Detta är en arkiverad pjässida, det finns inga planerade föreställningar

Stilla livav Lars Norén

Om uppsättningen

Urpremiär: 18 mars 2017, Elverket
Speltid: 2 timmar och 40 minuter, inklusive paus

”Magnifik återkomst på Dramaten av Norén.” Expressen
"enastående ensemble" Expressen
”Den här föreställningen går inte att beskriva. Den måste ses.” UNT
”Norén skapar ett vackert rekviem över tid och intighet” SvD
"Norén visar återigen hur angelägen teater faktiskt kan vara" Jonna Sima i Aftonbladet

Läs mer

Liv, död, tid, minne. Lars Noréns nyskrivna verk Stilla liv utspelar sig bortom orden, utan repliker.

Pjäsen speglar en tidsrymd på över hundra år, skildrad av skådespelare i åldrarna 7 till 90 år.

Detta är första gången sedan 1998 som Lars Norén regisserar på Dramaten.

Spelschema

Datum Tid Platstillgång
Det finns inga kommande föreställningar

Scenografi och kostym

Charles Koroly

Ljus

Mira Svanberg

Barn- och ungdomsskådespelare

Jesper Astinder, Julia Beckman, Hugo Ekman, Leonard Eriksson Igou, Elliot Helleday Ahlström, Fanny Laslo-Westlin, Signe Mattsson, Lion Monn, Ella Odenholm, Alexandra Sahlman, Rufus Vårdstedt, Nova Waldfogel

Bakom kulisserna

Tystnaden ljuder

Om Lars Noréns motsägelser av Mikael van Reis

Vad är det med tystnaden, den som ändå ljuder? I tystnaden kan vi höra de röster som inte direkt ljuder i rummet men som ändå hörs, som erfars i ditt inre som minne och ekorum. Levande som döda. Därför är tystnaden sällan tyst.

Lars Noréns dramatik är allt annat än tyst. Den omfattar nu mer än hundra skådespel och växer fram ur ett plötsligt vägskifte under sena sjuttiotalet när Noréns poesi blivit alltmer lakonisk, alltmer sluten. Snart tar skådespel plats som flödar av tal. Repliker far fram som spårljus på nattliga fester och slår upp hål i väggar och liv. Det blev teater med absolut gehör för dark comedy och hetsiga familjeuppgörelser – En fruktansvärd lycka, Natten är dagens mor, Nattvarden, Höst och vinter, Sanning och konsekvens och vidare.

Födelse och död, liv och dikt

Den som kastar en blick bakåt mot Lars Noréns dramatik, poesi och prosa kan möjligen se ett visst mönster. Gestaltningen växlar mellan väldiga format och försvinnande former. Märkbart är också hur Noréns författarskap tenderar att byta skepnad inför snart varje decennieskifte, men likväl siktar mot samma mänskliga mittpunkt som är både början och slut – födelse och död.

Allt Norén skriver är i grunden en besvärjelse av den mänskliga ändligheten – vår elementära dödlighet. Det är därför som barnet ständigt befinner sig i författarens blickpunkt som livets mest oeftergivliga uttryck.

Lars Noréns författarskap kunde också beskrivas som en pågående berättelse där liv och dikt infiltrerar varandra genom levnadskalenderns olika åldrar. Hans sextiotalspoesi detonerar i ett krisartat ord- och bildflöde där den döda modern kan anas som både musa och medusa – dikt som en sorts alltuppslukande barndom.

Runt 1970 skiftar författaren fokus och fadersgestalten introduceras som en både svag och stark gestalt. Fursteslickaren hette Noréns scendebut på Dramaten 1973, en barockpjäs om den fascistiska fadersfigur som offrar den unge kompositören Andreas men då även tillintetgör sonen inom sig.

Familjen blir en spelplan

Mot decenniets slut skriver Lars Norén sig mer definitivt fram mot dramatiken och en sorts förlossning sker i modermordet (Orestes) och i fadermordet (Modet att döda). Det är därefter som familjen blir till en spelplan – Lars Noréns tre hotellpjäser, sedan sviten av ”borgerliga kvartetter” där föräldrar och barn möts i ett närmast muntert infernospel som synar alla sår.

I dessa pjäser är det som att liv och dikt byter plats genom de snabba speglingarna hos en särskiljande glasskiva – allt bildar en sinnrik omgestaltning av det mänskliga tillståndet, men där omvärlden successivt blir allt större. Barnet, modern, fadern, familjen, och snart möter vi tre generationer vid solnedgångar i kustbandet (Komedianter, Tiden är vårt hem, Som löven i Vallombrosa). Från den välsituerade men ändå ruinlika borgerligheten går sedan färden brant ner i hemlöshetens underjord av mentalkliniker och våldsgärningar – En sorts Hades, Kliniken, Personkrets 3:1, Skuggpojkarna.

Lars Norén skriver på detta vis sin egen levnadsålder steg för steg samtidigt som samhällsbilden hela tiden förändras i författarskapet – från sextiotalets imaginära allmakt till sjuttiotalets fadersuppgörelser, från åttiotalets familjekollisioner till nittiotalets melankoliska generationsmöten och fram till de hårda ”döda pjäserna” 1995 där svärtan tätnar över Europa.

Motsägelsens krafter

De senaste tjugo årens dramatik samlades år 2014 i de två massiva volymerna Samhälle och Terminal. Där blir det än mer uppenbart hur Lars Norén korsar bilder av svensk nutid med scener från en europeisk samhällsförstörelse med djupa rämnor av krig och flykt – det är i själva verket hans stora dramatiska dialektik som förgrenar sig mellan liv och teater, begynnelse och bräcklighet och vidare.

Norén har alltid fört motpolerna samman, men det är inte bara frågan om motsatser utan i lika hög grad, kanske i ännu högre grad om motsägelsens krafter – motsägelsen som konstnärlig katalysator, som utlöser bilder ur en större livsrytm där separationer och förhoppningar skiftar plats i en genomlysning av hela belägenheten.

De fyrtio pjäserna visar även hur Lars Noréns dramatik paradoxalt nog blir alltmer ordknapp i en växling mellan ljus och mörker som blir till själva tidens dygnsrytm av klarhet och dunkel. I Terminalpjäserna böjer författaren samman början och slut. Det blir till möten som överskrider tiden genom att pressa samman den.

I exempelvis Terminalpjäsen Litet rekviem passerar två par varandra i ett tomt väntrum på ett sjukhus. Har de kommit till rätt plats? Det yngre paret skall snart bli föräldrar och det äldre paret skall ta avsked av sin unge döde son – men vi förstår snart att det kan vara samma par, fast det är nitton år emellan. Så förtätas ett kretslopp mellan födelse och död vilket förkroppsligas av ett barn som vi inte får se. Barnet som löftets kropp.

Världen, bilderna

Lars Noréns dramatik dras på detta vis ihop till en gestaltning av möten och minnen som väver samman tiden. ”Världen är vävd av tid. Resultatet är bilderna”, skriver Lars Norén i katalogen till Gunnel Wåhlstrands nu aktuella utställning på Magasin III. Bilderna hos Norén har ofta den vaga men fotografiska realismen som modell – han har tidigare skrivit om Maria Miesenbergers suggestiva negativ och nu alltså om Gunnel Wåhlstrands tuschlaveringar som utgår från ett familjealbums fotografier – ett slags minnesbilder där den förflutna tiden fixeras i svävande men precist ljus: ”den ofattbart noggranna transplantationen från en värld till en annan”.

Jag minns hur jag studsade i ren protest när jag läste följande rader i Lars Noréns En dramatikers dagbok: ”Tjechov slår fast tidens förstörelse, talar om hur obönhörlig den är, hur hårt tidens regn bryter sönder oss. Jag tar bort den och visar hur skrämmande den är när den inte finns. Den finns inte. Det är bara döden som finns. Det är bara ett sätt för oss att paginera sidorna i vår livsbok, hur lite de än hänger samman, sidorna som är våra liv. Vi sitter här men vi är redan döda. Vi är redan våra fotografier.”

Tiden består genom att den förgår, skriver filosofen Heidegger i kyrkofadern Augustinus’ efterföljd. Tiden är ett ingenting, men Lars Norén kan ändå ta bort den – det vill säga tiden som en sorts romanberättelser – för att kunna behålla den som bildminne och ögonblick. Det blir ett mått för människans levda och upplevda ändlighet – hennes bokstavliga hjärtslag.

Själv beskriver författaren gärna sin arbetsprocess som en pågående ”avskapelse” (ett begrepp från filosofen Simone Weil), men det är ett borttagande som samtidigt är hans paradoxala framskapelse – där finns så både människans början och slut, men varhelst i livet som en plötslig stillhet. Även om språket hos Norén då tenderar att tystna, insisterar ändå författaren på sin dikt som skapelse av liv, som minutiöst kalibrerade existensutkast där vi också skymtar ett annat och möjligt liv: ”det oavslutade finns kvar inom slutets gränser”, heter det om Gunnel Wåhlstrand, och vidare: ”I bilderna är också döden imaginär. Det som finns kvar är skönhetens löfte.”

Utan ord

År 2012 frågade jag Lars Norén om vad han just då skrev. Han svarade: ”En pjäs utan ord.” Nu är vi där, lite senare i tiden. Hans författarskap når så fram till den ordlösa men inte tysta dramatiken i Stilla liv. Det finns en närmast kronologisk konsekvens i detta, men det handlar väl att märka även om en sorts konstnärlig samtidighet, om parallella rum – språkflödet i dagböckerna korresponderar med den sceniska tystnaden i Stilla liv. Den växande livsuppteckningen speglas i ett mönster av levnadsögonblick. Liv och dikt korskopplas. Det är som om Stilla liv legat och väntat i det framtida för att tids nog hämta upp det förflutna genom tecknade cirklar. Stilla liv är även ett nära och följdriktigt steg från de stora mosaikpjäserna Fragmente (2012) och 3.31.93 (2013) där scenerna exponeras som fläckar av ljus och händelser – men nu i Stilla liv är dialogen avlägsnad och därmed blir scenerna än mer till bilder ur vår ”livsbok”.

”Vi är redan våra fotografier.” Jag märker hur just fotografin och fotoateljén spelar en väsentlig roll för dessa korta, tysta situationer för ”samma” människor i pjäsen. Teaterscenen blir till ett mörkrum där bild efter bild framkallas och släcks ner i en abrupt rytm av ljus och mörker. På ett vis är Stilla liv just ett fotografialbum för scenen, men på ett annat vis kan jag även se en teaterns och livets patiens som lägger fram korten och vänder dem – barn, vuxna, åldringar går in i varandra. Den enkla och föremålsliga scenografin – stolar, sängar, hattar, väskor, liar – en murslev, en resegrammofon. Sedan spelet mellan blickar, beröringar och diagonaler. Det är Noréns väldiga konkretion. Vi ser tingen och tidsavstånden, men märker också hur tiden blir till stoft när rummet förvandlas.

Låt oss då inte för ett enda ögonblick glömma att Lars Norén just arbetar med motsägelsens krafter. Det hör till avskapelsens paradoxer att den skapar genom att framkalla. Ju mer du talar om mörkret, desto starkare verkar ljuset. Däremellan ljuder tystnaden.