Alf Sjöberg, bronsstatyett av Bror Marklund

På ett blad till en av Dramatens dramaturger har Alf Sjöberg 1972 hastigt kastat ned några rader rörande sin kommande Strindberguppsättning. Där läser man:

Dramat som blev en vårstorm Mäster Olof. Den första existentiella teaterpjäsen i vår litteratur, spelet om frihetens val och möjligheter. Mäster Olof revolutionsdramat, skrivet av en 23-årig okänd student, som inför kommunardupprorets blodiga efterskörd i Paris, 1872 ville göra teatern till ett vapen. Hur fungerar stycket idag, 100 år efteråt? Med arkebuseringsskotten ekande i världens alla hörn, med studentupplopp och folkmord, diktaturer och åsiktsförtryck.

Engagemanget tar man inte miste på – orden glöder. Alf Sjöberg ville alltid knyta an sina uppsättningar till den dagsaktuella samhällsdebatten. Teatern var ett vapen och på Nybroplan stod hans predikstol, världens centrum.

Sjöberg ville gärna samarbeta med olika bildkonstnärer. Så även denna gång. Till uppsättningen 1972 lyckades han engagera skulptören Bror Marklund. Det skulle bli ett fruktbart möte.

Bror Marklund i sin ateljé

Bror Marklund var född 1907 i Husum i Ångermanland. Han började sin bana som snickare, men blev snart ornamentsbildhuggare. Några snidade träfigurer gjorde att han kom i kontakt med Carl Milles, som hjälpte honom in på Konsthögskolan i Stockholm, där han studerade 1928-34. Han erhöll en lång rad stipendier och kunde göra flera studieresor till Frankrike, Tyskland och Italien. Han blev snart en av vårt lands mest uppskattade skulptörer med arbeten som Thalia i Malmö stadsteaters foajé, bronsportarna till Historiska museet i Stockholm och Mor och barn i före detta kanslihusets innergård. Han blev själv professor på skolan 1959.

Gestalt i storm av Bror Marklund

Det var särskilt Marklunds skulptur Gestalt i storm från 1964 som hade fått Sjöberg att bli berörd och inspirerad. Han förklarade i teaterns programtidning:

Här är själva kommunikationstemat gestaltat, som en budbärare, vilken på vandring genom tid och rum hämmas av lemmarnas förstelning, medan en storm från alla håll rasar över hans axlar. En okänd förintelselust slungar sina brustna block ur rymden.

Och han spekulerade vidare:

Är det titanen som rest sig, äntligen, ur bojorna och utsätts för materiens hämnd? Lyfter han armarna i rörelse för att kasta av sig blocken eller i förtvivlan över den helvetesorkan han satt igång? Är hans rörelse ett fall, släcker projektilerna bakifrån hans liv? Är han vandrare ur ett klassiskt förflutet, en Nike Samotrake, segergudinnan, förvandlad till Nederlaget, i ett vrål av hat mot alla ärelösa krig, där de sista är de uslaste, hoten mot allt som är mänskligt liv.

Sjöberg funderade och spekulerade, vältaligt och mångordigt. Marklund formulerade sig kortare: ”En människa som flyr eller gör motstånd. Skulpturen vill uttrycka båda. Det täcker så mycket. Innehållet är obegränsat”. Han kom även att göra den i flera versioner. En finns vid färjeterminalen i Trelleborg, en vid Svenska ambassaden i Moskva och en vid Örnsköldsviks konsthall.

Mäster Olof, menade Sjöberg, handlar om hur den moderna människan söker ”sin frihet och sin identitet”, hur religionsbehovet slår över i politisk insikt, ”därför att individen måste börja se sin existens i förhållande till de andra i världen och inte bara till sin själs eventuella helighet på andra sidan graven”. Livet på jorden här och nu – kommunikationen mellan människorna – var det som intresserade Sjöberg och dessa tankegångar fann han korresponderade med Gestalt i storm.

Dekorbild från Mäster Olof, 1972

Bror Marklunds scenografi kom att utgöras av tre väldiga stenblock staplade på varann, en sinnebild för de stigande och fallande rörelseriktningarna i pjäsen, representerade av den himlastormade Olof och martyren Gert Bokpräntare. Marklund hade skulpterat fram en abstrakt jättekyrka av monumentala mått.

Och Sjöberg spekulerade vidare:

Störtar denna massivitet, eller reser den sig för att bli en ny vision av enhet? Den samspelar med den Olof, som, bunden av sina platonska ideal, vill lyfta mot rymderna för att själv bli Gud. Titanens uppror mot Olympen. Men den är också på samma gång en komponent för Gert, som kastar sig ut från teoriernas rymder, ner mot massorna, för att som Prometeus, en förnekelsens ängel, verka för befrielsen.


Gipsstatyetter av Bror Marklund

Marklund skulle även svara för kostymerna, ett stort arbete. Rollistan består av närmare trettio personer. Han berättar:

För att tränga in i Strindbergs värld blev jag tvungen att göra alla figurerna i gips. För att kunna tala med dem, förstå dem, röra dem och komma dem nära, som individer.

Sjöberg var hänförd av resultatet och beskrev den ”överväldigande” kraft och komik som finns i de små statyetterna – entusiasmen tar man inte miste på:

Plötsligt, efter alla samtal, skisser, bläddrande i böcker, ställer han sig framför leran och lånar formerna sina händer, leran börjar bubbla och jäsa medan fingrarna rastlöst försöker hänga med. Som den häxgubbe han är, halvt inne i det naturväxta, i själva materialet, trummar han fram sina gestalter som en lapp på en trolltrumma. Kostymerna förhäxas, de blir inte tyg men hudar, som spänns över håligheter och bucklor, sitter som spända ålskinn över vador och bålar. Snart står ett hojtande, hotande, vildsint följe där, under samma tryck som spelbilden.

Marklund hade gjort ett kongenialt arbete.

Toivo Pawlo (Gert Bokpräntare), Jan-Olof Strandberg (Gustav Vasa) och Thommy Berggren (Mäster Olof)

Gipsstatyetterna kom så småningom att hamna på Örnsköldsviks museum och konsthall, som efter Marklunds bortgång 1977 även fick överta hans ateljé. Den flyttades från Funäsdalen till museet. Statyetterna kom även att gjutas i brons. Tre av dem, Mäster Olof, Gustaf Vasa och Alf Sjöberg med glasögon och ihoprullat manus i handen, inköptes av Statens Konstråd, som i september 1988 överlämnade dem till Dramaten.

För Alf Sjöberg blev samarbetet med Bror Marklund en stor upplevelse. Själv sammanfattade Marklund sitt Dramatenäventyr med orden: ”oerhört laddat och fint. Synd att jag börjat så sent i livet med teater”.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika