”början och slutet och nästan allt däremellan”
Ingmar Bergman och Dramaten
I Laterna magica har Ingmar Bergman beskrivit det stora intryck Alf Sjöbergs uppsättning av den svenska sagopjäsen Stor-Klas och Lill-Klas gjorde på honom som tolvåring 1930: ”Jag minns den i detalj, ljuset, bilderna, soluppgången över de små älvorna i nationaldräkt, båten på ån, den gamla kyrkan med Sankte Pär som portvakt”. Det var jultid och Bergmans första Dramatenbesök.
Platsen uppe på Andra raden skulle han senare ofta återvända till: ”Ibland, i teaterns tysta timme mellan repetition och kväll, sätter jag mig på min plats, jag tillåter mig att vara nostalgisk och känner med varje pulsslag att den här opraktiska och bedagade lokalen är mitt verkliga hem”. Hans förhållande till Dramaten blev intensivt och livslångt. Eller för att använda hans egna ord: ”början och slutet och nästan allt däremellan”.
Ingmar Bergman i Dramatens salong. Foto: Bengt Wanselius.
I januari 1963 utsågs Bergman till teaterns chef. Ministern ville att han skulle ”göra en modern teater av Dramaten”, som visserligen var lysande men som upplevdes ålderdomlig i organisationen. Bergman rörde ordentligt om i grytan. Teatern fick en större ensemble och sexdagarsvecka, lokalerna utökades genom att den gamla restaurangen stängdes, skådespelarna fick ett representantskap med inflytande i repertoar- och rollbesättningsfrågor, lönerna höjdes med råge och elevskolan överläts till staten. En del av den konstnärliga personalen fick gå, andra tillkom.
Åtgärderna blev omtumlande och kostsamma. Budgeten spräcktes rejält, ministern blev orolig och Bergman avgick efter bara tre år. Dramatenstyrelsen beklagade Bergmans beslut. Man underströk istället ”den synnerliga betydelse för Dramatiska teaterns verksamhet och utveckling” hans åtgärder inneburit.
Före sin chefsperiod hade Bergman gjort två uppsättningar på teatern. Debuten skedde 1951 med Björn-Erik Höijers Det lyser i kåken, där legenden Anders de Wahl, som kom in på elevskolan 1889, gjorde sin sista roll på Dramaten. Enligt Bergman hade Ragnar Josephson den gången lovat honom fast anställning, ett erbjudande som den tillträdande chefen Karl Ragnar Gierow dock inte kände sig förpliktigad att behöva infria. Anställningen kom först 1960.
Bergmans andra uppsättning på Dramaten, nu som fast regissör, blev Tjechovs Måsen 1961. Trots en lysande ensemble, med bland andra Eva Dahlbäck, Ulf Palme, Per Myrberg och Christina Schollin, såg Bergman föreställningen som ett misslyckande och begärde omedelbart tjänstledigt.
Under sina tre år som chef gjorde Bergman inte mindre än sju produktioner på Dramaten. Efteråt ångrade han antalet. Uppsättningarna blev ”hastverk, lappverk”. Den enda föreställning han var nöjd med var Ibsens Hedda Gabler, en pjäs Dramaten tidigare inte lyckats göra rättvisa. Nu blev den med Gertrud Fridh i titelrollen en av teaterns märkesuppsättningar. Året var 1964.
Dekorbild till Hedda Gabler 1964. Foto: Beata Bergström.
Bergman hade tagit ett radikalt grepp på stycket. Borta var det överlastade, ibsenska borgarhemmet med sina möbler, plyschgardiner, mattor och växter. Enkla väggskärmar i dovt rött, en soffa, ett skåp, en spegel och ett piano, det allra nödvändigaste, fick räcka. Istället kunde människorna med sina förväntningar och konflikter framträda desto tydligare. Konceptet skulle Bergman återkomma till många gånger.
Under de nio år Erland Josephson ledde teatern gjorde Bergman en lång rad intressanta uppsättningar. I Büchners Woyzeck 1969 förvandlades Stora scenen till en arenateater med publiken sittande såväl i salongen som på gradänger direkt på scenen. Andra och Tredje raden stängdes av, alla platser var onumrerade och kostade fem kronor. Garderobstvånget slopades och man gav två föreställningar per kväll. Grundtanken var enkel: uppsättningen skulle likna biografbesöket, avdramatiseras, vara opretentiöst – Dramaten vara en modern teater. Titelrollen gjordes av en genial Thommy Berggren, hustrun Marie gripande av Gunnel Lindblom.
Bergman har medryckande berättat hur han som sjuttonåring 1935 kväll efter kväll från en undangömd plats i kulissen fick uppleva Olof Molanders uppsättning av Strindbergs Ett drömspel. Upplevelsen var ”förbrännande”. Den djupt troende Molander hade visat honom ”teaterns innersta magi”. För Bergman blev han den store läromästaren.
Själv gjorde Bergman sin första Strindberginscenering på Dramaten 1970 – Ett drömspel. Molanders inflytande hindrade inte Bergman att gå sina egna vägar. Tillsammans med scenografen Lennart Mörk rensade han bort all mystifiering, alla tunga religiösa grubblerier och det mesta av den teatrala bråten. Pjäsen framfördes på en helt avskalad scen, där de svarta betongväggarna, belysningsramper och strålkastare framträdde i all sin påtaglighet. En stol, ett bord och några gråa skärmar utgjorde den huvudsakliga rekvisitan. ”Det handlar inte om metafysik längre – utan om teater”, rapporterade en tidning. Föreställningen, som tog knappt två timmar att framföra, blev ett avantgardistiskt drömspel i kammarformat.
Under den Josephsonska eran gjorde Bergman ytterligare två Strindberguppsättningar på Dramaten, Spöksonaten 1973 och Till Damaskus 1974, och han började 1976 även repetera Dödsdansen, när skattepoliser abrupt avbröt arbetet. Det upprivande efterspelet ledde till en självvald exil. Först 1984 kom nästa Dramatenpremiär, Shakespeares Kung Lear.
Åter använde Bergman, nu tillsammans med scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss, en helt tom scen. Själva spelplatsen var cirkelrund, i fonden avgränsad genom två höga, välvda bakstycken förenade av en mittspalt. Alltsammans gick i blodrött. Ned mot salongen sluttade en bred svart trappa – närheten, öppningen mot publiken var etablerad. Också kostymerna, med en anstrykning av renässansens prakt, gick i rött och svart. Inga lösa dekorelement användes. Skådespelarnas kroppar utnyttjades effektivt som bord, stolar och väggar. Kung Lear blev Bergmans mest spelade uppsättning genom alla år, tillika den mest spelade Shakespeareproduktionen på Dramaten. I titelrollen såg man en bländande Jarl Kulle.
Året därefter skulle Dramaten få en ny chef. Bergmans kandidat till posten var TV-teaterchefen Lars Löfgren. Han behövde inte ångra förslaget. Bergman skulle genomgå en mycket kreativ period under de elva löfgrenska åren, vilket resulterade i inte mindre än fjorton uppsättningar på Dramaten. Och Löfgren ställde alla teaterns resurser till hans förfogande.
Det blev klassiker som Strindberg, Shakespeare, Molière, Ibsen, O’Neill, Euripides, men även yngre namn, Mishima, Strauss, Tabori och Gombrowicz. I Hamlet 1986 mötte publiken i Peter Stormares gestalt en rasande danaprins i skinnjacka och luva och som kritikerna såg som Bergmans alter ego, ung och arg. Jubileumsåret 1988 – Dramaten fyllde 200 år – gjorde Bergman en reverens till O’Neill genom att ta upp Lång dags färd mot natt, teaterns första uppsättning av pjäsen sedan den legendariska urpremiären 1956.
Ett avsteg från klassikerlinjen blev Yukio Mishimas Markisinnan de Sade 1989, enligt många Bergmans största konstnärliga triumf. Löfgren hade tagit upp pjäsen för att visa att Dramaten hade Europas förnämsta kvinnliga ensemble, en åsikt som heller inte kom på skam. De sex skådespelerskorna, i en hisnande vacker scenografi signerad Charles Koroly, gjorde alla lysande insatser. Föreställningen spelades i sex år och turnerade världen över – genom Bergman hade Dramaten blivit ett namn på teatrarnas världskarta.
Markisinnan de Sade 1989. Foto: Bengt Wanselius.
I Ett dockhem samma år uppmärksammade Bergman tillsammans med Gunilla Palmstierna-Weiss det Lilljekvistska teaterhusets inneboende kvalitéer. Handlingen förlades till husets tillkomsttid, förra sekelskiftet med sin jugendstil. Fasonen på Noras klänning hämtades från en av ödesgudinnornas på teaterns prosceniemålning och möblerna lånades direkt från Paulikaféet. Nora gjordes av Pernilla Östergren.
Peer Gynt 1991 nära nog sprängde Målarsalen högt uppe under husets takåsar. Ibsens jättedrama krävde en genomgripande ombyggnad. En öppning togs upp i taket, mer elektricitet och ett nytt ventilationssystem installerades. Åter mötte publiken den avskalade, avgränsade spelplatsen, som den här gången med hjälp av linor genom taköppningen sinnrikt kunde manövreras i olika lägen, höjas, sänkas, vippas och böljas, och naturligtvis effektfullt belysas. Som Peer hade Börje Ahlstedt sitt livs roll.
Många trodde att den sista uppsättningen under de Löfgrenska åren, Euripides Backanterna 1996, även skulle bli Bergmans avsked från teatern. Den grekiska tragödens verk sågs som en logisk avslutning. Men Bergman hade mer att ge. Han hade fått ögonen på en nyskriven pjäs av Per Olov Enquist, Bildmakarna. Den hade filmatiseringen av Selma Lagerlöfs roman Körkarlen som utgångspunkt, filmklassiker och Bergmanfavorit. Den lockelsen blev för svår. Göran Wassberg gjorde en scenografi – och så kunde även Dramatenchefen Ingrid Dahlberg 1998 inhösta en Bergmanpremiär.
Ytterligare tre sådana skulle det bli: en ny uppsättning av Strindbergs Spöksonaten 2000, Jan Malmsjö gjorde en Hummel med rakat huvud, Schillers Maria Stuart samma år, där Pernilla August och Lena Endre möttes som drottningar, och slutligen Ibsens Gengångare 2002. Pernilla August fick göra fru Alving, en Nora som aldrig bröt upp. Bergman stod här även för översättningen.
Bergman har berättat att den uppsättning som stod honom själv närmast, ”den betydelsefullaste”, var Shakespeares Vintersagan från 1994. Det kan man förstå. Redan som fjortonåring hade han arbetat med pjäsen hemma på sin modellteater och den hade följt honom genom livet. I uppsättningen återskapades på scenens svagt böjda fondvägg Marmorfoajéns fönster och detaljer hämtade från Stora scenens salong. I taket kunde man skönja Carl Larssons plafondmålning Dramats skapelse, med sin himmel, sina grenar och blad. Lennart Mörks scenografi blev en scenisk fantasi, inspirerad av det Lilljekviska teaterhuset, där scen och salong underfundigt speglade varandra.
Vintersagan 1994. Foto: Bengt Wanselius.
Så blev uppsättningen även en hyllning till Dramaten och teaterhuset, den sällsamma plats Bergman första gången kommit i kontakt med vid jultiden 1930 och som han aldrig skulle glömma.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek