Det lyser i kåken
Ingmar Bergman och Anders de Wahl
Våren 1951 inkallades Ingmar Bergman för att som gästregissör göra sin första uppsättning på Dramaten. Pjäsen han anförtrotts var Björn-Erik Höijers Det lyser i kåken. Den hade publicerats året innan och skulle bli Bergmans tredje Höijeruppsättning. Redan 1946 hade han satt upp Rekviem på Helsingborgs stadsteater och 1948 hade han gjort Dans på bryggan på Göteborgs stadsteater.
Det lyser i kåken utspelar sig i en ödetrakt i Lappland. Jägmästare Sune Stark har efter sin hustrus död inlett en förbindelse med en ny kvinna, Elin, som hans unga dotter Lena inte kan med. Stark har även beslutat vräka det fattiga folket i grannkåken, detta mot dotterns vilja. Hon har istället övertalat dem att stanna kvar.
Lena lider av blödarsjuka. En gång har lappgubben Karlin räddat henne till livet, han har stämt blod. Lena skär sig i handlederna med baktanken att Karlin än en gång skall rädda henne. Grannarna skall då få bo kvar och hon skall även återfå sin far, konkurera ut Elin.
Men den här gången lyckas inte Karlin rädda henne. Han har ställt krav för att göra sina konster – just krävt att de fattiga skall få bo kvar. Hans kraft är slut och Lena förblöder. För de inblandade återstår att rannsaka sina samveten.
Uppsättningen fick ett blandat mottagande. ”Ingen skall säga annat än att det var en kvalificerad föreställning”, menade Martin Strömberg, men melodramatiken stod stundom på lut, i all synnerhet i samband med Lenas ”nattliga blodristningsscen”. Tempot i styckets andra hälft var dessutom alltför långsamt. Här borde uppsättningen, påpekade Ebbe Linde, ha tagit ”ett steg mot det orealistiska, det folkligt romantiska, färgas med något av skillingtryckets grällhet och sentimentalitet”. Men Bergman hade istället valt ”den rena realismens väg”. Det hade enligt Linde inte fungerat.
Anders de Wahl som Karlin
På en punkt var dock alla kritiker eniga – rörande Anders de Wahls insats. Han gjorde Karlins roll. Och det med den äran. Nils Beyer sammanfattade: ”Med sin kraft och sin personliga utstrålning räddade han styckets vanskligaste scen. Den kräver en stor skådespelare – och han visade sig vara det ännu en gång”.
Anders de Wahl var en legendar. Han hade gått Dramatens elevskola 1889–91 och därefter främst arbetat hos teaterdirektören Albert Ranft. Till Dramaten återkom han i samband med flytten till Nybroplan 1908 och här blev han med vissa hälsosamma uppehåll – han var en självmedveten och temperamentsfull histrion – kvar karriären ut. Han gjorde titelrollen i invigningsuppsättningen av Mäster Olof och därefter närmare nittio roller på nationalscenen. Lappgubben Karlin blev hans sista nyinstudering.
I samband med de Wahls bortgång våren 1956 skrev Bergman några rader om deras samarbete i Höijers pjäs.
Vi hade kommit överens om att vi verkligen skulle försöka vara hyggliga. Vi skulle försöka förstå, vara överseende och en smula beundrande. Han var ju i alla fall den store. Vi tyckte också att det skulle bli en smula spännande att arbeta i samma bur som det gamla lejonet.Vi sa också till varandra att han omöjligen kunde vara så besvärlig som alla påstod. För övrigt hade han en ganska liten roll i den här pjäsen.
På mindre än två dagar lyckades de Wahl förstöra alla goda föresatser, ”vårt medlidande, vår välvilja, vår samarbetsönskan”. Pjäsen föraktade han, ensemblen var klen och han rasade över att behöva spela på Dramatens lilla scen – det hade han i själva verket aldrig gjort tidigare. Han hade svårt att få sina femton repliker i rätt ordning, han klagade på författarens obekantskap med vildmarkens språk och pratade mest om Strindbergs Fadren, den pjäs han enligt egen utsago skulle spela härnäst.
Så kom genrepet. Bergman berättar:
Han hade ont i halsen och påstod att han inte kunde tala. Vi kom så småningom till hans scen. Han viskade men var fullt hörbar och för första gången kom alla replikerna där de skulle komma. Dramats höjdpunkt närmade sig. Jag har svårt att förklara vad som egentligen hände. Mannen blev självlysande, självklar. Han växte oavbrutet, det utgick liksom ett gnistregn ur hans ögon, hans ansikte förstorades under sminket. Han var stor, skrämmande och oförklarlig, en magiker utövande magi
Alla var överväldigade. Anders de Wahl var återigen och för sista gången ”den Oförliknelige, den Ojämförlige”. Och Bergman avrundar:
Plötsligt förstod vi något som vi inte velat eller kunnat förstå. Att han en gång hade varit den stora elden och att hettan och vitheten i den elden fortfarande brände och plågade och berusade honom trots att flammorna för länge sedan hade slocknat.
Karlin blev alltså de Wahls sista nyinstudering, en värdig avslutning på en osannolikt framgångsrik karriär.
Det lyser i kåken hade premiär den nittonde april 1951 och spelades trettiosju gånger. Sista föreställningen gavs den tjugosjunde maj. Enligt Bergman hade Dramatenchefen Ragnar Josephson den gången lovat honom fast anställning, ett erbjudande som den tillträdande chefen Karl Ragnar Gierow dock inte alls kände sig förpliktigad att behöva infria. Anställningen kom först 1960. Men då inleddes en annan och – som bekant – lika framgångsrik Dramatenkarriär.
–
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek