Dramaten och de gamla grekerna – en jämförelsevis kort historia

Den 19 april 1884 var en märkesdag i svensk teater. På Gustav III:s gamla operascen hade Dramaten då premiär på Sofokles Antigone. Det var första gången en grekisk tragedi spelades av en svensk teater. Dramat hade visserligen framförts fyra gånger i Uppsala i maj 1860, men det var av studenter och ”damer och herrar ur societeten”. Nu var det första gången en professionell ensemble tog sig an Sofokles mästerverk, vilket naturligtvis var uppseendeväckande.

”Man bör i sanning hålla den nuvarande styrelsen för vår första dramatiska konstanstalt räkning för att hon icke dragit i betänkande att i detta äktenskapsdramernas och farsoperetternas gyllene tidehvarf undfägna oss med en så sund dramatisk spis som Sofokles’ gripande sorgespel”, konstaterade Dagens Nyheter, som också menade att det hela var ”utfördt och uppsatt på ett för så vidt krafterna medgifvit det klassiska mästerverket värdigt sätt”.

Olga Björkegren som Antigone 1884.

Olga Björkegren som Antigone 1884.

Det skulle dröja nästan 25 år innan försöket vågades igen. Åter var det Dramaten som drog en lans för den klassiska dramatiken. Den 2 mars 1908 hade man på den nyinvigda teatern vid Nybroplan premiär på samma pjäs och även denna gång var tidningarna överlag positiva. ”Aftonen blef en ny seger för teatern”, skrev exempelvis Dagen. ”Idealiteten, de starka lidelserna, de starka konflikterna, verkade uppfriskande, tankehöjande och tankebefriande efter så mycken själstom futtig s. k. dramatik vi i dessa dagar äro vana vid. Det var k o n s t”. Båda uppsättningarna gjorde alltså lycka. Varför hade det då dröjt så länge innan man fått upp ögonen för den storslagna grekiska dramatiken?

Ända sedan 1400-talet och renässansen – den antika pånyttfödelsens tidevarv – hade man vid furstehov och läroanstalter intresserat sig för den gamla grekiska litteraturen. Inte minst för tragedierna. Den äldsta medeltida handskriften vi känner – Mediceus Laurentianus 32,9 – skriven på 1000-talet e Kr, överfördes genom handskriftssamlaren Aurispas försorg från Byzans till Italien 1423. Genom den kunde man i Västeuropa bekanta sig med såväl Aischylos, som Sofokles och Euripides tragedier. Upptäckten av boktryckarkonsten vid århundradets mitt gjorde att texterna lätt kunde mångfaldigas och spridas. Antikintresset tog fart. Ett nytt skede i vår kulturhistoria inleddes.

Gerda Lundequist som Antigone 1908

Gerda Lundequist som Antigone 1908.

Och man läste, lärde och fascinerades – men skrev sedan egna pjäser efter grekiskt mönster. Den fransk-klassiska dramaturgin, som kom att bli tongivande i Europa under de närmaste århundradena, hyllade ”la vraisemblence” – sannolikheten – som ett allt överskuggande ideal. Ett drama skulle först och främst vara sannolikt – därav de berömda reglerna om tidens, rummets och handlingens enhet. Dessa krav uppfyllde inte de gamla tragödernas verk. Med sina vackra, men svårbemästrade och – framför allt – osannolika körer framstod de grekiska tragedierna som helt omöjliga att iscensätta. Istället skrev Racine sin Fedra, en omdiktning av Euripides Hippolytos, Corneille en egen Medea och Goethe sin Ifigenia på Tauris. Körerna tog man bort. Varje huvudperson fick istället en ”förtrogen” att dela sitt innersta med, en mer sannolik lösning. Tragöderna blev förebilder man läste på kammaren. Till teatern kom de aldrig.

Under 1800-talets första decennier intog de romantiska strömningarna Europa. Reglernas överhöghet ersattes med en dyrkan av det gudomligt inspirerade geniet. Det stora namnet blev Shakespeare. I Preussen besteg Friedrich Wilhelm IV tronen 1841, ”romantikern på kungatronen”. Han hade fördrivit sin fyrtio år långa kronprinstid med historiska och estetiska studier och gav nu tonsättaren Felix Mendelssohn uppdraget att komponera scenmusik till både Shakespeares En midsommarnattsdröm och Sofokles Antigone. Pjäserna ville han se uppförda på sin teater.

Mendelssohn gick in för arbetet med liv och lust och skrev förutom en uvertyr och några melodraminslag sju stora körpartier till Sofokles drama. Även om kritiska röster hördes, ”som en vals till en predikan”, rönte musiken en mycket stor uppskattning och var säkerligen den egentliga anledningen till att dramat kom att sättas upp såväl i Uppsala, som med Dramatens ensembler. ”Visserligen”, skrev den fruktade musikkritikern Peterson-Berger i Dagens Nyheter fortfarande 1908, ”verka de körer som begagna sig, icke af det antika unisonot, utan af den moderna manskörens flerstämmighet, mera tysk romantik än forngrekisk tragik, men dessa nummer äro icke tillräckligt många eller betydande för att bestämma totalintrycket”. Helt klart kom Mendelssohn att spela en viktig roll för teatrarnas nyupptäckt av Sofokles drama.

Isen var bruten och när den moderna teatern fick sitt genombrott i början av förra århundradet blev det också inledningen på en ny epok för den klassiska dramatiken. ”Rethéâtraliser le théâtre”, utropade den tyske teatermannen Georg Fuchs i en berömd bok 1909 och i den reteatraliserade teatern, teater som bejakade rytm och rörelse, färg och form som teatrala verkningsmedel, skulle de antika dramerna spela en viktig roll. I Stockholm fick man redan 1912 besök av demonregissören Max Reinhardt, som på Cirkus gästspelade med Sofokles Konung Oidipus, ett jätteevenemang med 300 statister. Samma pjäs spelades också på Dramaten 1919.

Det verkliga startskottet för Dramatens del kom dock i slutet på 1920-talet. Emil Zilliacus, Hjalmar Gullberg och Ivar Harrie hade då presenterat några verkligt goda översättningar till svenska av de antika dramatikernas verk. Olof Molander satte upp komediförfattaren Aristofanes Fåglarna 1928 och Per Lindberg Aiskylos Agamemnon 1929, båda på det nyligen invigda Konserthuset. 1934 återkom Molander med två nya antikuppsättningar, Euripides Medea och Aristofanes Lysistrate. Sedan dess har tjugo antika dramer spelats på Dramaten.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika