Den problematiske Karlsson
Astrid Lindgren har spelats en del på Dramaten genom åren. Såväl Emil som Pippi och även den ensamma flickan Barbro i Allrakäraste syster har gått över teaterns tiljor. Allra först ut var dock Karlsson, världens bästa Karlsson, som i Axel Dübergs gestalt gjorde generalsuccé på Nybroplan 1969. Tillsammans med Berndt Callenbos Markurells i Wadköping från 1986 och Ingmar Bergmans Kung Lear från 1984 är Mats Eks Karlsson på taket i själva verket den mest spelade uppsättningen på Stora scenen.
Mats Ek hade efter en kort tid på Marionetteatern i slutet av 1960-talet arbetat som regiassistent på Dramaten. 1969 gjorde han sin första uppsättning på nationalscenen, Racines Andromake. Vid jultiden samma år kom Karlsson på taket. 1973 engagerades han som dansare till Cullbergbaletten, där han sedan stannade i olika funktioner ända till 1993. Till Dramaten återkom han med Molières Don Juan 1999.
Leif Romin, Georg Årlin och Axel Düberg i Karlsson på taket 1969 (Foto: Beata Bergström)
Mats Eks Karlsson på taket var en fartfylld föreställning, där vridscenen snurrade, ångmaskiner exploderade och Karlsson med sin propeller kom flygande över salongen. Han landade just där han skulle, i Lillebrors rum, dit föräldrarna och de äldre syskonen sällan eller aldrig gjorde visiter. Precis som Barbro i Allrakäraste syster kände Lillebror sig övergiven. Mest av allt längtade han efter en hund.
Axel Düberg gjorde en lagom beskäftig Karlsson och Georg Årlin en oförglömlig Fröken Bock, Lillebrors ragata till barnjungfru, som Karlsson med allehanda påhitt effektivt oskadliggör och driver till vansinne. Och naturligtvis fick Lillebror, precis som Barbro, sin hund till sist.
Axel Düberg i Karlsson på taket 1969 (Foto: Beata Bergström)
Karlsson är som bekant ingen oproblematisk figur. På Dramaten väckte han känslor, inte minst hos en del mödrar. En av dem var Inga-lill Hansson, som efter att ha sett en föreställning även ventilerade sina åsikter i tidningen. Hon var inre nådig i sin kritik.
Jag har alltid tyckt att Karlsson var en odräglig person, men på scen blir han rent av farlig. Här framställs han som den verklige hjälten i kontrast till de andra personerna i pjäsen. Våra barn kommer utan tvekan att få den uppfattningen att just så hagalen, taskig och orättvis som Karlsson skall man vara. Pjäsen borde läggas ner…
En annan mamma, Helena Sandblad, gav sig även på själva uppsättningen, som hon betecknade som ”en oerhört gammaldags form av barnteater”.
Visserligen skrattar barnen högt när skådespelarna jagar varandra och Karlsson flyger i luften. Men stämningen i sin helhet i salongen upplevde jag ändå som rätt vissen. Varför? Jo, för att barnen inte själva får vara med och kommentera och utforma händelseförloppet. Det är totalt fel. Barnen vill själva vara med, inte bara få sig ett gott skratt när man jagar bovar runt, runt på en vridscen. Det är ett mycket enkelt grepp.
Dessutom hade Dramaten enligt Sandblad förstört Karlsson.
Karlsson i boken ser barnen, tror jag, som en abstraktion av sina egna dåliga egenskaper. De tycker om honom, dras till honom MEN DE VILL INTE VARA SOM HAN. Här på scenen i Axel Dübergs högst påtagliga gestalt tror jag att den effekten går bort. Karlsson blir verklig och därmed pedagogiskt omotiverad.
På Dramaten var Karlsson till Sandblads besvikelse enbart rolig.
Åsikterna fick Astrid Lindgren att själv ta till orda.
Tror verkligen de här hätska mammorna att barn skulle vara mottagliga för den propaganda en oerhört snäll och beskedlig Karlsson skulle kunna framföra? Tror de att ungarna skulle falla i hänryckning över hans vänlighet och osjälviskhet och omedelbart själva vilja bli likadana? Nä, vet ni vad. Den elake Karlsson som ett varnande exempel fungerar nog mycket bättre.
Verkligheten är en stygg Karlsson också, menade hon, och honom mår inget barn illa av att träffa. De mammor som trodde det var i Astrid Lindgrens ögon ”barnsliga”.
Och som sagt, publikt blev uppsättningen, gammaldags eller ej, en jättesuccé. 156 föreställningar blev det på Stora scenen fram till juni 1971. Det är svårslaget barnteaterrekord – åtminstone på Dramaten.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek