En uppsättning om Tolstoj

Tolstojs Anna Karenina har aldrig spelats på Dramaten. Inte hans Krig och Fred heller. Däremot har teatern tidigare framfört en pjäs om honom, Leo Tolstojs testamente. Den skrevs av Arne Törnqvist och hade premiär på Stora scenen i september 1970. Regissör var den unge Mats Ek.

Året innan hade Törnqvist fått upp sitt dramatiska förstlingsverk på teatern, Carl XVI Joseph. Det handlar om målaren Ernst Josephson. Törnqvist tyckte om att blanda verklighet och dikt. I programhäftet klargjorde han dock:

Leo Tolstojs testamente är lika lite som mitt föregående skådespel Carl XVI Joseph något dokumentärt verk, även om det i likhet med detta innehåller en del autentiska repliker och citat. Som historisk framställning är det mycket otillförlitligt. Fakta och fantasier behandlas på samma sätt dvs. som dramatisk dikt.

Det historiska perspektivet intresserade Törnqvist, även om det – enligt honom själv – mera var situationen än personen Tolstoj som stod i focus.

Anders Ek och Ulf Johanson

Pjäsen har två avdelningar. Den förra utspelar sig på Tolstojs gods Jasnaja Poljana 1906, året efter den misslyckade revolutionen, den senare vid tiden för Tolstojs bortgång 1910. Inledningen är sinnrik. Tolstojs hustru Sofia Andrejevna visar en grupp besökare godsets lokaliteter och kan liksom i förbigående redogöra för viktiga detaljer i Tolstojs biografi. Hon visar skrivbordet där både Krig och Fred och Anna Karenina kommit till, soffan där hans mor födde honom och hans fyra syskon, ett porträtt på Vladimir Tjertkov, Tolstojs främste anhängare som predikar pacifism och asketisk livsföring och till och med har fått honom att vilja skänka rättigheterna till sina verk till folket. Vi får veta att Tolstoj i sin ungdom spelade bort hela sitt fadersarv men på äldre dagar avskyr lyx och glam. Han vill leva enkelt och själv plöja sin jord.

I resten av akten konfronteras Tolstoj med sina närmaste i olika scener. Han dikterar för sin dotter Sasja det testamente i vilket han skänker bort rättigheterna till sina verk. Man får möta hans sekreterare Julia Igumnova och biträde Ivanov, som båda är revolutionärer och i hemlighet prånglar ut uppviglande flygblad, liksom sonen Nikolaj, lätt sinnesslö. Vidare möter man Tjertkov, som fikar efter det famösa testamentet och hustrun Sofia som värnar om familjens intressen, allt utmynnande i en stor, härlig vårmåltid. Den slutar med att Tolstoj får känningar åt hjärtat och måste hjälpas i säng.

Anders Ek, Hans Klinga, Toivo Pawlo och Barbro Hiort af Ornäs

I den andra avdelningen har Tolstoj flytt hemmet och hustrun. Han har uppsökt sin syster Maria Nikolajevna i hennes kloster. Där finns även Julia, som deporterats till Sibirien men som lyckats fly därifrån. Klostret gästas även – så kan det gå till i dramatiska dikter – av Överprokuratorn, den ryska kyrkans administrativa överhuvud. Han har bannlyst Tolstoj för hans fördärvliga läror, men vill ändå lära känna honom. De har en uppgörelsescen där pacifisten får ta del av maktföreträdarens krassa filosofi:

Gud har förbannat världen. Men han helgar äganderätten och garanterar maktens himmelska ursprung. Han försonar oss med det allestädes närvarande och ofrånkomliga våldet. Ty ett samhälle som inte är grundat på de starkares våld kommer aldrig att existera. Människorna vill inte och kan inte dela lika. Tryck skall mötas med förtryck, våld med övervåld, makt med övermakt. – Där har ni min trosbekännelse.

Den koleriske Tolstoj i det närmaste kastar ut Överprokuratorn efter deras ordväxlingar – som Rysslands röst i världen kan han med maktens goda minne ta sig en del friheter så länge de inte får några allvarligare konsekvenser.

När det står klart för Tolstoj att hans hustru är på väg till klostret ger han sig snabbt iväg därifrån mot utlandet, rädd att övertalas att återvända till hemmet, det har hänt flera gånger förr. Han insjuknar dock akut och avlider – just som i verkligheten – på en järnvägsstation i Astapovo.

Ensemblen. Från vänster: Marie Göranzon, Margaretha Byström, Irma Christensson, Carl Billquist, Olle Ek, Hans Sundberg, Anders Ek, Åke Lagergren och Bengt Virdestam

Tidningarna var till stora delar välvilliga till stycket. Mest uppskattades Törnqvists dialog. Den flöt på bra och gav skådespelarna stora möjligheter till fina rollporträtt. Några saknade en ordentlig handling. ”Törnqvist förhåller sig på ett, som jag ser det, passivt sätt till det förflutna. Han har en enastående förmåga att skildra ögonblick, men någon egentlig utveckling finns inte i hans pjäs”, menade exempelvis Leif Zern.

Anders Ek gjorde en porträttlik Tolstoj som imponerade, Irma Christenson med kraft den kärlekstörstande Sofia. Inte minst uppskattades ungdomarna, Marie Göranzons intelligenta och engagerade Julia, Margaretha Byströms Sasja och Carl Billquists Nikolaj. Särskilda lovord fick Bengt Virdestams poetiske Ivanov, en verklig Tjechovgestalt skrev någon, Ulf Johansons beräknande Tjertkov och Toivo Pawlos magnifike Överprokurator.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika