Vid årsskiftet 1928–29 slog Dramatenrestaurangen igen sina portar efter en lång rad av år med vikande lönsamhet. Etablissemanget hade öppnats hösten 1908, ett halvår efter teaterns invigning. Det hade då kallats guldkrog och fått omdömet ”en af de mest smakfulla, eleganta och intima af våra förnämsta restauranter”.

Men nu var alltså dess öde beseglat. De i restriktionstiderna så hett eftertraktade spriträttigheterna övertogs av det nyuppförda Hotel Atlantic på Blasieholmen, beläget på den tomt där Dramatens värste konkurrent – Albert Ranfts Svenska teatern – tidigare legat. Den hade i juni 1925 brunnit ned till grunden.

I Dramatenhuset skulle nya verksamheter etableras. Kaféet på bottenvåningen mot Nybrogatan kom att övertas av ett galleri, Galleri Modern. Festvåningen ovanför restauranglokalen mot Sibyllegatan byggdes om till kontor och hyrdes ut till Svenska Teaterförbundet. I själva restaurangen flyttade – kanske något oväntat – en antikvitetsaffär in, Stina Swanbergs antikvitetshandel.

Antikhandeln hade etablerats 1881. Grundare var syskonen Maria Christina (Stina), Fredrik Wilhelm och Fridolf Emanuel Swanberg. Verksamheten gick ut på att köpa och sälja olika typer av antikviteter. Man skaffade sig snart ett stort och väl uppbyggt kontaktnät med en lång rad firmor på kontinenten i bland annat Wien, Milano och Amsterdam, dit syskonen gjorde återkommande affärsresor.

Våren 1910 tog en ung fröken, Augusta Sjögren, anställning i firman och hon skulle få stor betydelse för verksamheten. Hon arbetade i företaget fram till sin död våren 1956.

I början av augusti 1930 kunde man i Stockholms Dagblad läsa ”Konst på alla håll i Dramaten” och i en intervju förklarade teaterchefen Erik Wettergren:

Spriten, d v s restaurangrörelsen, är definitivt borta, och nu blir det konst i stället. Den forna matsalen är uthyrd till Stina Swanbergs antikhandel, och kaféet övertas av Galleri Modern, som börjar verksamheten i oktober.

Dramatiska teatern skulle bli ett konsttempel på alla håll, ”antik och modern”, vitsade Wettergren nöjt med anspelning på både Teodor Lundbergs skulpturer i byggnadens hörnnischer och på de nya verksamheter som nu skulle göra sitt intåg i byggnaden.

Stina Swanbergs antikvitetshandel hade ursprungligen varit belägen vid Lantmäteribacken intill Kungsträdgården med adressen Västra Trädgårdsgatan 17. Men efter femtio år på samma adress behövde firman uppenbarligen se sig om efter nya lokaler. Varför är oklart. Kanske hade man kommit ihop sig med hyresvärden, Fastighets Aktiebolaget Hufvudstaden, som efter avflytten byggde om lokalerna till kontor. Eller tyckte Swanbergs att Dramatenhuset var en mera fashionabel adress som man gärna flyttade till när nu tillfälle gavs? Säg det.

Hyreskontraktet var mycket detaljerat. Bland annat framgick att hyresvärden, alltså teatern, skulle ombesörja och bekosta dels alla isoleringsåtgärder som påfordrades av brandmyndigheterna, dels alla nya rör- och elledningsarbeten som var erforderliga. Undantaget var den nya gasledning till ett avlutningsrum som antikvitetsaffären beslutat dra in i källarvåningens tornrum, idag teaterns ljudstudio. Övriga ändrings- och reparationsarbeten skulle affären stå för. Denna hade också rätt att vid entrén sätta upp de två skyltar, som använts utanför den tidigare lokalen samt att på tillhörande fönster ”uppsätta guldbokstäver av storlek och utseende, som hyresvärden kan godkänna”. Kontraktet gällde fem år.

Naturligtvis fanns även noga beskrivet vilka lokaler antikvitetsaffären skulle få disponera. De utgjordes i huvudsak av restaurangen mot Sibyllegatan med tillhörande foajé samt en stor del av den korridor i bottenvåningen som tidigare bundit samman restaurangen med caféet mot Nybrogatan. Även lokalerna i källarplanet som tidigare inrymt kök och förråd ingick i överenskommelsen.

Syskonen Swanberg fick dock aldrig uppleva någon längre tid i de nya lokalerna. Fridolf Emanuel hade gått bort redan 1907 och Fredrik Wilhelm avled bara några dagar efter inflyttningen den 1 september 1930. Stina gick bort i juni 1931. De hade dock varit mycket angelägna om att Augusta Sjögren skulle driva företaget vidare och det kom hon också att göra i över tjugofem år.

Men så tillstötte komplikationer. Inför Dramatens stora ombyggnad under 1950-talets sista år anmodade Byggnadsstyrelsen teatern att säga upp hyresgästerna i lokalerna mot Sibyllegatan. Både Stina Swanbergs Antikvitetshandel och Svenska Teaterförbundet blev därför den 29 december 1955 uppsagda till den 30 juni året därpå. Mot detta kom man att protestera. Det var omöjligt, menade man, att med så kort varsel hitta nya lokaler.

När förhandlingar i frågan skulle inledas i mars 1956 anmäldes det emellertid att Augusta Sjögren hade drabbats av en hjärnblödning. Hon avled något senare. Någon efterträdare fanns inte. I september 1956 kunde antikvitetshandelns ombud, advokaten Tore Flodin, meddela teaterns styrelse att dödsboet haft auktion på hela lagret och att utlämningen av auktionsvarorna i det närmaste var avslutad. Epoken Stina Swanbergs Antikvitetshandel var efter sjuttiofem framgångsrika år ett på alla sätt avslutat kapitel.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika