Detta är en arkiverad pjässida, det finns inga planerade föreställningar

Petra von Kants bittra tårarav Rainer Werner Fassbinder

Om uppsättningen

Premiär: 9 februari 2017, Lilla scenen
Speltid: 1 timmar 30 minuter, utan paus
Rök, rökning samt stroboskop förekommer i föreställningen.

"Ingela Olsson äger scenen – som en gudinna på skyhöga klackar" SvD
"Storartat skådespeleri" UNT
"Ingela Olsson är fantastisk som Petra von Kant" P1 Kulturnytt
"Ingela Olssons Petra är magnifik" Expressen
"Louise Peterhoffs Karin är mycket bra (...) och parets kärlekssaga övertygar i sin blandning av åtrå och maktspel." Expressen

Läs mer

Petra von Kant är modeskapare och dominant härskare i en elitistisk och högpresterande värld där yta är allt. Hennes ateljé osar av champagne, kokain och tillfälliga romanser. Hon lever hårt, snabbt och effektivt. Äta eller ätas. 

Man och dotter har skrämts iväg sedan länge. Kvar att utsättas för hennes vassa tunga är bara en hunsad assistent. Petra är okrossbar. Men i henne finns något som rasar, ett behov av högre mening och när den betydligt yngre Karin plötsligt dyker upp slår kärleken till som ett virus. Petra blir som besatt, förryckt – och en kamp på liv och död börjar.

Petra von Kants bittra tårar är av många ansedd som Fassbinders starkaste film och teaterstycke. En existentiell djupdykning om hur omöjligt det är att leva utan tro i ett samhälle byggt på biblisk moral, där höga ideal krockar med en cynisk verklighet.

Med inspiration från modevärlden är föreställningen en exklusiv dödsföraktande catwalk med stort fokus på gud, sex, våld – och kläder.

Regissören Sunil Munshi har tidigare på Dramaten bland annat regisserat succéföreställningarna Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö med Melinda Kinnaman och Hallå! med Magnus Uggla.

Spelschema

Datum Tid Platstillgång
Det finns inga kommande föreställningar

Medverkande

Peterhoff Louise

Louise Peterhoff

Karin Thimm

Scenografi

Sunil Munshi och Linus Fellbom

Ljus

Linus Fellbom

Kostym

Camilla Thulin

Peruk och mask

Sofia Ranow Boix-Vives

Översättning

Lars Bjurman

Bakom kulisserna

av Emma Meyer Dunér, dramaturg på Dramaten

Tjugoett år gammal hoppar Rainer Werner Fassbinder in som skådespelare i en uppsättning av Antigone vid Action-Theater i München. När teatern efter ett år läggs ned startar Fassbinder och hans kollegor (bland annat skådespelerskan Hanna Schygulla) gruppen Antiteater, som strax uppmärksammas och Fassbinder får erbjudande om att bli husdramatiker och regissör vid Bremen Theater. Pjäsbeställningar från hela Västtyskland ramlar in.

Fassbinder har sagt att teatern lärde honom ”hur man arbetar med skådespelare och hur man berättar en historia”. Hans teaterestetik ansågs ligga mitt mellan Antonin Artaud och Bertold Brecht. Själv menade han att Brecht var alltför torr, kylig och utan sensualitet och nämnde hellre ungraren Ödön von Horváth som sysselsatte sig med en mer vardaglig problematik.

Fassbinder skrev utöver ett stort antal filmmanuskript och tv-serier sexton publicerade pjäser (varav några radikala klassikerbearbetningar), två radiopjäser, diverse texter, fragment och utkast som finns i arkiv eller har förlorats med tiden.

Uppmanad av en förläggare listade Fassbinder år 1980 de tio bästa filmerna och tio bästa skådespelarna. (Luchino Viscontis De fördömda, Marilyn Monroe och Clark Gable hamnade i topp). Inspirerad passade Fassbinder också på att lista de bästa popmusikerna (Elvis Presley), bästa fotbollsspelarna (Helmuth Haller), bästa bok (Antonin Artaud, Van Gogh: självmördad av samhället) och bästa opera (Guiseppe Verdi: La Traviata). Och så de tio bästa pjäserna:

  1. Heinrich von Kleist:
    Kätchen von Heilbronn (1808)
  2. William Shakespeare:
    Rickard III (1593)
  3. Hans Henny Jahnn:
    Gathörnet (1931)
  4. Frank Wedekind:
    Lulu (1894/1913)
  5. Marieluise Fleisser:
    Pionjärerna i Ingolstadt (1929)
  6. Ernst Toller:
    Hinkemann (1923)
  7. Georg Büchner:
    Woyzeck (1837, ofullbordad)
  8. Ferdinand Bruckner:
    De kriminella (1928)
  9. Arthur Schnitzler:
    Ringlek (1920)
  10. Gerhart Hauptmann:
    Råttorna (1911)

Gemensamt för de tio favoriterna på Fassbinders pjäslista är ett både samhällskritiskt och moraliskt provocerande drag. Flera av författarna hade betydelse för den tyska teatern efter kriget. Fleisser, Toller och Schnitzler stod under 1970-talet åter på repertoaren efter att ha varit förbjudna av Nazityskland och vars verk brändes på bokbålen 1933. Fassbinder regisserade Fleissers Pionjärerna i Ingolstadt både på film och teater året innan han skrev Petra von Kants bittra tårar.

Att Shakespeares despotiske och charmerande tyrann Rickard III hamnar på andra plats framstår inte som så överraskande. Men att Kleists melodramatiska och medeltida riddarskådespel Das Käthchen von Heilbronn hamnar på första plats är inte självklart i ett land som hyllar Goethes Faust som den högsta av pjäser. Stycket uruppfördes 1811, efter den 33-årige Kleist och den obotligt sjuka Henriette Vogels självmord – Kleist sköt först henne, sedan sig själv.

Placeringen kan ses som en hyllning till Kleists genialitet – hans förmåga att skapa ett verk som sprängs sönder av sina inneboende känslor. Eller en påminnelse om tragedins aktualitet och nödvändighet.

Och Fassbinder, ja, hans listor skickades aldrig in till förläggaren och den tyska utgåvan av The Book of Lists utan publicerades först några år efter hans död.