Marodörerav Hannes Meidal och Jens Ohlin

Marodörer

Urpremiär: 19 november 2015, Lilla scenen
Speltid: ca 2 timmar och 30 minuter, inklusive paus

"Fullträff om kärlek och makt" UNT
"Väldigt intelligent - samtidsdebatten ligger och skvalpar under alltsammans." Kulturnytt Sveriges Radio
”Roligt, igenkännbart – och allvarligt” SvD
”Den är snygg och elegant, rolig, ironisk och tankeväckande med strålande skådespelare” Kulturbloggen
”Samtidsdebatten får en gestaltning på ett så underhållande sätt att jag undrar om inte den så kallade seriösa debatten kunde lära sig något här." Aftonbladet
"Ni måste se den här föreställningen. För den är början på ett nytt kapitel. Eller kanske till och med en ny berättelse." Scenkonstguiden

Axel Egerman är en av landets mest uppburna manliga författare, uppvuxen i innerstadens kulturadel. Bertha Ålund är en ung serietecknare, en autodidakt som gärna kallar sig geni. Hennes satiriska udd riktar sig ofta mot uppburna manliga författare.

De träffas i ett samtal om kvalitetsbegreppet. De förstår inte ett dyft av varandras världar. De blir handlöst förälskade.

Läs mer

Bertha klargör att hon inte tänker leva i Axels skugga. Axel klargör att han förstår att han måste ta ett steg tillbaka. En av dem kommer att bli vansinnig och dö. 

Marodörer är inspirerad av Strindbergs syskonpjäser Marodörer och Kamraterna. Hannes Meidal och Jens Ohlin har tidigare gjort succé på Dramaten med Don Giovanni och en omarbetning av Friedrich Schillers Rövare.

Textade föreställningar den 11 och 30 december, 24 januari.
Läs mer om våra textade föreställningar

Spelschema

Datum Tid Platstillgång
Just nu går det inte att boka biljetter till denna föreställning.

Scenografi och Ljus

SUTODA

Kostym

Jenny Linhart

Peruk och mask

Lena Bouic-Wrange

Bakom kulisserna

Samtal om Marodörer

Hur kan en teaterföreställning sätta lika djupa spår i två kritiker som tycker helt olika om den?

Stefan Eklund, chefredaktör för Borås Tidning, skrev efter att sett Marodörer på Dramaten att pjäsen är en sorgeprocess kring förlusten kring den förlorade traditionella mansrollen, men att denna förlust inte är något att sörja. Scenkonstguidens Jessica Svefors uppfattade tilltalet i föreställningen helt annorlunda i sin recension – hon såg kärlek som genomgår en genuskatharsis och början på en ny berättelse. Hur kan man som kritiker uppfatta exakt samma frågeställning så diametralt motsatt? Välkommen till ett samtal om just detta och om Marodörer, med Stefan Eklund, Jessica Svefors samt Marodörers upphovsmän Jens Ohlin och Hannes Meidal. Samtalsledare är Jenny Aschenbrenner. 

13 mars, efter föreställningen (ca 18:30), Lilla scenen. Fri entré.

Tre frågor till Jens Ohlin, regissör och dramatiker

Du har sagt att Marodörer handlar om dig. På vilket sätt?
- I Strindbergs Marodörer, som vi inte spelar men inspirerats av, är den manliga huvudpersonen Axel tydligt utformad som någon slags idealman. Han är inte en machosnubb, och inte en feminiserad man som alla fruktar, utan han är en gyllene medelväg. En skön snubbe, helt enkelt. Och det är väldigt många som ser sig som sköna snubbar, som rimliga män. Som tycker att ANDRA män har problem med kvinnor och att vara rimliga män. Man har inga problem med att erkänna en patriarkal världsordning, men tycker främst att det är andra män som ingår i den och att man själv kommer undan. Och där är väl jag, och det är det vi undersöker.

Du har själv tidigare spelat Strindbergs Axel. Hur var det?
- Det var väldigt tillfredställande. Att vara en rimlig man som gör en massa uppoffringar och aldrig får något tack. Han är bra, men får inget erkännande och är i händerna på en manipulerande kvinna och så vidare. Det slog an en ton. Jag tror många har den självbilden, att man är en bra man som inte har något med den dåliga typen av manlighet att göra.

Varför vill du göra upp med Axel?
- För att det är både väldigt roligt och väldigt tragiskt med en självbild som glappar och människor som inte kan se sig själva och den effekt som de har på sin omgivning. Det är fantastiskt roligt. Speciellt när det handlar om mig själv. Andra är ju så lätta att se, det är svårare att få syn på sig själv.