Bergman, skolteatern och China

Bergman gör entré, teckning av Martin Lamm.

I mitten av januari 1963 utnämndes Ingmar Bergman oväntat till ny Dramatenchef. Ecklesiastikministern Ragnar Edenman ville, har Bergman senare berättat, att han skulle ”göra en modern teater” av Dramaten som visserligen var lysande, men ålderdomlig i organisation och administration. Bergman hade påpekat att detta skulle kosta och fått svaret att om han bara gjorde jobbet skulle ministern betala. Bergman förutspådde en del oväsen men lovade att göra sitt bästa.

Utnämningen fick naturligtvis ekon i pressen. I Dagens Nyheter exempelvis skrev Olof Lagercrantz redan den 15 januari:

Bergman har som filmskapare hela världen i salongen. Det betyder en hedrande självövervinnelse då han nu nöjer sig att arbeta från några ljusbelysta plankor i en nordpolsmetropol.

Bergman, menade Lagercrantz, skulle tillföra Dramaten ny konstnärlig kraft och vitalitet. Under honom borde teatern kunna bli en verkligt modern institution.

Artikeln var även illustrerad av tidningens legendariske tecknare Martin Lamm. På hans bild ser man Bergman göra entré i Marmorfoajén, nonchalant kastande sin basker på en byst föreställande Gustav III, Dramatens grundare. Teckningen kom att förvärvas av teatern och hänger idag i teaterchefens väntrum.

Ingmar Bergman

Bergman satte igång arbetet med ett rasande tempo. Formellt skulle han tillträda först den 1 juli men redan den 15 januari kunde styrelsen hälsa honom välkommen till de nya uppgifterna. Han fick omedelbart teckningsrätt i de ärenden som rörde nästa spelår, i första hand pjäskontrakt och anställningsavtal.

Och i slutet av månaden lanserade han sitt första nytänk: ett skådespelarnas representantskap skulle inrättas. Genom att dra in ensemblen i planeringsarbetet ville han göra den delaktig i besluten och därmed få ”slut på all korridorpolitik och allt intrigerande”. Representantskapet existerar fortfarande.

I början av februari kom nästa nyhet: elevskolan skulle avvecklas. Frågan om teaterutbildningen hade stötts och blötts i landet under flera år och Bergman tillhörde dem som menade att en ny scenskola i statlig regi borde startas. Den skulle arbeta i egna lokaler oberoende av någon enskild teater.

Styrelsen gick på samma linje och det kom så småningom även ecklesiastikministern att göra. Dramaten fick tillåtelse att inställa det årets elevintagning i väntan på att den nya skolan skulle organiseras. Ett år senare kom den till stånd. Dramatens anrika elevskola fick då ge plats för den nybildade Statens skola för scenisk utbildning. Första elevkullen antogs hösten 1964.

Villkoret för att Bergman skulle acceptera chefskapet – berättade han långt senare – hade varit att han fick stänga restaurangen i teaterbyggnaden. Den var enligt honom ”beryktad för sin usla mat och sitt betänkliga klientel”. Framför allt tog den plats. Teatern behövde själv lokalerna.

Lagom till sommaren blev affären klar. I juni träffade teatern en överenskommelse med restaurangdirektören om att köpa etablissemanget. Köpeskillingen sattes till 345 000 kronor, pengar som departementet ställde till förfogande. Lotterimedel fick finansiera det hela.

Bergman kom även att höja skådespelarlönerna ordentligt. ”Jag tog reda på vad präster och biskopar tjänade och tänkte att vi skall väl åtminstone ha samma löner som prästerskapet”. Skådespelaren, menade han, borde betraktas som en ”andlig lärare eller medlem av ett profant prästerskap”. Han passade även på att ge dem en ledig dag i veckan. Fortfarande är måndagarna spelfria.

På sin första höstsamling berättade Bergman, kanske något oväntat, att skolteater var hans stora passion och hjärtesak – han hade själv börjat sin bana i skolteaterns hägn. Nu ville han vinna ungdomarna till teatern genom att ge speciella föreställningar för dem. Särskilt siktade han in sig på åldersgruppen tretton till sexton år. Dramaten hyrde in sig på Chinateatern vid Berzelii park, där man från och med november 1963 började ge särskilda matinéföreställningar.

Uppsättningarna skulle ta högst två timmar att spela och gavs utan paus. Teaterns ordinarie regissörer engagerades i arbetet och först ut blev Mimi Pollak. Hon satte upp en egen bearbetning av Frances Goodrich och Albert Hacketts dramatisering av Anne Franks dagbok.

Anne Frank

Den omtalade dagboken, skriven av den trettonåriga Anne Frank, blev ett suggestivt och spännande stycke teater. Anne Frank med familj och ytterligare några andra personer av judisk härkomst hade under två år hållit sig gömda på en vind då nazisterna belägrade Amsterdam, detta för att undkomma koncentrationslägren. Var gång en bil bromsade in oroväckande häftigt på gatan utanför tystnade de gömdas samtal. Var ringningen på dörren den överenskomna signalen från de hjälpande holländarna? Hade man avslöjats? Hotet fanns ständigt närvarande, liksom det vardagliga livet med sina krav och förväntningar.

Uppsättningen blev också ett verkligt lyckokast. Dagens Nyheter kunde snart rapportera:

Den nya skolteatern, som är under utbyggnad i Stockholm, är ett fantastiskt projekt och den har fått ett sådant gensvar hos den unga publiken att Ingmar Bergman inte kunnat önska sig bättre. Ända från Sundsvall i norr och Vimmerby i söder kommer tåg med tonåringar som vill se ”Anne Franks dagbok” på China. Det är redan bokat i sådan utsträckning att teatern i denna omgång knappast kan ta emot flera.

Skolteatern hade fått en smakstart.

Verksamheten på China fortsatte med ytterligare två uppsättningar detta spelår, Thornton Wilders Vår lilla stad och Shakespeares Romeo och Julia. Följande spelår kom ytterligare tre, Synges Hjälten på den gröna ön, Molières Don Juan och Åke Holmbergs Ture Sventon, privatdetektiv.

Georg Årlin och Ernst-Hugo Järegård i Don Juan

Molièrestycket satte Bergman själv upp. Föreställningen gick i commedians tecken. Bergman hade skapat en teater-i teatern-dekor, som rullades in av en molièreskt skrudad teatertrupp. De lekfulla och teatrala inslagen blev påtagliga i föreställningen, som hade lagt de mera djuplodande perspektiven åt sidan.

Helena Brodin och Sven-Bertil Taube i Klas Klätternus

Flera uppsättningar blev det dock inte på China. I september 1965 meddelade Bergman styrelsen att skolteaterverksamheten låg nere denna höst, men att två program planerades till våren. I december kom också en uppsättning för barn som skulle bli en verklig klassiker, Thorbjörn Egners Klas Klättermus och de andra djuren i Hackbackeskogen. Den spelades på Stora scenen och det kunde den göra hela 83 gånger. Jackie Söderman regisserade.

När Klas Klättermus hade premiär var det redan klart att Bergman skulle avgå som teaterchef. Han hade lämnat beskedet vid en presskonferens i Marmorfoajén i november 1965. Anledningen var enkel: det hade varit svårt att förena chefskapet med det egna konstnärliga arbetet. Tre år på chefsposten fick räcka. Ingen schism låg bakom beslutet försäkrade Bergman.

Men samtidigt: visst hade det – som Bergman förutspått – gnällts i pressen. Redan det första året överskred man budgeten med en miljon. Ecklesiastikministern blev orolig och Bergman avkrävdes en förklaring. Att ministern hade lovat betala vad teaterns omorganisation och effektivisering kostade kunde han plötsligt inte påminna sig. Självfallet hade inte budgeten fått överskridas, det borde Bergman ha förstått.

Många år senare skrev Bergman i boken Bilder:

Då jag slutade som chef för Dramaten bar jag på en tung vrede: vi hade ryckt upp teatern som varit ett sovande törnrosaslott och ställt kyrkan mitt i byn. Vi hade organiserat om huset från golv till tak och börjat spela aktuell dramatik. Vi spelade barnteater på stora scenen och skolteater på China. Vi turnerade. Vi höll en hög produktionstakt, över tjugo pjäser per spelår. Vi utnyttjade teaterns resurser maximalt. För detta erhöll vi/jag ovett.

Gamle Sjövalls ord klingar i öronen: ”Fan må vara teaterdirektör”!

Bergmans tid som chef blev kort. Inte desto mindre blev den en av de händelserikaste i teaterns historia. Dramatenstyrelsen beklagade Bergmans beslut att dra sig tillbaka. Här underströk man ”den synnerliga betydelse för Dramatiska teaterns verksamhet och utveckling” hans chefsperiod inneburit.