Den lilla trälådans märkvärdigheter

Spelåret 1943-44 är lite speciellt i Dramatens historia. Från dessa år har nämligen av någon anledning en liten trälåda bevarats som innehåller 105 diabilder i färg. Flertalet av dem är scenografibilder, det vill säga bilder på uppsättningarnas dekorer uppställda på scenen utan skådespelare. Från fyra av uppsättningarna finns även repetitionsbilder med skådespelarna i kostym. Om det nu är repetition. Det är oklart. Men det är svårt att tro att bilderna har kunnat tas med publik i salongen.

Inte heller framgår det vem som är fotograf. Det ligger nära tillhands att gissa på teaterns ordinarie fotografer vid den här tiden, Almberg & Prenitz. De har i alla fall fakturerat teatern för både den sedvanliga dekorfotograferingen och de olika föreställningsbilder som togs. Men i fakturorna sägs ingenting om särskilda diabilder i färg. De är och förblir ett mysterium. Det viktiga är naturligtvis att de bevarats. Först från mitten av 1960-talet hittar man annars färgbilder i teaterns arkiv.

Ända sedan marmorpalatset på Nybroplan invigdes i februari 1908 har teatern, akt för akt, låtit fotografera sina dekorer. Varför kan man kanske undra? Föreställningsbilder, det vill säga fotografier med skådespelare i dekor och kostym, började man systematiskt ta först i början på 1930-talet. Ville någon använda sådana de första decennierna fick man själv arrangera och bekosta dem. Det kom teatertidskrifterna också att göra. De lät ofta ställa upp skådespelarna i Marmorfoajén, där ljuset var tillräckligt starkt och miljön ståtlig.

Med scenografibilderna förhöll det sig annorlunda. Helt säkert ville det nygrundade bolaget dokumentera denna centrala del av verksamheten med tanke på eftervärlden. Det är vi tacksamma för – skådespelarnas konst kunde man ju ändå inte fånga. Att fotografera kulisserna var heller ingen märkvärdighet. Motiv och belysning fanns på plats, dåtidens långa exponeringstider blev inget problem.  

Scen från De tre musketörerna

Spelåret 1943-44 presenterade teatern fjorton olika uppsättningar. Tio av dem fotograferades i färg. Vad gäller de fem första är det enbart fråga om scenografibilder. Första gången föreställningsbilder i färg hittas i lådan är till Alexandre Dumas De tre musketörerna, skolföreställningar som teatern detta spelår gav på både Chinateatern och i teaterhuset. Från den finns två föreställningsbilder.

Den första är hämtad från första scenen, där d’Artagnan under mycket servila former möter de tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis för att duellera. När fäktningen skall börja avbryts de dock av fem av kardinal Richelius män och det blir istället mot dem de fyra får strida – framgångsrikt naturligtvis.

Sven Lindberg och Olof Bergström

På den andra bilden ser vi herr Bonacieux, d’Artagnans hyresvärd, som har sökt upp honom för att få hjälp med att återbörda sin hustru. Hon har rövats bort av en av kardinalens män, händelsevis också d’Artagnans dödsfiende. Den spännande intrigen kan sättas igång. Herr Bonacieux spelades av Sven Lindberg, d’Artagnan av Olof Bergström.

Scen från Köpmannen i Venedig

Alf Sjöbergs uppsättning av Shakespeares Köpmannen i Venedig var den stora framgången detta spelår, såväl konstnärligt som publikt. Från den finns, förutom tretton scenografibilder, tyvärr bara en enda föreställningsbild i lådan. Den är hämtad från pjäsens slut och visar Arnold Sjöstrands Bassanio och Inga Tidblads Portia bland en mängd andra medverkande, de flesta statister.

Föreställningen gavs i den venetianske målaren Tiepolos anda, en leklysten, grann rokokovärld. Karnevalståget lurade ständigt i kulissen, berett att vid varje tillfälle kommentera och accentuera handlingen. Från denna visuella, färgsprakande och livsbejakande uppsättning hade man naturligtvis gärna sett betydligt flera föreställningsbilder.

Dekorbild från Köpmannen i Venedig

På en av scenografibilderna ser man en gata i Venedig. Läser man Sjöbergs regimanuskript inser man snabbt att bilden, tömd på folk, skiljer sig en hel del från föreställningen. Sjöberg beskriver: ”En gata venetiansk med tunnelliknande gång under huset. Fullt med tvätt och sovande folk överallt (det är Bassanios sovande betjänter.) Lat, vardaglig, realistisk siestascen. I fönstret t.h. skymtar ett älskande par.” Hängande tvätt var ett inslag Sjöberg ofta återkom till i sina föreställningar. Den var teatralt tacksam. Den signalerade vardag, arbete och folklighet.

Lars Hanson och Märta Ekström i Till Damaskus II

Den bäst dokumenterade uppsättningen i lådan är istället Till Damaskus II. Det var Olof Molander som åter gav sig i kast med den modernistiska Strindbergdramatiken. Hans epokgörande framförande av Ett drömspel 1935, följt av Till Damaskus I 1936, Folkungasagan 1937 och Spöksonaten 1942 gjorde att förväntningarna var stora. Kanske är det därför som lådan innehåller inte mindre än tjugosju bilder från den uppsättningen. Arton av dem är föreställningsbilder. Som Den okände såg man Lars Hanson, som Damen Märta Ekström.

Guldmakarbanketten i Till Damaskus II

En central scen i pjäsen är guldmakarbanketten, där Den okände först hyllas och dekoreras, men som efterhand urartar till en sjabbig kroguppgörelse. Tiggare, krögarmadammer och glädjeflickor tar över tillställningen, i vilken Den okände istället ifrågasätts och förnedras. Guldmakaren är en bluff. Scenen är väl dokumenterad i lådan, med bilder både på hur Den okände lagerkransas och hånas.

Hugo Björne och Lars Hanson i Till Damaskus III

I pjäsens slutscen hade Molander även lagt in några scener från Till Damaskus III, där Den okände skall ta farväl av världen och bege sig till ett kloster högt på en bergstopp. En av de han möter på vägen är den cyniske Frestaren, hans sämre jag, och Venusdyrkarna, som visar sig vara hans barn. Även den scenen finns dokumenterad i lådan. Dock framfördes den bara två gånger. Efter premiären och ytterligare en föreställning strök Molander alla avsnitt från Till Damaskus III.

Scen från Det var en gång

Den fjärde och sista uppsättningen med föreställningsbilder är Holger Drachmanns sagokomedi Det var en gång. Den handlar om en ung prins som letar efter en prinsessa att gifta sig med. En sådan hittar han också, men hon är förfärligt bortskämd och självupptagen. Prinsen låter sig dock inte avskräckas. Och han har trumf på hand. Han har en kopparkittel som berättar för den som frågar vad världen tycker om en. Förklädd till fattiglapp erbjuder han prinsessan den, men priset är högt: en natt vill han sova vid hennes fötter. Hon accepterar om han lovar att hålla tyst om saken.

Prinsen ser dock till att prinsessans far konungen kan storma in i sängkammaren mitt i natten. Han blir ursinnig när han får se att prinsessan har en karl på rummet och hon får stå sitt kast. Hon har valt sin man. Tillsammans får de båda lämna landet.

Under den långa och mödosamma hemresan till prinsens land, Danmark, lär sig prinsessan långsamt att uppskatta sin fattiga man – han avslöjar inte sitt verkliga jag – och när de väl är framme vill hon absolut inte gifta sig med landets prins. Hon vill under svåra umbäranden leva med sin fattige vän, som hon kommit att älska. Så kan det kungliga bröllopet stå!

Anita Björk och Sven Lindberg i Det var en gång

Fjorton föreställningsbilder från uppsättningen finns i lådan. På en av dem ser man prinsessans sängkammare med prinsen, prinsessan och alla hovdamer precis innan konungen stormar in. På en annan bild ser man prinsen och prinsessan i en förfallen skogshydda på väg hem. Prinsen spelades av Sven Lindberg, prinsessan av Anita Björk.

Tänk vilka märkvärdigheter en liten trälåda kan innehålla!

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika