Figaros bröllop och konsten att vara fräck
Beaumarchais´ Den fjolliga dagen eller Figaros bröllop fick sin offentliga premiär på Comedie Française den 17 april 1784. Uppförandet hade föregåtts av en lång rad intriger. Pjäsen låg färdigskriven redan 1781, men hade omedelbart stoppats av Ludvig XVI. ”Detta är avskyvärt”, lär han ha utropat när han första gången fick pjäsen läst för sig, ”detta kan aldrig få spelas: det vore nödvändigt att riva ned Bastiljen för att uppförandet av denna pjes icke skulle bli ödesdigert”. Och kungen skulle få rätt. Figaros bröllop, har det ofta sagts, var med och banade väg för den franska revolutionen.
Det är bland annat Figaros stora monolog i femte akten, när han tror att hans Suzanne just skall bedra honom med hans arbetsgivare, som på sin tid måste ha varit svårsmält för den fina världen. Eller vad sägs om följande utfall:
Nej, min bäste herr greve, du får henne inte… du får henne inte… Bara för att du är adelsman så tror du att du är ett geni i allt! Börd, tur, rang, ämbete, så mycket högmod det skapar! Vad har du uträttat för att få allt det där? Du gjorde dig mödan att födas, det är allt; i övrigt är du en ganska ordinär person; medan jag däremot, för helvete! Jag som kommer från den okända massan, jag har fått utveckla mer kunnande och list bara för att överleva än vad de i hundra år har lagt ner på att regera hela Spanien med alla sina kolonier: och du vill försöka tävla med mig!
Att Ludvig XVI hade dragit öronen åt sig efter den salvan är naturligtvis inte att undra över.
Mats Bergman, Görel Crona, Lakke Magnusson, Örjan Ramberg och Christina Schollin. Foto: Bengt Wanselius.
I juni samma år, knappt två månader efter premiären, kom Gustav III på hemväg från sin italienska resa till Paris, där han bland annat såg Figaros bröllop hela tre gånger. Han diskuterade även stycket med den franska drottningen Marie Antoinette, som fann det oanständigt. Kungen fällde då sin omtalade kommentar: ”Oh madame, komedin är inte oanständig, men fräck”. Naturligtvis hade han sett pjäsens kvalitéer – han var själv Sveriges främste dramatiker – men samtidigt stött sig på respektlösheten i tilltalet. Inte desto mindre kom pjäsen att framföras tre gånger 1785-90 i Stockholm av den franska truppen på Bollhuset.
I november 1788 skrev kungen till sin sekreterare Carl Gustaf Leopold att han fått läsa en imitation av pjäsen, Qvickströms bröllop, förfärdigad av Dramatenskådespelaren Didric Gabriel Björn. Hans version uppskattades dock inte alls av kungen, han liknade den vid Karl den stores värja, ”lång och platt”, och tillade samtidigt: ”Jag tycker inte om originalet, som jag finner dåligt och föga värdigt Molières och Regnards teater”. Omdömet var helt säkert anledningen till att pjäsen då inte kom att spelas på den kungliga scenen.
Men redan hösten 1792, mindre än ett år efter kungens bortgång, togs Figaros bröllop upp på Svenska Komiska Teatern vid Munkbron. Den leddes sedan 1780 av Carl Stenborg, som även var den främste manlige sångaren på Operan. Uppsättningen blev en avgjord framgång och kunde spelas 29 gånger fram till 1799. Stenborg gjorde själv grevens roll och Björn Figaros. Suzanne spelades av den vackra och begåvade Eleonora Säfström.
Nu hjälpte dock inte detta. De sista åren på 1790-talet blev Stenborgs ekonomi alltmera ansträngd. 1798 stod han på ruinens brant. Den unge Gustav IV Adolf beslöt då köpa in Munkbroteatern och därigenom rädda Stenborg från konkurs. Han bestämde sig även för att införliva Stenborgs teater med Dramaten och ge Operan och Dramaten monopol på teaterföreställningar i huvudstaden. Stockholm var för litet, menade kungen, för konkurrerande teatrar. Den sista föreställningen på Munkbroteatern spelades i april 1799.
Och redan samma höst togs Figaros bröllop upp på Dramaten. Även här blev pjäsen en framgång och kom att spelas i det närmaste varje spelår fram till 1820.
I januari 1821 kom så det första framförandet av Mozarts opera i Stockholm. Den är betydligt beskedligare i tilltalet, de drastiska, revolutionära inslagen har tonats ned. I sångnumren får karaktärerna istället utveckla sina personligheter. Musiken tillför stycket nya kvaliteter. Operan blev också snabbt mycket populär och är fortfarande en av de mest spelade på den kungliga scenen.
Dock fick det här till följd att intresset för talpjäsen minskade. Den gavs ett tiotal gånger på 1830-talet fram till november 1840, men avfördes sedan från spellistan.
Tommy Nilsson, Lakke Magnusson, Mats Bergman, Jonas Malmsjö, Benoit Malmberg och Per Sjöstrand. Foto: Bengt Wanselius.
Först 1881 togs den upp igen. Men det ville sig inte. Pjäsen gavs ”väl tungt och utan det rätta lynnet”, skrev en kritiker. Det ”glättiga och tjuvpojkaktiga” kom inte till sin rätt. Gustaf ”Frippe” Fredrikson konstaterade också nästan buttert i sina memoarer: ”Jag gjorde greve Almaviva, ett betydligt otacksammare parti i pjäsen än i operan. Beaumarchais´ komedi är väl också vid det här laget tämligen bortglömd, den verkade knappast mer än ett skelett för operan”. Ändå kunde pjäsen spelas 25 gånger den våren.
Det skulle dröja mer än ett sekel, 110 år närmare bestämt, innan teatern gjorde ett nytt försök. Hösten 1992 presenterade dock Wilhelm Carlsson sin föreställning och nu föll det mesta på plats. Det blev en ”hejdundrande” uppsättning, där Örjan Rambergs Almaviva, Christina Schollins grevinna, Mats Bergmans Figaro och Görel Cronas respektive Jessica Zandéns Susanna, de sistnämnda alternerade i rollen, lockade fram många skratt under de sammanlagt 97 föreställningarna.
Det bjöds många skämt, men var aldrig oförskämt, läste man i Björn Nilssons tidning, och man förstår att kritikern delvis hade saknat det sistnämnda: ”Gustav III skulle dragit en suck av amuserad lättnad om han suttit i den numera alltid tomma kungalogen. Utmärkt, skulle han ha sagt. Helt utmärkt, min käre Carlsson! Ni vet ju allt om hur man roar utan att nånsin oroa!”
Konsten att vara fräck har sina sidor.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek