Första gången Dramaten spelade Peer Gynt

Affischen

Det finns som bekant pjäser till vilka det har skrivits musik, där musiken blivit lika omtalad som texten. Felix Mendelsohns musik till Shakespeares En midsommarnattsdröm är ett exempel, Edvard Griegs till Ibsens Peer Gynt ett annat. Dramatens ensemble har spelat båda pjäserna med dessa tonsättares musik, men det har alltid skett på Operan vid Gustav Adolfs torg.

Att En midsommarnattsdröm fick sin premiär på Operan var självklart. Pjäsen gick upp första gången i april 1860 och på den tiden delade Operan och Dramaten scen i Gustav III:s operahus. Men även sedan Dramaten hösten 1863 fått sin egen teater vid Kungsträdgårdsgatan fortsatte man hela 1800-talet att ge pjäsen på Operan – det var ju där den behövliga symfoniorkestern fanns.

Per Gynt – observera stavningen – spelades med Dramatens ensemble första gången i januari 1927. Återigen framfördes pjäsen på Operan och anledningen var just Griegs musik. Teaterpalatset vid Nybroplan var visserligen försett med ett ordentligt orkesterdike, ja när huset invigdes i februari 1908 hade teatern till och med en fast anställd orkester på tretton man, men den hade sagts upp redan våren 1910, då mellanaktsmusiken, som i över hundratjugo år hade varit en självklar del av föreställningarna, avskaffades. Uppsättningen blev därför ett samarbete med Operan.

Peer Gynt brukar ju betraktas som det norska nationaldramat och den här gången hade man även kallat in en norsk scenograf, Oliver Neerland. Han var ett välkänt namn i hemlandet, både som konstnär och scenograf. Han hade 1899-1905 varit elev vid Nationaltheatrets målarateljé och även studerat för konstnärerna Christian Krohg och Halfdan Strøm, liksom vid Académie des Beaux Arts i Paris. Sedan 1918 var han själv chef för ateljén på Nationaltheatret.

Neerland var besjälad av teatervisionärerna Adolpe Appias och Gordon Craigs idéer inom scenkonsten, bort från artonhundratalets noggranna detaljrealism i interiörer och landskap, belysta med fasta golv- och sidoramper. Istället önskade man avskalade, stiliserade byggnationer, vilka man med hjälp av en mängd strålkastare skulle måla med ljus. Till Per Gynt-uppsättningen hade Neerland gjort inte mindre än tjugotre ”fullständigt olika dekorationer”, visste Dagens Nyheter att berätta.

Dekorskiss visande Memnonstoden

Hans arbete mottogs väl. Bo Bergman skrev att det delade sig ”lyckligt mellan det naturalistiska och det stiliserade”. Neerland hade förstått att vara lagom modern, alltför utmanande scenografiska lösningar brukade vid den här tiden stöta på patrull hos kritikerna. Agne Beijer beskrev något njuggare scenografin som en ”korrekt och ofta sceniskt vältänkt kulisskonst” och kom även med passningen ”av det slag som tillredes lika bra på våra egna atelierer.” Han avrundade: ”Att färgerna understundom fingo den slags elaka ton över sig som brukar utmärka färglagd film var kanske inte hans fel, utan strålkastarnas.” Misstänksamheten mot att ge tekniken alltför stort utrymme förnekar sig inte.

Dekorskiss visande den svikna Per

Dramaten äger numera två av Neerlands dekorskisser. De skänktes till teatern av Operan den 17 maj 1988, då Dramaten fyllde tvåhundra år. Den ena skissen bör visa scenen med den sjungande Memnonstoden, som antyds till vänster i bilden.

Den scenen kom dock att strykas i bearbetningen. På den andra skissen ser man Peer i det ögonblick han inser att de fyra resande har svikit honom och givit sig av med hans skepp:

En dröm, jag vill det skall vara en dröm.
Förfärligt! Hu! Det är sanningen dessvärre.
Mina vänner, de asena! – Hör mig, vår Herre!
Du är ju så vis och rättfärdig, o döm!
/med armarna mot höjden/
Det är jag, Peter Gynt! Å vår Herre, hugg i!
Tag hand om mig, fader, annars är det förbi!

Båda scenerna återfinns i pjäsens fjärde akt.

Nog kan man i skisserna ana Neerlands modernistiska intensioner. Hur de sedan genomfördes av Operans ateljé är en annan sak. Den handfasta och konkreta teaterverkligheten är inte alltid lätt att komma tillrätta med. Kostymerna var av traditionellt snitt, nationalromantiskt folkloristiska.

 

Anders de Wahl som Per

I det stora hela fick uppsättningen dock god kritik. Regissören Olof Molander inhöstade rosor, både för sin bearbetning och sin regi. Titelrollsinnehavaren, megastjärnan Anders de Wahl, gjorde heller ingen besviken. Bergman skrev imponerad:

Det är till en början märkvärdigt att den femtioåttaårige skådespelaren lyckas ge illusion som den tjuguårige Peer; men så friskt, så entusiastiskt, så generöst är detta temperament att det alltjämt har förmågan att meddela ungdom.

Även Beijer var positiv, dock med en reservation:

Tomheten, ödsligheten, allt det som skrämmer och kyler hos Ibsens Per Gynt fick han mindre starkt fram.

Påpekandet är symptomatiskt – de Wahl, det var väl känt, lyfte gärna fram sina karaktärers positiva, läs publikfriande sidor.

Hilda Borgström som mor Åse

Nöjda var man överlag även med Hilda Borgströms mor Åse. Hon var både mänsklig och rörande.

Lisskulla Jobs som Solveig

Otur hade man däremot när det gällde Solveig, flickan som livet ut väntar på sin älskade Peer. Rollen skulle ha gjorts av det unga lyriska stjärnskottet Helga Görlin, men hon blev sjuk kort före premiären. Vid de första föreställningarna fick därför i hast den orutinerade Lisskulla Jobs kastas in och sopranen Brita Hertzberg sjunga hennes sångparti i kulissen. Det blev naturligtvis inte vad man hade tänkt sig.

Griegs musik då? Hur tog den sig ut? Dagens Nyheter hade skickat sin fruktade musikkritiker Wilhelm Peterson-Berger till premiären, men han var tyvärr redan från början lite purken:

Om utförandet kan jag på grund av den plats man tilldelat mig ej avge alldeles bestämda omdömen. Hr Grevillius’ ledning föreföll livfull och förstående, och orkestern klingade väl i piano. Förmodligen även i forte, ehuru jag då mest kunde konstatera pukslagarens skicklighet.

Han erkände dock att Brita Hertzberg hade sjungit Solveigs sång ”utomordentligt vackert bakom scenen” och den lyriska scenen med de tre säterjäntorna gjordes både musikaliskt och sceniskt medryckande:

Åtminstone den scenen blev för undertecknad precis vad den är när man läser den – och ändå var det blott Peer som där talade diktorden.

Peterson-Berger lät sig sällan överdrivet imponeras, men nog uppskattade han Grieg.

Sedan dess har Dramaten spelat Peer Gynt ytterligare en gång. Våren 1991 satte Ingmar Bergman upp stycket på Målarsalen – men den gången användes inte Griegs musik.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika