Unga Dramaten

Dramatens scener för barn och unga är Målarsalen, Tornrummet och Elverket.

Filifjonkan som trodde på katastrofer

Filifjonkan som trodde på katastrofer

Filifjonkor är en släktkär art. De förvaltar arvegods över generationer. Så gör också den fina Fru Filifjonk. Hon fejar, putsar och oroar sig för den katastrof som när som helst kan komma. För det vet hon ju, att en dag kommer katastrofen...

Filifjonkan är en av alla snillrika figurer i författaren Tove Janssons berättelser om Mumintrollen, som fascinerat vuxna och barn genom årtionden.

Filifjonkan som trodde på katastrofer har premiär den 13 januari 2017 på Tornrummet.

Läs mer
Det blåser på månen

Det blåser på månen

En familjeföreställning om syskonkärlek och frihetsdrömmar i skuggan av krigets allvar. Ett sagoäventyr om behovet av att få vara den du är.

Eric Linklaters älskade barnbok Det blåser på månen skrevs under andra världskriget och har med åren fått klassikerstatus. I Sverige har den gått som radioföljetong, gjorts till tv-serie och bearbetats för teater. Sofia Fredéns svängiga dramatisering kommer nu till Dramaten i händerna på regissören Ellen Lamm. I huvudrollerna ser vi Emma Broomé och Sanna Sundqvist.

Premiär den 21 januari 2017 på Elverket.

Läs mer
Bråttom bråttom

Bråttom bråttom

Bråttom bråttom är en dansteaterföreställning om att vara barn när vuxna är på väg, har många måsten och tider att passa. Det finns så mycket att göra och upptäcka, men tiden räcker inte till. Man måste lägga på ett kol när man hellre vill kasta sten, sitta still och fantisera eller springa runt, runt, runt. För att inte tala om att hoppa i studsiga soffor.

Regi och koreografi av Birgitta Egerbladh som utgår från vårt vardagliga kroppsspråk – i detta fall undersöker hon barnens sätt att röra sig och förhålla sig till sin omgivning.

Premiär 8 april 2017 på Lejonkulan

Läs mer

Intervju med Ada Berger

Regissören och dramatikern Ada Berger blir Unga Dramatens nya konstnärliga ledare från och med denna höst. Hon är för Dramatenpubliken framförallt känd för succéuppsättningen ”Liv Strömquist tänker på dig!” men har även gjort uppsättningar för bland andra Uppsala Stadsteater, Malmö Stadsteater och Radioteatern. De senaste åren har hon varit konstnärlig ledare för Unga teatern på Malmö Stadsteater. Hon efterträder nu Agneta Ehrensvärd som lämnar över efter att ha varit konstnärlig ledare för Unga Dramaten sedan 2004.



Vad har du för visioner för Unga Dramaten, vad vill du uppnå?
Jag upplever att Unga Dramatens produktioner har haft en lyhördhet för samtiden och det är verkligen något jag vill fortsätta utveckla. Jag tänker ibland på Lennart Hellsing – han gjorde barnböcker som en reaktion mot andra världskrigets hemskheter, men det fina är att han inte gjorde böcker om fred utan böcker som var helt koko. Jag tror på den inställningen, att hitta livselixiret i det vansinniga. Vår tid blir alltmer polariserad, positioner fixeras och det känns svårare att hitta lekutrymme i de offentliga samtalen. Då är det viktigt att hitta leken i teaterrummet, den genuina leken, som kräver en fri tanke. Jag tror att vårt humoristiska jag ofta är mer intelligent (och mer ocensurerat!) än vårt medvetna jag.

När det gäller teater för barn och unga tänker jag också mycket på att man som liten inte har samma möjlighet att relativisera händelser. Det kan vara nog så svårt att som vuxen förstå när något borde upphöra eller vara annorlunda, men som barn har man ofta än sämre möjligheter att tänka på det sättet. Om en teaterföreställning hittar ett språk för upplevelser som behöver bli formulerade hos barnpubliken tror jag att sprängkraften är mycket stor. Att vara barn innebär ju också att man upplever många saker för första gången. Det gör känslorna och upplevelserna extra skarpa, extra svåra att härbärgera kanske, och därför blir behovet av att ventilera och fundera extra stort. Men även om det är viktigt att tänka kring de specifika omständigheter som råder för ung teater har jag svårt för barnteaterbegreppet. Tänk om man sa ”kvinnoteater” eller ”pensionärsteater”? Jag vill hellre tänka inkluderande än isolerande. Det tankesättet har lett till att jag sökt efter tematiska ingångar som känns relevanta i alla åldrar, fast på olika sätt. Ett exempel; att få syskon kan vara livets första triangeldrama men det är säkerligen inte det sista.


Du är både regissör, dramatiker och konstnärlig ledare. Hur hinner du med allt?
Min djupaste yrkesidentitet är att vara regissör. Att jag skriver själv är mer en metod, det är så jag gör mina uppsättningar. Som konstnärlig ledare regisserar jag bara så mycket som verksamheten tillåter. Men jag har märkt under min tid på Unga teatern att det är väldigt bra att regissera själv när man är konstnärlig ledare, för då får visionerna kropp. Och det är nyttigt att få svettas och slita med konkreta problem och utmaningar. Det förändrar blicken, perspektivet, prioriteringarna.

Du har samarbetat med Liv Strömquist både i succén Liv Strömquist tänker på dig!, som har lockat publik till Dramaten i över två år, och i Blod och eld som är Liv Strömquists första teateruppsättning som inte bygger på ett befintligt seriealbum. Berätta om ert samarbete!
Vi har känt till varandra i många år, det började med att vi båda gjorde radio i Malmö. När vi träffas och jobbar är det som psykoanalys, de fria associationerna styr samtalet. Det är väldigt kul och jag brukar vara öm i käkarna efteråt för vi pratar så fort. Från början kan det spreta åt alla håll men efter hand brukar olika mönster träda fram. Det är intressant att släppa taget och faktiskt låta tematiken bli till i samtalet. Vi har faktiskt ett nytt projekt på gång, men mer än så kan jag inte säga i nuläget…

Filippa Bark och döden
, Lagom nära döden och Lilla Döden hälsar på är titlarna på några av dina pjäser. Du tycks vara väldigt intresserad av att undersöka döden och dödlighet i din konst?
Ja, det stämmer. Och med stigande ålder har mitt intresse för döden ökat, av förklarliga skäl. Någon sa att teater ”firar livet och bearbetar döden” och ja, jag håller nog med om det. Det rituella draget i teatersituationen är väldigt intressant, det vill jag utforska och framhäva. Att erkänna syftet med att samlas i ett rum, i ett nu. Jag skulle nog vara dålig på att regissera komedi eller fars i traditionell mening, men jag har bättre förutsättningar om det finns lite död med. Det är en klyscha som är sann: det är lätt att hitta humor i skuggan av det stora allvaret. Jag är intresserad av döden i både faktisk och symbolisk bemärkelse. Man kan ju prata om ”döden i livet” – stagnation, ickeliv, att leva fel. Sådant intresserar mig.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli