Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor

Hjalmar Söderberg och Dramaten

”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet”. Den uppriktiga bekännelsen kommer från Gabriel Lidman, en av karaktärerna i Hjalmar Söderbergs skådespel Gertrud från 1906. Orden står även som motto till pjäsen och kan sägas sammanfatta författarens syn på kärleken – åtminstone den som skildras i hans böcker. Söderberg har kommit att betraktas som urtypen för flanören, den desillusionerade skeptikern som med ironisk distans, lågmält men klarsynt skildrar livets mysterier, våra tillkommakortanden och besvikelser. Han skrev tre pjäser, förutom Gertrud även Aftonstjärnan 1912 och Ödestimmen 1922. Dramaten har – sent omsider – spelat dem alla.

Man var tidigt ute. Gertrud fick sin svenska urpremiär på teatern i februari 1907, en av de allra sista premiärerna på ”Gamla Dramaten” vid Kungsträdgården, teaterns tillhåll före flytten till Nybroplan. Den gick samtidigt upp på Folketeatret i Köpenhamn. I Stockholm fick stycket god kritik och kunde spelas våren ut. Inte minst övertygade den unga Gerda Lundqvist i titelrollen. I Danmark mottogs Betty Nansen mera njuggt.

Gertrud är en sångerska som bryter upp från sitt äktenskap med det nyutnämnda statsrådet Gustaf Kanning, flintskallig, beskedlig och grå. Hon är förälskad i en ung musiker, Erland Jansson, som hon inleder ett förhållande med, men som hon snart inser att hon aldrig kan få. Ungdomskärleken Gabriel Lidmans invitationer avslår hon. Vid pjäsens slut återstår henne – ensamheten.

Många upprördes av handlingen. Man talade om både omoral och förfall, men karaktärsteckningarna övertygade. Och när har en ”klarare och mera utsökt dialog skrivits?”, underströk kritikern Bo Bergman entusiastiskt. Man kan bara hålla med. Söderberg var en lysande stilist.

På Nybroplan spelades Gertrud första gången i mars 1916. Titelrollen gjordes då av Signe Kolthoff. Anmälarna hade både Gerda Lundeqvists och Betty Nansens tolkningar i färskt minne och naturligtvis gjordes jämförelser. Lundeqvists nobless och själfulla stämma kunde Kolthoff inte matcha, inte heller Betty Nansens blod- och lidelsefulla tolkning.  Signe Kolthoffs Gertrud var mera en ordinär borgardam, mindre i det mesta, alltför alldaglig. Viss besvikelse kunde spåras hos kritikerna.

I november 1953 fick Dramatenpubliken åter bekanta sig med stycket och det visade sig fortfarande engagera. Eva Dahlbeck gjorde nu titelrollen. Hon tog fram både det besjälade och det temperamentsfulla i rollen. ”Om Söderberg och Eva Dahlbeck varit någorlunda samtida, skulle man ha kunnat misstänka att han skrivit huvudrollen i ”Gertrud” för henne”, skrev Per Erik Wahlund och Ebbe Linde erkände rakt av: ”Inte ett drag skulle jag önskat annorlunda hos Eva Dahlbecks Gertrud”.

Hösten 1986 var det Margaretha Byströms tur att ta sig an titelrollen. Kritiken var delad. I Björn Nilssons ögon hade Byström i Gertrud sitt livs roll. Hon ”mognade från hustrubarn till vuxen individ inte så mycket genom sin kärlek som genom sin förmåga att acceptera dess fiasko”. Nilsson var klart imponerad. Andra var mera dämpade, såg tolkningen och hela uppsättningen som ett misslyckande. Så olika kan det bli!


Anna Björk som Gertrud 2014

Senast pjäsen spelades var på Målarsalen 2014. Anna Björk gjorde en oförglömlig Gertrud i en nedtonad men intensivt levande uppsättning, där varje nyans, varje schattering i titelrollen togs tillvara. Den äkta mannens repliker, älskarens, hennes första och enda kärleks, alla speglades de i det uttrycksfulla ansiktet. Sällsamt klart framstod åter – vår obotliga ensamhet.

Aftonstjärnan är en enaktare som utspelar sig på ett kafé. En av stamgästerna, en hovkamrer, har tidigare erbjudit uppasserskan Vivan femtio kronor för att hon skall följa med honom hem, men fått svaret att han borde skämmas. Nu radar han upp sina gullpengar på bordet, snart ligger där trehundra kronor. Vivan, vars vän ingenjören är i stort behov av ekonomiskt stöd, faller till föga och ombeds att hämta sina ytterkläder. När hon återkommer känns kamreren inte alls vid sitt förslag, han påminner henne istället om vilken dag det är, första april, och konstaterar belåtet: ”Gubben borde skämmas? Var det inte så? Nu får Vivan skämmas i stället. God natt.”

Doris Svedlund och Anders Henrikson

Aftonstjärnan har spelats två gånger med Dramatens ensemble. Första gången var i mars 1951. Pjäsen gavs då som eftermiddagsprogram på Lilla scenen. Rune Carlsten, Söderbergs måg för övrigt, regisserade och gjorde även en av rollerna. Som Vivan såg man Doris Svedlund, som kamreren Anders Henrikson. Båda befanns idealiska för sina roller, liksom de övriga medverkande. Men där fanns flera skäl till att se föreställningen. Erik Hjalmar Linder skrev:

Gamla stockholmare torde kunna besöka Lilla Dramatens entimmesföreställning för att uppleva det förgångnas vemod. Teaterälskare kan passa tillfället att se lågmäld, träffsäker teaterkonst – och en scenisk variation på sekelskiftestemat ”Det borde varit stjärnor…” Övriga kategorier kan gå dit för att möta en särskild art av livsvemod, som tycks gå genom hud och artärväggar rakt in i blodet, där det har en benägenhet att stanna. En speciell erfarenhet av en ganska speciell människas synsätt. En glimt av Hjalmar Söderberg.

Det var goda skäl, naturligtvis.

Andra gången pjäsen togs upp var i januari 1983. Teatern hade då lånat Berns salonger, där Hasse Alfredsson satte den i scen. Lena Nyman gjorde Vivan, Jan Blomberg kamreren. Åsikterna gick i sär om lämpligheten att spela Söderbergs kammarspel i Berns jättelokal, där långa bord var uppställda och förtäring erbjöds. Själva spelet gav dock inget övrigt att önska. ”Finns Hjalmar Söderbergs människor kvar?”, frågade sig Bengt Jahnsson och svarade snabbt:

Utan tvivel, och de lever. De var nära döden redan 1911. De har fortsatt att dö levande; rödbrusiga, gallsprängda, cyniska, resignerade, många med humor.

Nog lever de än.

Ödestimmen skiljer sig från de båda andra pjäserna. Den har ett politiskt ämne. Den är, skrev en tidning klargörande, ”en dramatisk fantasi över hur det första världskriget kom till”. Söderberg ville visa hur tron på krigets oundviklighet ”blir till en fix idé hos statsmännen och därmed en direkt krigsorsak”. Tyskland nämns inte i stycket, det utspelar sig i det fiktiva kejsardömet Taurien, ingen misstog sig dock på vilket land som åsyftades.

Vid pjäsens början har Tauriens prins Josef Salvator fallit offer för en attentatsman från grannlandet Sturien. Starka krafter kräver att en aggressiv not skickas till grannen, vilket innebär krig. Statskanslern Anker har hittills kunnat hålla krigshetsarna tillbaka, nu har situationen blivit akut. Tauriens kejsare Felix måste fatta ett beslut. Ödestimmen är nära. Avgörande blir kejsarens lärare och mentor Cassius argumentering – den skulle kusligt likt återklinga i nazisternas propaganda – vanvettiga drömmar om världsherravälde för ett utkorat folk. Och kejsaren tar sitt beslut. Noten skickas, Anker avgår, vilket uppfattas som landsförräderi. Han blir misshandlad på gatan av en fanatiker och avlider på sitt kontor – just som kejsarens arresteringsorder anländer.


Anders de Wahl och Olof Sandborg

Dramatens premiär kom i mars 1945. Trots storartade insatser av bland andra Anders de Wahl som Anker, Uno Henning som kejsaren och – inte minst – Lars Hanson som Cassius förmådde pjäsen inte riktigt engagera. ”Ödestimmen kommer försent på Dramaten”, skrev en tidning i rubriken och samma tongångar återkom i de andra. Det var ironiskt. Redan på 1920-talet fanns pjäsen med i teaterns planering, men då hade teaterchefen Tore Svennberg inte vågat spela den – ämnet var för känsligt. Även Olof Molander hade planer på att ta upp den vid 1930-talets mitt, det hade naturligtvis varit framsynt, men därav blev ingenting. När stycket i april efter arton föreställningar var färdigspelat återstod bara några dagar till Tysklands kapitulation. Sällan har teatern varit så fel ute i tiden.

Doktor Glas då? Det är en roman från 1905. Den omarbetades till monolog 1986 av Allan Edwall, som spelade rollen på sin egen teater på Brunnsgatan 4. Det är en fantastisk text – som även kan bli engagerande teater.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika