Greta Garbo – framgångsrik elev på Dramatens elevskola

”Greta var yngst i ålder i vår kull – men ändå äldst. Tyst, tankfull, rädd, orädd, nyfiken på livet och mycket skrattlysten, en helt underbart sammansatt person". Orden är Mimi Pollaks. Hon var elevkamrat med Greta Garbo, vars Dramatenkarriär helt och hållet kom att utspela sig på elevskolan. Två och ett halvt år gick hon där. Elva roller hann hon med innan hon plötsligt bröt sitt kontrakt.

Greta Gustafsson – som var hennes flicknamn – föddes den 18 september 1905 i Stockholm. Hon var yngst av tre syskon. Familjen bodde i ett rum och kök på Blekingegatan 32 på Söder. Fadern var grovarbetare, gatsopare närmare bestämt, anställd av Stockholm stad. Modern städade. Tidigt fick Greta bidra till hushållskassan. Från det hon var fjorton hjälpte hon efter skolan till med att vispa tvållödder och städa på olika rakstugor. När de obligatoriska sju åren i folkskolan var avklarade började hon som femtonåring arbeta på PUB, först som springflicka, senare som expedit.

Greta Garbo som elev 1924

Genom arbetet på varuhuset kom Greta att få medverka i några reklamfilmer, vilka ledde till att regissören Erik A. Petschler fick opp ögonen för henne. Han gav henne en liten roll i farsen Luffarpetter, där hon spelade badflicka. Petschler rådde Greta efter det avslutade filmarbetet att söka till Dramatens elevskola och förmedlade kontakten med Frans Enwall, elevskolans nyligen avgångne föreståndare. Enwall lät sin dotter Signe, skådespelerska på teatern, läsa med Greta en tid före ansökningsproven i augusti. Som brukligt var förberedde man tre texter, bland annat en scen ur Selma Lagerlöfs Dunungen. Den rollen låg bra till för Greta. Hon blev antagen och började utbildningen på sin sjuttonårsdag den 18 september 1922.

Ett år senare frågade regissören Mauritz Stiller elevskolans föreståndare Gustaf Molander om han kunde rekommendera två unga damer till filmen Gösta Berlings saga. Molander föreslog Greta och elevkamraten Mona Mårtenson, vilka båda kom att medverka i filmen, Greta som Elisabet Dohna, Mona Mårtenson som Ebba Dohna. Inför premiären bad Stiller Greta att byta det alldagliga Gustafsson mot ett mera artistiskt klingande efternamn. Enligt Mimi Pollak var det hon som då föreslog Garbo. Eftersom Greta var omyndig fick hennes mor underteckna ansökan. Det gjorde hon den 9 november 1923.

Det är också som Garbo Greta låter tala om i sig i den första Dramatenrecensionen. Den fick hon efter elevskolans offentliga uppvisning den 17 februari 1924, där hon tillsammans med Arnold Sjöstrand gjorde en scen ur Wecksells historiska skådespel Daniel Hjort. Fröken Greta Garbo, konstaterade Stockholms Dagblad, "var en så pass duglig Katri (Daniel Hjorts moder), som man kan begära av en tjugoårig flicka, som av sin kvinnliga charmes karaktär tycks vara bestämd för en helt annan repertoar". Recensenten antyder det märkliga i att låta en ung skådespelerska spela en gammal gumma. Att eleverna fick framträda i roller som i pjäserna är betydligt äldre än de själva var dock vanligt på elevskolan. På skolan var man mycket nöjd med Gretas insatser. Tillsammans med Alf Sjöberg utsågs hon efter uppvisningen till premiärelev – hon erbjöds att gå ett tredje år, nu med lön. Kontrakt skrevs den 3 februari 1924. Hennes årslön var 1200 kr.

En månad senare gick Gösta Berlings saga upp på biograferna. Filmen väckte inte det uppseende Stiller hade hoppats på, men för Greta blev den en framgång. "Greta Garbo blir förmodligen ett namn", skrev Svenska Dagbladet. "Hon har intelligens, är vacker, naturlig, pikant, charmfull". Tidningen Arbetaren menade att hon "säkert erövrar platsen som en stjärna av första ordningen inom den svenska filmen".

I Tyskland mottogs filmen dock med ovationer och Stiller var angelägen att inte försitta tillfället. Han smidde stora planer och i dem ingick Greta. På hösten övertygade han henne att bryta sitt elevkontrakt. För detta fick hon betala 800 kronor i skadestånd till elevskolans stipendiefond – två tredjedelar av årslönen – vilket hon också gjorde den 8 april 1925. Samma vår undertecknade hon ett Hollywoodkontrakt, som gav henne 350 dollar i veckan. Den hägrande internationella filmvärlden var självfallet mycket frestande för den unga skådespelerskan.

Greta Garbo som Skökan i Den Osynlige 1924

Sista gången Greta Garbo uppträdde på Dramaten var den 23 november 1924. Hon spelade då Skökan i Pär Lagerkvists Den osynlige. Pjäsen, lyrisk och med en grubblande religiös problematik, hade haft premiär den 16 oktober samma år och fått bra kritik. Den gavs femton gånger. Greta spelade samtliga föreställningar utom den sista. Hon hade en kort, men mycket uttrycksfull scen:

SKÖKAN in, drucken, med sitt följe. Vad det är härligt att leva, att älska! Är kanske inte världen full av kärlek, som om den skulle brinna opp! Ja, bara låt den brinna opp! Varför skulle den inte det! – Nu är det så skönt. Älskling, nu ska vi dricka och vara glada, i morgon ska vi dö!
ÄLSKLINGEN. Att få dö med dig…!
SKÖKAN. Ja allihop får ni dö med mig. Allihop! I kärlek! Så skall det gå till. Mina älsklingar, nu ska vi leva och ha det lustigt! Aldrig har det varit så ljuvligt på jorden! Vad sa du? Nej, aldrig har det varit så mycket kärlek, en sån fröjd och försoning!
De bort.

Greta imponerade på Stockholms Tidningens Daniel Fallström, som tyckte hon var "fräck, smidig och skön". Det var enda gången hon recenserades i en Dramatenföreställning.

Vad betydde då elevskolan för Greta Garbo? Vad lärde hon sig egentligen? Själv har hon varit fåordig i saken. Mimi Pollak ger oss dock en del upplysningar. Bland lärarna verkar den gamle Nils Personne ha gjort det största intrycket. Personnes kunnande i stilteater, särskilt fransk teatertradition, är också omvittnad av många.

Elevskolans elever 1924 Bakre raden: Barbro Djurberg, Georg Funkqvist, Karl Magnus Thulstrup, Johannes Laurin. Mittenraden: Mona Mårtensson, Mimi Pollak, Greta Gustafsson-Garbo, Lena Cederström, Vera Schmiterlöw. Främre raden: Tore Lindwall, Alf Sjöberg, Arnold Sjöstrand

Än viktigare var kanske möjligheten att på nära håll få se de stora skådespelarna i arbete. "Så fort Greta och jag hade några håltimmar mellan lektionerna smet vi ut på tredje raden och betraktade vad som hände på den svagt upplysta scenen". Där kunde de studera Hilda Borgström: "Vilken diktion, vilken intelligens! Hon lät som ett välslipat kristallglas"; där kunde de se Tora Teje: "vi älskade Tora Teje. Jag tyckte hon var som en kunglig svart svan, för hon gled över scengolvet. Så vackra röster har inte människor till vardags, tänkte jag. Röd sidenblus hade hon ibland, men alltid hasselnötsstora pärlor i örsnibbarna. Vi dyrkade henne, när hon kom in som Anna Christie i O'Neills pjäs och med sin mörka, sensuella röst började med: 'Ge mig en whiskey.' Vem kunde ana att Greta nio år senare skulle säga samma replik i sin första ljudfilm".

Vem kan säga hur mycket Tora Teje betytt för den rollframställningen? Säkert en hel del, dock. Säkert var elevskolan, med sin kombination av teori och praktik, övningar på sal och tjänstgöring på scen, många gånger den idealiska utbildningen. För Greta Garbo verkar den i alla fall ha fungerat bra. Själv sammanfattar hon elevtiden med orden: "Det var en bra skola. Det var kanske min roligaste tid i livet".

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika