Gunilla Olsson

Budskapet till Maria var en av de första uppsättningarna på Målarsalen. Den hade premiär i april 1974. Scenen hade invigts i september 1971 med pjäsen Om sju flickor, men rätt snart byggts om och fått en nyinvigning i april 1973 med Sjung vackert om kärlek. Vi som såg föreställningarna minns både Lena Nymans skakande framställning av den narkotikaberoende Barbro och en formidabel och porträttlik Ulf Johanson i rollen som Gustaf Fröding. Den sistnämnda uppsättningen blev även Gunnel Lindbloms regidebut.

Att den brinnande socialisten Alf Sjöberg tog sig an ett verk av Paul Claudel, katolsk mystiker och fransk ambassadör, förbryllade många. I all synnerhet som Sjöberg både hade översatt och regisserat stycket. ”Vad gör Sjöberg i katedralen?”, frågade sig exempelvis Lasse Bergström konfunderad. ”Har det plötsligt hänt någonting i Sjöbergs världsbild som gör mirakelspel dagsaktuella eller är det spelbarheten i Claudels svartkonster som fått magikern att agera både med penna och trollspö?”

Sjöberg hade själv försökt besvara frågan i en sedvanlig programartikel, men uppenbarligen inte lyckats något vidare. Ändå hade han där ovanligt klart och precist formulerat sina avsikter med föreställningen.

Budskapet till Maria utspelar sig på medeltiden och berättar hur den lyckligt förlovade Violaine av medlidande en dag kysser den spetälske katedralbyggaren Pierre de Craon, som en gång försökt förgripa sig på henne. Kyssen resulterar i att Violaine smittas och drivs ut i avskildhet, medan Pierre de Craon tillfrisknar och kan avsluta sitt stora bygge. Violaines fästman gifter sig istället med systern, den svartsjuka Mara. Hon får ett barn som dör, men mirakulöst återuppväcks av Violaine. Dock har det då fått Violaines blåa ögon, vilket gör Mara än mer rasande. Slutligen dödar hon sin syster.

Sjöberg ville i enlighet med ett gammalt franskt begrepp – femme-eglise – inte se kyrkan främst som ett arkitektoniskt bygge av sten och glas, mörker och ljus, utan som ”ett kvinnligt väsen, som andas och räcker ut sin famn”. Det är denna ”alltid förnimbara mänsklighet”, menade han, ”som gör att en fransk katedral, ett oratorium eller en pjäs av Claudel, även för en icke troende, kan bli en rik och meningsfylld upplevelse”. Detta humanistiska perspektiv, som ytterst handlar om människan själv i all sin komplexitet och otillräcklighet, återkom regissören ständigt till.

Anders Ek, Mathias Henrikson, Gunilla Olsson och Birgitta Valberg

För uppsättningen hade Sjöberg för första gången valt att använda Målarsalen. Anledningen till detta förklarade han i sin artikel:

Som en gång vid framförandet av ”Amorina”, har vi sökt oss till den minsta scenens förtätade fokus. Det sammanfaller med den syn, som Claudel har på sin egen produktion. Han säger att den kan återfinnas i den lilla cirkel, som är ägget, ovalen eller, som i ”Budskapet till Maria”, Violaines lilla ring av guld. Vi tycker att den vita plattformen på Målarsalen ansluter sig till denna idé, som i sin begränsning, i sitt lilla format, vill vara en diktares vision av den brustna värld vi lever i, och den enade värld vi alla med envis likhet drömmer om att en gång realisera.

Valet av spelplats var lyckligt. Den lyriske Henrik Sjögren konstaterade:

Men miraklet, teaterns mirakel, är att Alf Sjöberg, på senare år en väldig predikant i föreställningar med yvig scenisk apparat, här har rest en katedral på Målarsalen. En enkel scen i ett öppet rum, intensitet och renhet i uttrycket, orubblig tro på teaterns uppgift och verkningskraft – det är vad som behövs. I händerna, de yrkesskickliga händerna, på en stor teaterman som Alf Sjöberg blir det ett mirakel.

Liksom i Amorinauppsättningen på Lilla scenen drygt tjugo år tidigare hade Sjöberg åter gått i bräschen, åter visat hur en experimentscen effektivt och effektfullt kunde användas, hur man med små medel kunde närma sig det allomfattande.

Gerthi Kulle och Gunilla Olsson

God hjälp hade han självfallet av sin scenograf Agneta Pauli, sin kostymör Lennart Mörk och sina skådespelare. Föreställningen blev en stor framgång, i all synnerhet för Gunilla Olsson och Gerthi Kulle, som gjorde de båda systrarna Violaine och Mara. Mellan dem, konstaterade Sjögren, rasade den eviga kampen mellan gott och ont, och de gav den ”i en renodling” som hade ”koncentratets intensitet”. Den blev ett storverk i litet format. Bättre kunde den nya scenen inte utnyttjas.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika