Detta är en arkiverad pjässida, det finns inga planerade föreställningar

Rickard IIIav William Shakespeare

Om uppsättningen

Nypremiär: 9 april 2017, Stora scenen
Speltid: 2 timmar och 35 minuter, inklusive paus

”Det är utsökt koreografi och skådespeleri i ljuv förening” Expressen
"Jonas Karlsson en förtrollande Rickard" SvD
”Spelet är lika återhållet som imponerande” DN

Läs mer

Publiksuccén tillbaka!

Han är manipulativ, mordisk och maktgalen. Du kommer att älska honom.

Jonas Karlsson spelar Rickard III, en av teaterhistoriens mest blodtörstiga skurkar, som gör allt för att bli kung över England. Han mördar mäktiga män och förför sedan deras fruar. Med vackert tal, lömska planer och dödliga vapen klättrar han snabbt mot tronen. Och vi i publiken är hans förtrogna följeslagare.

Shakespeares mästerverk Rickard III är en bloddrypande och mörkt humoristisk skildring av hertigen av Gloucesters väg till makten.

Regissören Stefan Larsson är en av Dramatens flitigast anlitade. På senare år har han regisserat pjäser som Scener ur ett äktenskap, Fanny och Alexander, En Familj – August: Osage County och Medea.

Spelschema

Datum Tid Platstillgång
Det finns inga kommande föreställningar

Medverkande

Karlsson Jonas

Jonas Karlsson

Hertigen av Gloucester/ kung Rickard III

Gustafsson Pontus

Pontus Gustafsson

Buckingham

Hemse Rebecka

Rebecka Hemse

Lady Anne

Olsson Ingela

Ingela Olsson

Drottning Elizabeth

Lindh Irene

Irene Lindh

Hertiginnan av York

Petersson Torkel

Torkel Petersson

Clarence/ Hastings/ m fl

Malmsjö Jonas

Jonas Malmsjö

Lord Rivers/ Mördare 1/ m fl

Hargne Otto

Otto Hargne

Lord Grey/ Mördare 2/ m fl

Sallmander Reuben

Reuben Sallmander

Brakenbury/ Kung Edvard/ m fl

Översättning

Lars Huldén

Scenografi

Rufus Didwiszus

Kostym

Nina Sandström

Ljus

Jenny André

Peruk & Mask

EvaMaria Holm, Veronica Liljeblad

Bilder från uppsättningen

Bakom kulisserna

Kriget har inget kvinnligt ansikte

av Sara Stridsberg

En man ligger naken i jorden, hans ryggrad är deformerad, hans händer är bakbundna. Han måste ha begravts i stor hast, eftersom han saknar både kista och svepning och hans kropp verkar ha släpats naken genom gatorna innan han har sänkts ner i jorden. Graven är liten, nästan en barngrav

Allt är vind, sex sekler av döda i den svarta jorden och så han: den siste konungen av det soliga huset York, funnen på 2000-talet under ett parkeringshus i den gamla engelska industristaden Leicester intill floden Soar, den enda av de engelska kungligheterna vars kvarlevor har hamnat på villovägar, återuppstånden på teaterscener världen över kväll efter kväll som tyrann och mördare och härskare in spe. Majestät för en enda gyllene mikrosekund i evigheten, för alltid varg och förrädare i eftervärldens ögon. Rickard III dör på ett slagfält, en soldatdöd bland tusentals andra döda soldater, anonym och ansiktslös. Och när man till slut hittar hans kvarlevor är det i en grav som är så liten att kroppen inte riktigt får plats, skelettet sitter lutat mot en vägg av jord som på en liten stol eller en liten tron. Ingen krona, ingen spira, inget gyllene äpple. Kartan över alltings slut

Den amerikanska konstnären Cindy Sherman har fotograferat skelett uppklädda i kostymer och klänningar och dyrbara smycken omgivna av väskor och möbler och annan mänsklig nittonhundratalsrekvisita. Hon har också fotograferat klänningar liggande på golvet ur vilka någon plötsligt tycks ha försvunnit, kanske en flicka som har flugit sin väg. Gripande, fasansfulla och dråpliga bilder av den mänskliga fåfängan, det där flyktiga ögonblicksbegäret som finns inskrivet i våra kroppar. Skelettet är bilden av det onda i oss, konturerna av spöket och vargen som vi hela tiden bär inom oss, men värjer oss för när vi ser det i världen, hos läkaren eller på ett museum. Hitler inom oss, som Ulrike Meinhof skrev. Eller Rickard inom oss. Skelettet liknar också en skiss av en människa, en hastigt tecknad streckgubbe eller början till ett porträtt. Långt där inne tillhör vi alla samma stycke råa mänsklighet, döden är slutet på alla berättelser, både komedierna och tragedierna och de historiska biografierna. Historien är en orkan, vi går genom den som vittnen, offer och förövare, den strömmar igenom oss som ett brus eller som en fruktansvärd ängel.

På Rickard III:s historiska porträtt har Shakespeare i efterhand målat dit en puckel och en vanskapt kropp. En bestraffning? En tillfällig lättsinnighet? Okunskap eller bara skrivandets eviga längtan efter att behaga och förföra? Den svenska drottningen Kristina gick också till historien som en krympling: den sneda axeln och haltandet. Jag har tänkt ibland att vi kanske förväxlar hennes yttre svagheter med hennes brist på hängivenhet och trohet och oförmåga att underkasta sig sitt öde och sitt kön. Ett yttre bevis för en inre defekt.

Tidvattnet väller fram och tillbaka över stränderna till det lilla kungadömet i Nordsjön. Aristokrati, kungligheter, guld och kronor, makt som inte går att skilja från mord. Man skulle kunna säga att Shakespeare å ena sidan utforskar/förvränger en levande människa som lever under en konkret tid och som har deltagit i verkliga historiska tilldragelser och att han å andra sidan tecknar den eviga människan i henne.

Evighetens skälvning, som Svetlana Aleksijevitj skriver i Kriget har inget kvinnligt ansikte, den lilla skälvning som också står att finna i varje människa. I kungar och horor och tiggare och prinsessor och dårar och mödrar och änglar och mördare. Men man skulle också kunna säga att Shakespeare tecknar aristokratins historia, majestäternas och herrarnas historia. Alla dessa hetsporrar till herrar som utgör den klassiska historien och den klassiska dramatiken, alla dessa slag och intriger och triumfer och nederlag som ibland kan kännas som ett avlägset gyllene babbel, ett fjärran sorl som inte har med realiteterna att göra, som rör sig ljusår från den lilla människan som kämpar med sin åker under en tom himmel, hon som kämpar med att föda sina barn, med att få dem att överleva. Men kanske har kriget inget kvinnligt ansikte, som Svetlana Aleksijevitj skriver:

Krigets värld är grandios och rovlysten. Nu förstår jag ensamheten hos de människor som återvänt därifrån – som från en annan planet, eller från dödsriket. De har en kunskap som inte andra har, och som man bara kan tillägna sig där, sida vid sida med döden… Människan blir som synligast och avslöjar sig som mest i kriget och, kanske, i kärleken. Ända ner i avgrundsdjupen och in under huden. Ansikte mot ansikte med döden bleknar alla idéer och en ofattbar evighet öppnar sig.

Alla tragedier slutar med döden, sägs det, alla komedier slutar med äktenskap. För alla i den här pjäsen förutom Rickard är den en tragedi, ett skräckkabinett, en enda lång begravning och sorgekatalog. Det är bara Rickard själv som befinner sig i en komedi. Det är så underbart när änglar blir arga … Det brukar sägas om honom att han inte bara är hertig och sedan konung, utan också skådespelare, men kanske är han också en klassisk berättare. En ensam rovfågel som far fram över all världens plundrade skogar, som svävar högt uppe på himlen och plötsligt zoomar in ett byte i landskapet och störtdyker utan att tänka, på ren instinkt, och rusig av hastigheten och svindeln, berusad av den hisnande makten över liv och död, över modet att döda, över att han är den som kan få saker att hända, få handlingen att rulla framåt, rusig inte bara av makten utan av själva berättelsens puls och fara. I robbed the WoodsThe trusting WoodsThe unsuspecting TreesBrought out their Burs and mossesMy fantasy to please, som Emily Dickinson skriver. Ondskan är inte bara banal och tanklös, den är också mer förförisk än godheten, mer lockande.

Peter Brook beskriver Shakespeares pjäser som planeter som för ett ögonblick kommer nära oss för att sedan virvla vidare i sina ändlösa blinda banor. Och kanske är det så med Shakespeares texter, att de är både oändligt avlägsna och samtidigt nära. Som en komet som störtar förbi därute i mörkret, som döda sammanslingrade pojkar instängda under ett brinnande krig, som alla de frågor som vi aldrig kommer att få svar på: Hur länge varar egentligen det som kallas evigt? Vad är ett kungarike mot en häst? Vad spelar det för roll vad som händer när vi är döda?

Om scenografin till Rickard III på Dramaten

Scenografen Rufus Didwiszus berättar om och visar arbetet bakom målningarna i scenografin till Rickard III på Dramatens stora scen. Premiär februari 2014.

Publiken diskuterar Rickard III

I denna podcastserie låter vi publiken komma till tals! I detta avsnitt samtalar teaterbesökarna Rojda Sekersöz, Yvonne Johansson och Tobias Eltell om Rickard III i regi av Stefan Larsson. Moderator Erik Gripenholm.

Podcast: Jonas Karlsson och Stefan Larsson om Rickard III

Skådespelaren Jonas Karlsson och regissören Stefan Larsson möter publiken och pratar om den maktgalna Hertigen av Gloucester, Shakespeare och tidigare gemensamma projekt.

Rickard III på Dramaten

Jonas Karlsson på vandring i Rickards fotspår

"Dödade han de unga prinsarna för att själv skaffa sig kronan? Mycket
tyder på att det kanske ändå inte var så. Men ryktet lever envist
vidare. Även utanför teatern. När jag besökte Towern i London frågade
jag en av guiderna vad hon trodde..."

Läs Jonas resereportage på dn.se