En stjärna som tändes och försvann – Alfhild Agrell och Dramaten

1880-talet var ett omvälvande decennium i svensk teaterhistoria. Det var då de kvinnliga dramatikerna äntligen bereddes plats på våra scener. Den påtagliga verkligheten med sina problem och orättvisor skulle ur kvinnligt perspektiv och i Georg Brandes anda sättas under debatt. En av banérförarna i arbetet var Alfhild Agrell.

Alfhild Agrell

Hennes karriär på Dramaten blev kort men intensiv. Inte mindre än sex pjäser fick hon antagna under åren 1881-1886. Det kan jämföras med hennes väninna och kollega Anne Charlotte Leffler, som under samma decennium fick upp två pjäser, och August Strindberg, som fick upp en enda. På teatern var Alfhild Agrell tidens stora stjärna.

Hon var född i Härnösand 1849, dotter till en välbärgad konditor. Nitton år gammal gifte hon sig 1868 med grosshandlaren Albert Agrell och 1876 flyttade paret till Stockholm, där den både vackra och spirituella unga frun snabbt lät tala om sig i de fina östermalmssalongerna.

Men Alfhild Agrell ville mera. Hon hade sen tidiga år sett mycket teater och även själv stått på scenen som populär amatörskådespelerska. I februari 1881 kom hennes första stycke upp på Dramaten, enaktaren Varför? Den affischerades visserligen enbart som ”Svenskt original”, men det var det vanliga vid den här tiden vid debuter.

I pjäsen möter vi det nygifta paret Alf och Esther, som inte drar jämnt. Esther har fått höra att Alf bara tagit henne för pengarna, vilket naturligtvis är ett missförstånd. Alf kan i slutscenen istället berätta att Esther inte har några pengar. De har hennes förmyndare försnillat. Alf har tagit henne ändå – av kärlek.

Det ganska oförargliga stycket gick tämligen spårlöst förbi. Det gavs bara fem gånger. Redan här slås man dock av Agrells ledigt flytande dialog, hennes bett i replikerna.

Ett år senare, i december 1882, kom nästa premiär, Räddad, och nu började det bränna till, vilket redan en kort handlingsresumé visar. Banktjänstemannen Oscar Hjerne och hans hustru Viola har varit gifta i fem år och har sonen Alf tillsammans, som är av klen natur. Äktenskapet är inte lyckligt. Hjerne är notoriskt otrogen. Familjens nära vän kamrer Milde, som i sin ungdom var olyckligt förälskad i Violas mor, ger i hemlighet Viola 6000 kronor att användas av henne och sonen.

Så visar det sig att Hjerne förskingrat pengar. Det framkommer även att Viola fått sådana, vilka hon dock vägrar att ge ut för att rädda sin man. Men så dör sonen. Viola är då beredd att köpa sig fri från äktenskapet. I slutscenen kan hon efter att ha skrivit under pengaöverlåtelsen lämna hemmet med den döde sonen i sin famn.

Pjäsen har kallats ett alternativt dockhem och självfallet gjordes jämförelser med Ibsens välkända stycke. Och visst, både Nora och Viola lämnar sina män, i bägge pjäserna har det begåtts falsarier, men som personer är Nora och Viola mycket olika varandra. Viola är inte som Nora älskad eller drömmer om det vidunderliga. Hennes värld är alltigenom nattsvart. Into desto mindre blev pjäsen en stor succé och kunde spelas hela tjugosex gånger.

I februari 1884 var det dags för nästa stycke, Dömd. Här möter vi guvernanten Valborg, anställd hos professorsfamiljen Hillner. Valborg visar sig vara hemligt trolovad och ha en son med den förmögne kaptenen Björnklo. Han har dock inte hörts av på en tid. I själva verket har han uppehållit sig på en badort på västkusten, där han av en händelse sammanträffat med professorskan och hennes artonåriga dotter Gertrud. Björnklo har med professorskans goda minne förälskat sig i flickan och skall nu förlova sig med henne.

På själva förlovningsdagen avslöjar Valborg sakernas tillstånd och kräver att Björnklo infriar sitt löfte och istället gifter sig med henne. Men släkten ropar på bevis och Valborg svarar indignerad:

Bevis! Tror ni då, att när en kvinna älskar, aktar en man, så som jag älskat, aktat honom, att hon då tänker på att ha intyg på hans löften, på hans eder? Hon bara tror, tror, tror!

Valborg ställer saken på sin spets: ”Är det sämre att älska och tro, än att älska och bedraga”. Valborg vill ha rättvisa. Men därav blir naturligtvis ingenting. Hon är dömd och får avtåga.

Även den här uppsättningen blev en framgång och gavs tolv gånger. Den hade säkert kunnat spelas det dubbla om inte sjukdom hade drabbat ensemblen. Det var nu första gången Alfhild Agrells namn stod på affischen. Räddad hade spelats under pseudonymen ”Thyra”.

Två senare kom nästa premiär, eller premiärer. Två pjäser av Agrell gick samma kväll upp i februari 1886 på Dramaten, enaktaren En lektion och skådespelet Ensam. Det förra stycket var skrivet för den omåttligt populära skådespelerskan Ellen Hartman.  Ingen kunde som hon ge liv åt de skälmska, storögda flicksnärtorna, så omhuldade i tidens repertoar.

Affisch från 1886

Här fick hon spela den unga hustrun Elsa, som har tröttnat på det enformiga lantlivet. Hon vill till stan, till teatrarna och sällskapslivet. Elsa och hennes man Åke börjar packa. Men snart står det klart: i stan kommer Åke att rumla med kamraterna, Elsa sitta ensam. Ett liv på landet med en äkta man har sina fördelar. De stannar. I harmoniskt samförstånd.

Den här gången hjälpte dock inte Ellen Hartmans popularitet. Stycket gjorde inget större intryck och spelades bara fem gånger.

Lycka gjorde däremot Ensam och här avhandlas allvarligare frågor. Den ogifta sömmerskan Thora har en artonårig dotter, Yngva, som älskar och älskas av Allan, fosterson till protokollsekreteraren Georg Eksköld. Denne mosätter sig bestämt ett äktenskap mellan ungdomarna eftersom Yngva är ett illegitimt barn.

Saken ser dock ut att kunna ordna sig. Ekskölds kusin i Tyskland, som även är Yngvas far, har just blivit änkling. Han erbjuder sig genom Ekskölds försorg att ingå ett resonemangsäktenskap med Thora och därigenom möjliggöra giftermålet. Till allas besvikelse vägrar dock Thora att gå med på förslaget. Hon kan inte svika sig själv, ingå ett äktenskap med en man som tidigare bedragit henne och som hon föraktar, även om hon därigenom står i vägen för dotterns lycka. ”Är då en mor inte människa?”, frågar hon pregnant Eksköld i en uppgörelsescen.

Den här gången utmynnar pjäsen dock inte i fullkomlig oförsonlighet. Ungdomarna lovar att invänta varandra tills de skaffat sig egna plattformar, kunnat ta saken i egna händer. ”Jag kan inte förlåta ännu, men jag ska försöka att lära mig förstå”, blir också Yngvas kloka slutord till sin mor.

Redan följande år, 1887, hade Alfhild Agrell sitt nästa stycke klart, helaftonspjäsen Vår! Även den antogs av Dramaten. Till skillnad från de andra pjäserna, som alla utspelar sig i en  enkel salongsdekor, kräver Vår! en betydligt större – resurskrävande – scenisk apparat. Kanske var det därför pjäsen aldrig kom att sättas upp.

Och det blev inga fler premiärer på Dramaten för Alfhild Agrell. Hennes korta scenkarriär var slut. På teaterhimlen slocknade hennes stjärna och försvann.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika