En väldokumenterad uppsättning som satt spår

Det finns föreställningar man aldrig glömmer. Ja, det finns specifika scener som etsar sig fast i minnet och stannar där. En sådan scen är – för mig – påvepåklädningen i Brechts Galilei, som gick upp på Dramaten vid jultiden 1974. Alf Sjöberg regisserade.

Uppsättningen var en av Sjöbergs mest storslagna. Rollistan upptog ett fyrtiotal namn, statistuppbådet var ordentligt tilltaget, Acke Oldenburgs scenografi utsökt. Hela teaterapparaten utnyttjades – som så ofta i Sjöbergs uppsättningar. I Galileo Galileis roll såg man en medryckande Toivo Pawlo.


Den unge storhertigen av Toscana besöker Galileis unge elev Andrea för att få bekanta sig med Galileis teleskop. Hela förscenen var upphissad och användes i två plan. På det nedre skymtar storhertigens följe.

Pjäsen berättar om naturforskaren Galilei, som med hjälp av det nyuppfunna teleskopet gör revolutionerande upptäckter: jorden är inte vår tillvaros orörliga centrum och mittpunkt utan snurrar kring solen likt de andra planeterna i vårt solsystem. Lärorna omkullkastade kyrkans världsbild och motarbetas därför av denna. Galilei ställs slutligen inför inkvisitionens domstol och avsvär sig inför risken att bli torterad sina läror. Han blir kyrkans fånge i sitt hem, övervakad av en munk och sin egen dotter. Många år senare överlämnar han dock i hemlighet sina fullbordade anteckningar till sin forne elev och de kan smugglas ut ur landet.


Pojkarna börjar snart kivas om två trämodeller, den ena av det ptolemeiska, den andra av det kopernikanska systemet. Andrea kan snart triumferande höja den senare modellen i luften. Den förra slås – mycket talande – sönder i bråket.

Sjöberg ville med sin föreställning aktualisera frågan om vetenskapens och den fria forskningens ansvar – kärnkraftsfrågan var dagsaktuell. Brecht hade noga påpekat att Galilei inte skall ses som en hjälte i pjäsen. Tvärtom, han sviker mänskligheten med sitt avfall, för att istället på kammaren ägna sig åt forskning och grubblerier och Sjöberg slår fast: ”Genom att bedriva forskningen för dess egen skull, visar Brecht, hur vetenskapen isolerat sig från samhället och blivit ett verktyg för maktens, kapitalets och krigets intressen” Galilei blev ett lätt byte för överheten.


Påvens påklädning har just inletts.

Problematiken finns koncentrerad i scenen i påvens gemak. Den vetenskapsvänlige och tidigare kardinalen Barberini, nu påven Urban VIII, uppvaktas här av Storinkvisitorn. Scenen inleds med påvens kraftfulla utrop: ”Nej! Nej! Nej!” Galilei får inte röras. Men allteftersom påklädningen fortskrider förändras hans stämma. Mässkjortan sätts på plats, han viras in i det breda, vita skärpet, påveämbetets ringar synas och provas, mässhaken och skorna sätts elegant på plats med korgossarnas hjälp, liksom till sist det långa, magnifika släpet tillsammans med mitran och kräklan. När han till en gosskörs höga sopraner slutligen har skridit uppför trappan till sin tron närmast kvider han med gäll röst fram: ”Man må på sin höjd visa honom instrumenten”. Belåtet kan Storinkvisitorn avrunda: ”Det räcker, Ers Helighet. Instrument är någonting som herr Galilei förstår sig på”.

Sjöberg har själv fint kommenterat scenen, en av Brechts mest berömda.

Den viljestarka renässansmänniskan Barberini protesterade i början av scenen mot planen att tortera Galilei. Resultat: han utsätts själv för en sorts raffinerad tortyr. Steg för steg, bit för bit, får vi bevittna hur han monteras upp till påverollen. Samtidigt utsätts han för något som i det närmaste liknar smicker, men i grunden är en förintande kritik av storinkvisitorn, genom varje nytt tecken på sin värdighet, som han ikläds, monteras han ner från den värdighet han visade som människa i scenens början. Han försvinner in i ritualens tecken och symboler, löses upp, förintas, till hans identitet har tagits ifrån honom.

Scenen var på Dramaten ett under av precision och teatralitet, varje detalj i påklädningen blev ett skådespel. Den var makalös. Som Påven såg man Heintz Hopf, som Storinkvisitorn Lars Amble.

Uppsättningen är ovanligt väl dokumenterad i teaterns arkiv. Här finns bland annat Sjöbergs fullklottrade regimanuskript, Oldenburgs elva scenmodeller och inte mindre än åttiosju kostymskisser, vidare Beata Bergströms många fotografier, varav fjorton i färg. Fem av dem återfinns här.


En sida ur Sjöbergs regimanuskript

Det finns även en videodokumentation av föreställningen. Den gjordes av Teatervetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet – teatern började själv filma sina uppsättningar först fem år senare, 1979. Videon gör naturligtvis inte alls rättvisa åt föreställningen, videotekniken låg vid den här tiden fortfarande i sin linda. Mycket blir mest en grådaskig sörja, men skådespelarna kan i alla fall skönjas och man hör bra deras röster. För en entusiast räcker det ett gott stycke.


Skorna sätts på plats


”Man må på sin höjd visa honom instrumenten”.

Som så ofta när det gällde Sjöbergs uppsättningar på 1960- och 70-talen hade kritikerna delade meningar. Åke Janzon talade om en ”storartad” föreställning, vital, rolig och gripande. Andra var mera ljumma. ”Storslagen Galilei men var det bra?” frågade sig Henrik Sjögren. I hans ögon hade den jättelika uppsättningen blivit anmärkningsvärt spänningslös. Kyrkans och vetenskapens representanter framstod som karikatyrer, grovt förenklade. Om påklädningsscenen skrev han:

Och när påven Urban ikläds maktens insignier och därmed för varje plagg avlägsnas allt mera från sig själv och sitt förnuft, blir det en överdriven teatralisk demonstration, där Heinz Hopf inte förmår ge spänning åt påvens mänskliga förtunning och där den stora påfågelsmanteln blir utstyrselelement mer än konkret kritik av maktens struktur.

Det hade slagit fel, menade han.

Men för mig var scenen alltså oförglömlig. Det minutiösa detaljarbetet, ljuset, flytet, musiken, den sceniska helheten glömmer jag aldrig. Tänk vad teatern kan sätta spår.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika