Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor

Det märkvärdiga rummet

För en tid sedan kom en medarbetare på teaterns fastighetsavdelning till mig med fem tavlor. Han skulle gå i pension efter ett livsverk och höll på att städa upp. Tavlorna hade han hittat i ett undangömt kyffe i teaterns källare. Han tyckte det var bäst att jag tog hand om dem.

På varje tavla fanns två teckningar av Staffan Lindén, känd för sina underfundiga Staffans Stollar, som han när det begav sig publicerade i olika tidningar. Av hans korta kommentarer på teckningarna förstod man att han någon gång hade besökt Dramaten bakom kulisserna, bekantat sig med teatern som arbetsplats. Varför framgick dock inte.

Naturligtvis tog jag hand om tavlorna, lätt frustrerad dock över att inte veta hur eller varför de kommit till. Någon gång, tänkte jag, skall jag försöka ta reda på det, även om det inte fanns mycket att gå på.

Så fick jag helt nyligen uppmaningen av en kollega att läsa en rolig artikel i ett av teaterns programhäften. Ingmar Bergman bemötte där en text av Olof Lagercrantz, som i november 1964 hade varit på Bergmans uppsättning av Hedda Gabler. Den hade han funnit både museal och dammig. Ingmars svar, fick jag veta, fanns att läsa i programmet till Ulla Isakssons pjäs Våra torsdagar, som hade haft urpremiär på teatern samma höst.

Visst var det intressant att läsa Ingmars välformulerade text. För mig blev dock den stora upplevelsen att hitta Staffan Lindéns alla teckningar utspridda på sidorna. Och där fanns även en förklaring:

Staffan Lindén är läroverksadjunkt i Gävle, men känd som tecknare av Staffans Stollar i bl. a. Svenska Dagbladet och Röster i Radio-TV. En dag dök han upp i novemberdimman och tog under några timmar Dramaten i besittning. Resultatet har ni sett här i programmet.

Häri fanns även en artikel av Ulla Isaksson med rubriken ”Det märkvärdiga rummet”. I den berättar hon om pjäsens bakgrund. Många år tidigare hade hon gått runt med en insamlingslista och medan en gammal dam hämtade sin portmonnä stod hon och betraktade hennes osannolika rum. ”Det var ett fullkomligt orörligt rum proppfyllt med förgånget liv”. När hon lämnat damen levde rummet kvar i henne.

Det stod uppställt i mig nu och förr eller senare skulle jag komma att använda det, men inte förrän de människor som hörde hemma just i det rummet vaknat till liv där.

Det gjorde de först tjugo år senare och då i pjäsen Våra torsdagar. I den möter vi fyra kvinnor i olika åldrar, den psykiskt instabile Grazia, som snart skall ta studenten, hennes mor Kajsa, grå bankkassörska, Mormor, den som har den egentliga, mänskliga kontakten med flickan. En viktig roll spelar även grannen Fru Fredriksson, ung, blond och gravid i nionde månaden. Det är hon som kan förlösa Grazia, får henne att se en mening med livet.

Handlingen utspelar sig tre torsdagar i familjens lägenhet och i scenanvisningen har Ulla Isaksson återskapat det märkvärdiga rum hon stötte på när hon gick med sin lista.

Ett rum från 1910-talet, burget möblerat i sin tids smak, använt i c:a 50 år och nu i ett prudentligt putsat men hopplöst förfall. Svartnade, delvis lossnade gyllenlädertapeter på väggarna. Stora mörka oljemålningar. Spruckna läderfåtöljer. Tunga, obekväma möbler, delvis herrum, delvis matsal. Till vänster ett utbyggt burspråk med balkong utanför. En myckenhet krukblommor på pallar och piedestaler. Till höger en gammal chäslong med urblekt överkast och många kuddar. Till höger i fonden dörr med plyschdraperier genom vilka man kan se ut mot tamburdörren. En pendyl visar på tio minuter i tre.

Det är klart att en sådan plats gjorde intryck.

Även på Dramaten finns det märkvärdiga platser och tingestar. Några sådana var det som Staffan Lindén fick bekanta sig med de där timmarna han spenderade på teatern. Åtminstone tretton teckningar med kommentarer resulterade besöket i. Förutom de tio som jag fick ta hand om finns ytterligare tre medtagna i programmet. Var de har tagit vägen förtäljer inte historien. Men en av dem har kommentaren: ”Vilgot Sjöman proväter rekvisita till ’Våra torsdagar’”. Han var regissör och man ser att han sitter mitt på scenen – och det är ju den märkvärdigaste platsen på hela teatern.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika