aktörerna Thorbjörn Egners och Christian Hartmans populära sånger. Och i säsongens slutskede presenterade Alf Sjöberg Brechts Herr Puntila och hans dräng Matti, med Sigge Fürst och Thommy Berggren i titelrollerna. Tre musiker under ledning av Daniel Bell framförde Paul Dessaus bekanta musik.

Bergman avgick som chef efter tre år i juni 1966. Björlin stannade som fast anställd kapellmästare i ytterligare två. Nog hade musikvännen Bergman i hög grad genomfört de intentioner han vid sitt tillträde hade presenterat för styrelsen. Sällan har Dramatenpubliken fått uppleva en så riklig och omväxlande musikrepertoar som under hans år som chef.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika