Persona, persona, personaDimen Abdulla

Detta är en arkiverad pjässida, det finns inga planerade föreställningar

Om uppsättningen

Urpremiär: 1 september, Tornrummet
Speltid: 1 timme, utan paus

”en visuellt och ljudmässigt vacker uppsättning” SvD
”En föreställning som hamnar mitt i dagsdebatten, till och med i valrörelsen” DN
en kärleksförklaring till den andra och till det egna jaget, den egna huden, i befriad kvinnlighet” DN
”Bahar Pars regi (…) skapar en koncentration så stark att spelet långa stunder tycks sväva en bra bit ovanför scengolvet” DN

Del av Bergmanfestivalen 2018

Läs mer

Sjuksköterskan Alma talar och patienten Elisabet tiger och så blandar de ihop sig med varandra.

Masker, identitet och kamouflage. Det är några teman som dramatikern Dimen Abdulla utforskar tillsammans med skådespelarna Nanna Blondell och Bahar Pars i denna nyskrivna pjäs som baseras lika mycket på Ingmar Bergmans manus som på personliga intervjuer med skådespelarna själva. Tillsammans står de tre även för regi, kostym och scenografi i ett tätt samarbete.

Bergmans film Persona från 1966 räknas ofta till hans allra främsta verk. Dimen Abdulla har som dramatiker fått en rad pjäser uppsatta, bland annat uppmärksammade X på Unga Klara. 2015 utsågs hon till Radioteaterns husdramatiker i ett år. Bahar Pars har på Dramaten medverkat i Figaros bröllop och Marodörer – och är kanske framförallt känd från den Oscarsnominerade En man som heter Ove. Hon har även regisserat kortfilmerna Rinkebysvenska och Sundance-nominerade Turkkiosken. Nanna Blondell har tidigare på Dramaten medverkat i The Mental States of Sweden, Don Giovanni och Götgatan samt en rad film- och tv-roller.

Biljetter

Regi / Direction

Bahar Pars

Scenografi och kostym / Set Design and Costume Design

Nanna Blondell, Bahar Pars, Dimen Abdulla

Ljusdesign / Lighting Design

Mira Svanberg

Musik och ljuddesign / Music and Sound Design

Foad Arbabi

Bilder från uppsättningen

Bakom kulisserna

Det här med Bergman...

Hur var ditt första möte med Ingmar Bergman?

Dimen Abdulla: Mitt första möte med Bergman var just genom Persona som jag såg när jag var 18 år. Jag blev introducerad av Michal Leszczylowski, en fadersfigur för mig. Han var filmprofessor på StDH (Stockholms dramatiska högskola, red. anm.) och hade jobbat med både Liv Ullmann och Ingmar Bergman och blev den som introducerade mig till den kulturella världen och uppmuntrade mig i mitt skrivande. Att se Persona var en maxad upplevelse, det är svårt att förklara nu. Jag blev helt insugen i den psykotiska världen, jag kunde identifiera mig väldigt mycket med det tillståndet då. Det var verkligen en emotionell upplevelse.

Nanna Blondell: Jag hade precis gått ut Södra Latins teaterlinje och skulle sätta upp en pjäs. Vi försökte hitta en pjäs med två kvinnoroller, men hade väldigt svårt att hitta någonting. Då kom regissören med Persona. I samband med det såg jag filmen också. Det enda jag visste om Bergman var att han var en gammal gubbe, jag hade sett honom på en bild tillsammans med Josef Fares – så jag förstod att han var viktig. Vi skulle sätta upp Persona på Tellusbiografen i Midsommarkransen och hade på något sätt lyckats få till en intervju i DN. Den såg Bergmanstiftelsen och hörde av sig – vi hade nämligen inte rättigheterna till pjäsen. Vi grät och var förtvivlade, och bjöd Bergmanstiftelsen till ett genomdrag. Vi hade ett technoband på scen och det var en ganska dålig föreställning… Vi försökte i alla fall förklara att ”ni ska vara glada att några så unga som vi bryr sig om den här gubbens texter”. Och sen fick vi tillåtelse att sätta upp den! Så jag var den första i världen att sätta upp Persona på scen!

Bahar Pars: Jag kan inte ens minnas mitt första möte med Bergman, jag har hört hans namn så länge jag kan minnas. Jag är uppvuxen i Iran och där är han jättestor, den stora filmskaparen. När jag var 10 år och skulle flytta till Sverige fick jag höra att jag skulle flytta till ”Bergmans land”. Hans namn började komma tillbaka när jag intresserade mig för teater, men när jag skulle utforska honom blev jag överraskad över hur svårt det var att hitta filmerna här i Sverige. Då började jag förstå att han var inte så älskad här som jag trodde. Han var större i andra länder. Det finns ett kulturförakt i Sverige. I Iran tillhör kulturen alla, oavsett klass. Poesi och kultur är vår gemensamma nämnare. I Sverige är den till för vissa, som konsumerar den och känner sig inkluderade. Kulturen har ett slags finrum. Det är galet, det är ju våra upplevelser vi borde ha gemensamt! Jag tror att Bergmans popularitet i Mellanöstern beror på att hans filmer är så existentiella, det handlar om livet och döden, och det går hem där.

Varför Persona?

DA: Man erövrar Persona gång på gång. I början lockades jag mycket av psykosen som jag upplevde att kvinnorna uppgick i. Nu är jag jättefascinerad av vampyrismen – hur vi människor äter av varandra. Sättet fru Vogler betraktar fru Alma. Talandet som blottläggandet av ett inre jag. Ätandet i förhållandet mellan mamman och barnet, där barnet äter upp mamman inifrån. Längtan efter att vara någon annan, att uppgå i någon annan. Begär. Svartsjuka. Avundsjuka. Possessivitet. Det finns också i förhållandet mellan publik och skådespelare, och det hoppas jag kunna lyfta fram.

NB: Persona är en fantastisk text, och det är sällan man får vara två kvinnor på scenen. Det är en så existentiell och öppen text, man kan fylla den med nästan vad som helst.
BP: Det som först intresserade mig med Persona, var att det bara handlade om två kvinnor, som inte är i relation till en man. Det är så ovanligt. Redan affischen intresserade mig. Och texten är intressant. Ju äldre jag blir, desto mer växer Persona. Det är som hur man förstår sin mamma när man blir äldre. Jag kan idag till exempel relatera till utbrändheten, längtan efter att bara checka ut. Bergman hade aldrig kunnat skapa Persona om han inte hade haft ett stort intresse för kvinnor och en vilja att förstå dem. Jag vill närma mig texten och utgå från mig själv. Börja med Bergmans text och sen lägga till en massa Bahar. Jag skulle vilja låtsas att han är jag och jag är han. Att jag är Bibi och Liv. Och inte. Och samtidigt mig själv.

Vad har du för relation till Bergman?

DA: Det är ett konstnärskap att förkovra sig i. En person som jag i min yrkesroll kan lära mig mycket av. Det går inte att komma bort från det. Man kan tänka ”en gammal gubbe”, men jag kan känna att WOW!, det är en person som faktiskt förstått någonting. Och det vill jag äta en bit av. Det finns ju där, liksom.

NB: Förutom Persona har jag ingen relation alls till Bergman, förutom att jag fick höra en massa historier om honom när jag började på Dramaten, vilken demonregissör han var. Hur han kunde kontrollera folk. Jag har bara sett Persona och Det sjunde inseglet.  Jag har noll relation till honom och är varken intresserad av att slå mig fri från Bergman eller att vara under hans demoner. Han som person betyder ingenting i det här verket, jag är bara intresserad av hans text.

BP: Jag har tyvärr förstått att han var knepig att jobba med, auktoritär, men samtidigt lite busig. Vi skulle antingen ha älskat varandra eller hatat varandra. Det finns nog inget mellanläge. Han hade antagligen tyckt att jag är för kaxig. Och jag hade trott att han hade något slags storhetsvansinne.

Samtal och introduktioner