Frun från havet – en sällan spelad Ibsenpjäs

Varför har Ibsens Frun från havet bara spelats en enda gång på Nybroplan? Vildanden har upplevt sex uppsättningar, Ett dockhem, Hedda Gabler och John Gabriel Borkman fem, Gengångare och Rosmersholm fyra. Det kan finnas förklaringar.

I början av juni 1888 började Ibsen skriva på den text som skulle bli Frun från havet. Arbetet gick ovanligt raskt. Redan i slutet av juli hade han skrivit klart sista akten och i november kom pjäsen ut från trycket, lagom till julhandeln. Urpremiärerna skedde den 12 februari 1889 på både Christiania Theater och hovteatern i Weimar. Flera teatrar i de nordiska länderna spelade den samma vår. Den svenska premiären kom på Dramaten den 22 mars.

I stycket möter vi den havsbesjälade fyrvaktardottern Ellida som en gång i tiden förlovade sig med en sjöman. Denne begav sig dock ut på sjön igen varför Ellida bröt förlovningen och istället gifte sig med den trygge doktorn Wangel, änkling med två döttrar. Sjömannen har dock aldrig lämnat Ellida. Liksom havet, det stormande, okända, oändliga, finns han kvar i henne, och när han slutligen – som han lovat – återvänder ställs hon att välja mellan de båda männen. Först när Wangel ger henne full frihet att själv bestämma sitt öde släpper sjömannens närmast hypnotiska makt över henne och hon kan lugnt välja att stanna hos sin familj.

Pjäsen brukar anses som en av Ibsens mest svårspelade. Den mystiske sjömannen – inte ens vad han heter blir klarlagt – har bara två korta scener och i dem skall han få oss att förstå varför Ellida är så attraherad, ja trollbunden av honom. Och hon i sin tur skall övertyga oss om varför hon trots allt stannar kvar i sitt insomnade äktenskap. Det är stora kast. Inte desto mindre blev pjäsen vid urpremiären en klar framgång i Norge.

På Dramaten hade man inför sin uppsättning lyckats återbörda Olga Björkegren Fåhreus till teatern. Hon hade engagerats 1879 och snabbt visat sig vara en skådespelerska i första ledet. Inte minst hade hon 1884 haft en stor en framgång som Antigone i Sofokles tragedi, den första antika som spelades i Sverige. Hennes majestätiska framtoning, livliga, själfulla ansikte och fulltoniga stämma gjorde henne idealisk som Sofokles hjältinna. I januari 1887 gifte hon sig dock och drog sig tillbaka till privatlivet. Rollen som Ellida skulle bli den bejublade återkomsten.

Och nog blev hon firad. Redan vid den första entrén togs hon emot med en ”dundrande applåd”, visste en tidning att berätta. Efter pjäsens slut blev det ett tjugotal inropningar. Ändå var kritiken den här gången ganska avvaktande och försiktig. ”Hennes framställning af den hypnotiserade kvinnan var hållen i stor stil. Ellida var flyttad upp i tragedien, hennes utbrott gjordes större, mera markerade än hvad Ibsen föreskrifvit”, konstaterade Georg Nordensvan konsternerad och man anar – om än inte en besvikelse – så i alla fall en förvirring.

Som den främmande sjömannen föll dessutom Albion Örtengren alldeles igenom. Det skulle behövts en Edvard Swartz i sin krafts dagar – den legendariske Hamletframställaren på den kungliga scenen – i rollen menade kritikern, som på det hela taget hade suttit ”kall och oberörd” den här gången, låt vara att birollerna ”gåfvos på ett vårdadt sätt”. Stycket gavs femton gånger fram till den 17 maj. Det blev Olga Björkegren Fåhreus sista insats på teatern.


Lars Väringer, Solveig Ternström, Ulf Johanson

Fram till idag har pjäsen bara spelats ytterligare en gång på Dramaten. Våren 1985 tog dock Gunnel Lindblom fatt i den och hon var, berättar hon i en intervju, väl medveten om svårigheterna. Men hon tyckte sig ha lösningar, inte minst vad gällde Den främmande:

jag placerade honom i ett suggestivt ljus och lät spela in några valar som sjöng – med ett mullrande hav som bakgrund blev Den främmande en metafor för Ellidas längtan efter havsdjupet, det farliga… En alldeles verklig figur, egentligen, men åskådaren skulle inte riktigt veta om han fanns på riktigt eller bara i Ellidas fantasi.

Det här var naturligtvis en lösning som var otänkbar på 1800-talet – men nu hade nittio år gått.

Det som Nordensvan 1889 kallade biroller skulle komma att få stor betydelse i Lindbloms uppsättning. Det gällde först och främst Wangels båda döttrar Bolette och Hilda. Bolette gör samma misstag som Ellida – om det nu är ett misstag – och accepterar ett frieri från sin gamle lärare Arnholm, inte alls av kärlek, utan för att få komma ut och se världen. Hilde får i sina scener med den unge skulptören Lyngstrand klargöra vad hon har att vänta om hon skulle falla för en inbilsk och självbelåten representant för det manliga släktet. Variationer på temat således.

Som Ellida såg man Solveig Ternström, ”så vacker, hudlös, förfärad över sina känslor som hon inte alls förstod”, beskrev Lindblom. I Den främmandes roll hade hon Lars Väringer, ”en härlig, demonisk, farligt vacker man”.


Katarina Gustafsson, Ulf Johanson, Lil Terselius

Men kritiken var blandad. ”Helgjuten Ibsen som förför”, skrev Susanne Marko i Dagens Nyheter. ”En Ibsen som borde fått vila i frid”, kontrade Björn Samuelsson i Aftonbladet. Störst intryck gjorde de båda döttrarna, spelade av Lil Terselius och Katarina Gustafsson: ”här växer de ut till mångdimensionella och sammansatta gestalter, komiska lika väl som tragiska och därför oändligt mänskliga”, menade Marko. Många lovord inhöstade även Stellan Skarsgård som den beskäftige och gåpåige Lyngstrand.

Mera problematiska framstod Solveig Ternströms Ellida och Ulf Johansons Wangel. ”Men det ska sägas genast, deras uppgifter är också hart när omöjliga”, fastslog Marko urskuldande. Och visst är de stora kasten svåra att komma tillrätta med.

Den okände nämndes nästan inte alls. Endast Per Erik Wahlund i Svenska Dagbladet konstaterade påpassligt: ”den mystiske ’främlingen’ har fått sin uppenbarelse så nedtonad, att det blir tveksamt om han existerar i sinnevärlden eller bara är en projektion av Ellida Wangels frihetslängtan”. Här hade med andra ord regissörens intentioner gått hem.

Frun från havet är med andra ord en pjäs med härliga möjligheter, men också stora, för att inte säga omöjliga, utmaningar. När de görs är det alltid lika roligt.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika