I DEN HÄR BLOGGEN berättar regissören Suzanne Osten och dramaturgen Jacob Hirdwall om arbetsprocessen med att göra en teaterföreställning av David Grossmans bok FALLEN UR TIDEN. Gästbloggare kommer även att medverka. Bloggen pågår under perioden februari till september 2016. 

Oktober 2016
Det kommer brev och starka reaktioner på vår föreställning  vi kan  nu öppna bloggen för fler: det förekommer alla  mänskliga starka reaktioner och kontakt under och efter föreställningen Falla ur tiden med ensemble och mig. Vi är berörda över alla svar vi får och känner ansvar både för publik och för David Grossmans stora text. Tanken att en sorgeritual tillhör teaterns värld har visat sig hålla...
/ Suzanne Osten 

Följ oss!
Suzanne & Jacob

14 oktober 2016
av Frida Österberg

Vi spelar Falla ur tiden.

Jag kommer till teatern, Lena flätar mitt hår och Eva kommer in och hejar. Maria JoJo är på plats och efter en stund hörs från scenen mjuka hummanden i ”skvallret”. Simon anländer och hörs på lång väg, sjungades nån okänd hit. Johan tittar under perukluggen in i logen och vinkar blygt. Hulda har något spännande att berätta och Therese kommer glidande, cool som en katt, plötsligt ombytt och friserad, när hann hon det? Maria S har också uppenbarat sig som anden i flaskan och David står nere i logen vid pianot och elgitarren och sjunger.

Jag går ner till scenen efter ha bytt om. Där förbereder Maria scenografin och rekvisitan, Erika och Ditte förbereder vatten till pausen efter att ha sett till att allas kostym är i ordning. Micke fuktar luften med vattenånga och krattar i gummigtrannulatet. Thomas testar ljud, Anders testar ljus. Jag bubbar jag mina saker. Spännen, löshår, blus och jacka med rekvisitan i fickorna. Min roll har fått med sig en tidning, vatten, spegel, läppstift och en morot. Hon visste nog inte vad hon skulle packa eller hur hon skulle förbereda sig när hon reste sig och gick efter sin man in i den mörka teatern, sökandes först honom och sedan sin döda dotter.

Jag går ner och byter av David i pianorummet och går igenom den uppsjungning som ska rusta mig för körsång, solosång, gospel, pop, opera, tal, skrik och gråt. En halvtimme ger jag mig i ett ljudande nästan meditativt tillstånd där rösten och kroppen, om jag är snäll och tålmodig, sakta öppnar sig, mjuknar och blir kraftfull.

En timme innan föreställning står ensemblen på scenen för den gemensamma uppvärmingen. Musiken och våra kroppar i rörsele fyller rummet. Snabba rörelser, kropparna skakas, osymmetriska, vilda rörelser. Sedan tyngden, vi ligger på varandra, tar i varandra, öppnar sinnena mot varandra. Varje dag känns annorlunda mot den förra, det är alltid nya människor som kommer till uppvärmingen, vi lär känna varandras väsen på nytt och på nytt.

Sedan den gemensamma rösten. Vi lyssnar på varandra medan vi själva låter. På ton, i fria lägen och slutligen i körstyckena vi sjunger i föreställningen. Mer och mer lyssnande, mer och mer säkra och samsjungna.

Kort paus innan publiken kommer in. Deras kroppar och våra blir en i rummet ju längre in i föreställningen vi går. Ibland hörs snyftningar och suckar, ibland skratt. För varje föreställningen lyfter bröstkorgen i vårt gemensamma andetaget lite mer. 

Föreställningen igår

9 oktober 2016
av Bo Tanem

Sjunde gången för min del. Det blev första gången som jag hör publiken skratta åt Huldas kamp med tältet och sina skakningar; åt David som talar med åsnans bak. Däremot inte åt Marias förtjusning över flugan; något som skedde under de andra sex kvällarna.

Den här gången blev det en spontan, unison applåd innan vandringen ut på gatan. Inte heller det hade hänt tidigare.

Redan under de första minuterna efter prologen kände jag att kvällen skulle bli speciell. Dom andades lugnare på scen. Det ledde till ett agerande som lyfte fram en mer ´autentisk´ förtvivlan. Alla var djupt inne i rollen och de ´smittade´ varandra. Nu är det på allvar!

Det gick två änglar genom scenen denna förtrollade septemberkväll......

Vid utgången säger jag till Maria S: Vilken kväll! Hon svarar med stort allvar: Det var en märklig publik....

Det var ett stort misstag att den här gången gå med två fd grannar från tiden då Laila och jag bodde på Lidingö. I vilket fall borde jag inte ha bjudit in dem till ett avrundande samtal i baren över ett glas. Jag borde ha åkt hem med det förhöjda tillstånd jag befann mig.

Nu fick jag del av deras uppfattning om föreställningen. Den var märklig. De förstod den inte. Jag hörde att jag lät smått aggressiv när jag påpekade att det väl inte är svårt att förstå en speltext som handlar om föräldrar i sorg över ett förlorat barn.

Det är inte första gången jag reagerar på att flera av mina vänner tar del av teateruppsättningar med bokläsarmanér. Här ska det förstås!!!

I morse fann jag tröst i DNs text om Thorsten Flinck. Han menar att hans egen utsatthet fungerar som rening för de som går runt med sorg och ensamhet, men inte förmår att tömma sig. Sådana personer är iakttagare, inte deltagare. De har slutat leva.

Jag hoppas innerligt att Falla ur tiden bidrar till en tillvänjning. Att allt fler inte i första hand går till teatern för att underhållas, utan snarare för att oroas eller drabbas av en kollektiv emotionell insikt (Fosse!): Så olika kan man hantera sin sorg.

Föreställning nr 5: Är där med en vän som är en f.d. dansare. Han grät när vi kom ut och höll fast vid tanken att ta en öl tillsammans. Under förutsättning att vi inte pratar så mycket. En sann teatervän!

Tack än en gång för er sorgeritual!

9 oktober 2016
av Maria Sundbom

Det är häftigt med teater.
Hur en föreställning långsamt borrar sig in i ens innersta.
Hur upprepandet av texten kväll efter kväll skapar en slags kanal inne i kroppen där orden glider omkring och skapar nya omlopp.
Hur kroppens impulsivitet möter dessa ord som seglat runt på kanaltur i ens innersta och når de främmande i publiken. Hur det växer, lyfter, händer, hittar in hittar fram.
I teater ska det hitta fram. Hitta fram till de som satt sig där i gradängen.
Det händer nu.
Det är stort.
Bo skrev om att en ängel gått genom scenrummet. Ja! Hon kommer och går!
Idag hade vi matiné och jag tycker det var en väldigt stark föreställning. Hon var där igen.
Mitt i det magiska när jag tillochmed tänkte " nu är det magiskt" tänkte jag också att jag var i fullständig kontroll ( det var i andra akten )
Jag kände hur mitt mest rationella jag stod hand i hand med min vildaste fantasi.
Jag älskar teater.
Att se hur en del i publiken liksom förändrats när de går ut. Något har hänt.
Jag är noga med att möta allas blick där i dörren för att liksom bekräfta det som varit. Att se djupt in i varandras ögon som avsked. Eller som en början på något?
Det är det konsten kan göra.
Det är det konsten ska göra.
Se djupt in i varandra.

Kram
Maria

Mail till ensemblen

6 oktober 2016
av Bo Tanem

Hej igen,

I går kväll på Stadsbiblioteket samtalade Berit Gullberg, Gunnel Lindblom, Marie Lundquist, Leif Zern och Stina Ekblad om Jon Fosses dramatik.

Det jag i första hand tog med mig därifrån var Gunnels uppläsning av Fosses essä, Det går en ängel genom scenen. I min drastiska förkortning handlar texten om nåden att på teatern få uppleva en kollektiv emotionell insikt. Det som enligt Stina handlar om bottensorgen. Utan den skapas ingen bra dramatik, enligt henne. Vi bär ju alla på den existentiella ångest som närheten till döden skapar; vare sig vi förtränger den eller kan öppet leva med den.

Paul Tillich har i The Courage to be, som jag har förläst mig på, broderat ut vad bottensorgen handlar om. Den har sitt ontologiska ursprung i tre typer av ångest. Döden i absolut mening, och livsödet i relativ. Meningslösheten i absolut mening och känslan av tomhet i relativ. Förkastelse absolut sett och skuld relativt sett.

Jon Fosse har fångat bottensorgen i sin negativa mystik. David Grossman i Falling out of time.

Falla ur tiden är en föreställning som några av de sex gånger jag nu suttit i Elverkets teatersalong, har fört med sig att "en ängel gick genom scenen".

Min bror använde pausen till att bryskt recensera det han hade upplevt, ända tills jag bryskt bad honom hålla käften. När vi gick ut grät han, bad om ursäkt och uttryckte på sitt unika sätt att han hade fått kontakt med bottensorgen. Detta att befinna sig i en evighet av Inte än, födas in i ett kort jordelivs Nu, för att sedan inträda i en evighet av Inte mer.

Min innerliga önskan är att samtliga i ensemblen får del av essätexten som jag har skrivit av och bifogar. Helt magnifikt vore att, om ni har en gemensam avskedsstund efter sista föreställningen, någon läste texten högt som en hommage till dig och övriga. Ni har ju skapat något unikt som uppsättning och förtröstansfullt uppskakande som föreställning.

Ni återspeglar det som Fosses essä vill säga om teatern som nådemedel.

Take care!

Möte nr 4 (Offentligt genrep)

26 augusti 2016 (publicerat i efterhand)
av Bo Tanem

Sitter på rad 3 med en vän vars make avled i en hjärtinfarkt för tre somrar sedan. Hur skulle hon uppleva iscensättningen av sorgeritualen? Ett samtal i baren efter föreställningen skulle förhoppningsvis ge mig svaret.

På vägen ut via estraden kunde jag inte låta bli att applådera skådespelarna där de stod uppradade. De måste få ta del av min uppskattning! En person långt bakom mig lockades att svagt klappa sin händer. ”The rest is silence”. Det kändes som att jag hade applåderat prästen efter en givande predikan. Så gör man inte i kyrkan!

Samtalet över ett vinglas bekräftade vad Grossman försöker klargöra. Det är svårt att finna beskrivande ord för känslor. Det blir lätt klichéer.

En kvinna vid bordet intill uttrycker sin förtjusning över andra akten. Min vän höll med, men nämner att även hon hade en del problem med det som framfördes innan den korta pausen.

Vi får sedan veta att David Grossman och hans hustru hade suttit bredvid henne. Han hade under pausen nämnt att av fem olika iscensättningar av hans bok, var Elverkets den han uppskattade mest. Bravo, Suzanne!

Om några dagar får vi veta vad proffstyckarna anser om föreställningen.

Själv har jag lämnat uppsättningen bakom mig, men inte Matematikläraren. Hon skaver fortfarande. Hur kan man kalla sonens död i badkaret för en olycklig lek med rakblad? Vilket bittert inslag i hennes sorg när hon förstår sambandet mellan självmordet och att hon slog honom med en käpp på munnen och i magen. Jag behöver inte gå till en psykolog för att inse min egen projektion på henne. Hon påminner mig om min alkoholstinne far, vars livrem blodades på min bara stjärt. Sorg är en tusenhövdad best.

Bort det. Nu ligger mitt intresse på författaren bakom den poetiska texten. Youtube bjuder på ett antal intervjuer. I ett av inslagen framför Grossman på hebreiska de första sidorna i sin bok, Falling out of time. Vilken poetisk rytmik i konstellationen av ord och deras framljudande!

Åtskilligt har gått förlorat i översättningen till engelska. Davids mjuka, långsamma och rytmiska läsning gör mitt rum till en synagoga och jag stillnar. Elef toda, David.

”Premiär!”

27 augusti 2016
av Suzanne Osten och Jacob Hirdwall

”Nu kommer de!” ropade jag till skådespelarna igår. Varje dag är det fler och fler i publiken. Först var de femtio, sedan hundra, ett hundra femtio… Kära publik vi närmar oss premiär. Projektorn? Som vi haft problem med. En ny är på plats! Med fungerande lins, tack för det. Hörbarheten förbättras varje dag, varje bänkrad måste erövras. Körer slipas, balansen ställs mellan ljud/röster. Små, nya ändringar skapas av den amöba som heter ensemble och scenteknik, den stora kroppens andning, dess rörelser och rytm.

Det handlar om många detaljer. Vassa kaffekoppar som kan skada fötterna bytas ut. Sanden försvinner varje dag: vem äter upp den? Fyll på med mera sand. Att vara regissör är att utsätta sig för ett maratonlopp kantat en mängd beslut. Textens stora, djupa, svarta smärta och nyanser av hopp och liv knuffar oss framåt, mot teaterns grundfrågor, att andas och göra det sant, det vi berättar. Skådespelarens längtan efter ett gemensamt lyft, att hitta en gemensam andning. Frustration, ambition… och mera sång, röst, rörelse.

Mina genomgångar på timmar är nu nere på sex punkter medan scenografen Rikke Juellund – som skapat vårt scenrum bestående av svart sand och speglar – drar sina anteckningar med ljuset och tekniken. Textmaskinen som visar engelsk text under festivalen trimmas in av publikvärden Jimmy som kör.

Ikväll är det premiär!

*

2016-08-27

Hej Jacob!
Det här var ju din idé, som jag tände på, att blogga om vår process. Jag tror ibland att publiken längtar efter att veta hur det går till, hur resan ser ut fram till en färdig föreställning! Den processen har vi försök fånga i den här bloggen genom texter av många medverkande, bilder, ljud- och filmklipp. Har vi täckt in allt? Det triviala, löjliga till fett storartat? Har vi nämnt allt?! Vad säger du?

Hej Suzanne!
Jag tror att det är omöjligt att täcka in varje del av en sådan här process. Men vi har gjort ett försök att öppna även den här dörren till publiken, genom referensgrupperna och genom att arbeta transparent, både inom teatern och utanför teaterns väggar.

Det började med att den inledande workshopen var öppen för alla i huset som var intresserade av att delta. Sedan kom input från en rad gäster; koreografer, röstpedagoger, musiker, psykiatriker, experter och sörjande. Referensgruppernas engagemang har varit stort, bloggarna har duggat tätt. Läsarna av bloggen också, har vi sett i statistiken! Tack för att ni följt arbetet.

Hej Jacob!
Ja, för mig blir det tomt nu. Men för alla de som spelar föreställningen är meningen här: publik! Jag har gillat att blogga nu får jag twittra och blogga om konsten och livet på andra ställen, tack för allt du gett mig: vänskap och insikter, nya texter, åsikter om ljud och rytm. Vår gemensamma beundran för gruppteaterprocessens möjligheter, rötter vi båda tar fasta på i Commedian, är min tröst. ”Nu är de två" som krönikören meddelar hertigen. Två som vandrar.

Hej Suzanne!
När jag hörde att du skulle komma till Dramaten ropade jag ”jag vill jobba med Suzanne!” innan jag ens visste vad det rörde sig om. Det har jag inte ångrat under den här tiden: tack för vänskap och din kunskap. En sak du flera gånger talat om, som jag tar med mig, är dina tankar kring hur skådespelarna inte kan vara stilla i sina kroppar när de inte har replik: att också tystnaden måste ha en kropp/tanke. 

Det jag hoppas man får en förståelse för när man läser de här ca 60 bloggtexterna, är hur sammansatt det är att skapa en föreställning. Och att vägen dit, processen, kan se ut på väldigt många olika sätt, egentligen. Valet av process – där även tiden är en viktig faktor – är avgörande för vad det kan bli för resultat. En föreställning består av en mängd beslut och detaljer som var och en för sig kanske inte ser så mycket ut för världen men när delarna sammanförs till en helhet, som instrumenten i en symfoniorkester, så uppstår det oväntade, själva ”verket” i konstverket – det som skall verka. Den bilden som då framträder kan vi inte kontrollera.
Och det är ju det, som är så spännande!

Den är väl rimligt att det är författaren som får sista ordet…

Ur ett bloggbidrag från David Grossman (till höger på bilden):

”When I was watching the rehearsal four weeks ago, I felt that you are returning a richer book to me. Once again I felt that for me, a secular man, a non-believer, the most substantial way to feel the horror of Death and the wholeness of Life simultaneously, is Art.”

"Sorgebud"

26 augusti 2016
av Karin Johannisson

I sin sorgebok I varje ögonblick är vi ännu vid liv (2015) betonar Tom Malmquist de konkreta kroppsliga minnen som finns kvar när en älskad människa plötsligt dör. Det handlar om så enkla saker som att hitta ett hårstrå på pläden i teve-soffan, påminnelser om ett visst sätt att röra sig eller ett särskilt tonfall, hur det kändes att röra vid en varm kind, men också brutal uppriktighet vad gäller den döda kroppens förfall. Han registrerar konkreta detaljer som kan framstå som känslolösa, han struntar i om andra finner det obehagligt och illustrerar bråddjupet när all kraft går åt till att hålla sig uppe. Han isolerar sig för att bara vara i sorgen. Han gör sig av med teven, säger upp prenumerationerna på tidningarna, fördjupar sig i böckerna som den älskade köpt och funderar över de understrykningar hon gjort. Han gestaltar den avgrundsdjupa sorgen. Genom att hålla sig tätt inpå förlusten av kroppen gör han den outhärdliga saknaden allmängiltig.

      Jag har haft den texten i huvudet under min läsning av David Grossmans Falla ur tiden

      Den är lika drabbande, men arbetar med ett mer poetiskt språk. När mannen som går säger:

 

Han är död.

Han

är död. Men hans död,

hans död

är inte

död.

   

       Berättelsen, vittnesmålet om, orden för den stora sorgen, finns kvar.

       Historiskt sett har sorgen skiftat känslouttryck. Under högmedeltiden bröt krigare samman på slagfälten inför liken av sina vänner, under 1600-talet var starka sorgeuttryck till för att visa patos och under 1700-talet för att illustrera inlevelse.

     När en manlig läsare rapporterar att han under läsningen av Rousseaus ”Den nya Héloïse” (1761) inte bara gråtit, ”utan skrikit, ylat som ett djur”, var hans känsla uppriktig.  Ett sådant perspektiv är utmanande. Det tvingar fram frågan: är detta vad jag verkligen känner eller vad jag lärt mig att känna? (Associationerna går till de ”professionella” gråterskorna i medelhavsländerna liksom till tårarna vid den nordkoreanske ledarens Kim Jong Ils begravning.)

      De starka känslor som odlades av 1700-talets eliter utmanar modern förståelse och har avvisats som ytlig ”känslokult”. Men hur kan vi veta det? Hur kan vi påstå att man inte kände det man sa sig känna? Tar vi gråten på allvar är den tvärtom analytiskt högintressant eftersom den illustrerar hur känslor skapas genom att bekräftas i det sociala rummet. Alltså: varje tid och varje kultur skapar sina egna sorgeuttryck.

       Några decennier in på 1800-talet tystnar gråten. Snyftningarna trängs under ytan eller in i de privata rummen. Känslor framställs som sannare ju mer de hålls tillbaka; den känsligaste kan bära mask och djupaste sorg döljas i ett torrt öga. Under 1800-talets andra hälft blir tårar alltmer komprometterade, förknippade med kvinnlighet och feminin brist på behärskning. De enda tårar som mannen tillåts fälla med bibehållen värdighet är sörjandets. Begravningen är själva urscenen för manlig känslosamhet; här, men ingen annanstans, får han visa rörelse. Men gråten skall vara återhållsam. 1825 beskrev författaren P.D.A. Atterbom en begravningsscen där en fars våldsamma gråt över sin femtonårige son får alla närvarande att gråta. (Detta tillhör tårarnas specificitet: att de är smittsamma.) Sådant gråtspråk är några decennier senare passé. De sällsynta tårarna blir det ultimata tecknet på manlig självkontroll.

      Vad som kan kallas de moderna sorgeuttrycken, kännetecknas dels av stark genuskodning, dels av känslornas disciplinering.  Högljutt snyftande, väta och rinnande snor var inget som hörde en värdig begravning till.  ”Hon var så behärskad” uttalades som högsta beröm åt den kvinna som just förlorat ett barn. Och många vuxna minns hur de som barn fråntogs rätten av vara med vid en älskad morfars eller farmors begravning.

      Då, i det moderna, ersattes urgamla traditioner kring tvättning, svepning, kistsmyckning, visning och (så småningom) fotografering i öppen kista, av distansering: snabbast möjliga borttransport av liket till bårhusets kylrum och den sista hanteringen av kroppen överlåten på en anonym begravningsentreprenör.

      ”Döda kroppar avskiljs på så sätt tydligare från de levandes sfär”, skriver Eva Åhrén i Döden, kroppen och moderniteten (2002). Förändringen handlade delvis om folkhemsk jämlikhet. Inga pråliga skillnader i begravningsskick utan massproducerad kista och standardiserad svepning och kistdekoration. På kyrkogården inga gravstenar i jätteformat, utan en demokratisk höjd på max 60 centimeter.

      Men att döden i det moderna samhället rationaliserades och medikaliserades innebar inte minskad respekt. De moderna begravningsbruken var meningsskapande på sitt sätt: döden som saklig och jämlik. Men det var något mer som disciplinerades: känslorna. Många begravningsplatser som anlades kring 1900-talets mitt kom att likna stela parker med identiska gravar i snörräta rader.

       Är det därför vi alltid har dragits till äldre kyrkogårdar? De ger utrymme för fantasier och känslor, fiktiva eller inte. I Per Olov Enquists Boken om Blanche och Marie besöker Marie Curie sin man Pierres grav. Chockartat inser hon att en annan kista har ställts ovanpå hans. Hon ska alltså själv inte få ligga kista mot kista med sin man. ”Det var nästan obscent … orimligt, det fick inte vara så … En annan främmande kropp … täckte hennes älskade, så att hon aldrig skulle kunna vila vid hans sida.”

        Idag tänker vi inte lika självklart på döden som ett abrupt avskiljande. Tecken finns på uppluckrade gränser mellan de levande och de döda. Nuet kännetecknas av ett slags återtagande av döden. En längtan att inlemma den i en meningsfull passagerit. Modernitetens rationalisering tycks dra sig bakåt.

      Tunga katastrofer som morden på Olof Palme och Anna Lindh, Estonia och Tsunamin har skärpt vår relation till döden och utlöst spontana sorgeritualer i form av berg av blommor, kramdjur och instuckna meddelande-lappar. Begravningsceremonielen blir alltmer personligt utformade med kisttyper i valfri färg och löften om en never-ending-story till tröst för de efterlevande. Sociala medier har spelat en allt större roll för den visuella gestaltningen av döden.

      Om döden – särskilt den oväntade och unga – skakar om en social ordning, och  om rituella handlingars syfte är att upprätta en ny meningsfull ordning, så säger sätten att hantera den döda kroppen alltid något om den kultur och det samhälle vi lever i. 

       Men sorgen, vad gör man med den?

       Döden är omöjlig att definiera, eftersom den representerar det slutliga tomrummet som  ger existens åt allt varande, säger Zygmunt Bauman i Döden och odödligheten i det moderna samhället (1992). Jag kan, fullkomligt uppriktigt, ropa ut att jag hellre dör själv än att någon jag älskar dör. Det är att tillskriva det sörjande jaget en uppförstoring som slår ut allt annat.

      Sorgen, den outhärdliga smärtan, är bara min.

       Om döden inte vore mer än sjukhus, dödsorsaker, dödsannonser, begravningsceremonier och nekrologer, vore den snabbt inlemmad i det sociala vardagslivets rutiner. Begravnings- ritualen har hela tiden behållit sin dubbla karaktär av nödvändighet och av offentlighet.

       Men döden, särskilt av ett barn (om än vuxet) är förlust. Hur sörjer man ett barn som har dött? 

Sorgebeteendet hotar att skapa splittring, separera människor från varandra. För att den ena inte sörjer tillräckligt, eller på samma sätt som den andra. Den enas sorg är extrovert och den andras introspektiv. Den ena sörjer stumt, utan åtbörder. Några kapslar in sorgen, andra låter sig lösas upp av den.

     Man låser in sig i ömsesidiga anklagelser.

     Din sorg är inte min. Och alltid rädslan för skammen: att sörja fel.

     Det måste finnas en utväg. Sorgen måste kunna lösas upp av ett skratt. Jag kommer att tänka på Elisabeth Kübler-Ross fem känslofaser i klassikern On Death and Dying (1970): förnekelse, vrede, förhandling, depression, acceptans. De är i första hand tänkta som stegen i en sorgeprocess som rör den egna döden, men kan likaväl användas för sorgearbetet.

*

Ur programmet till Falla ur tiden.

”Words from David"

23 augusti 2016
av David Grossman

Dear Suzanne.
The book that I've written is about the attempt of those who have experienced a great loss to find words to speak about this loss. Telling their experience, even if only to themselves, transforms the ordeal into words that describes their journey.
You Suzanne and the wonderful team that you've gathered, give the voice, the music, the movement to these words.
When I was watching the rehearsal four weeks ago, I felt that you are returning a richer book to me. Once again I felt that for me, a secular man, a non-believer, the most substantial way to feel the horror of Death and the wholeness of Life simultaneously, is Art.
 
   Thank you dear Suzanne, for this unusual experience, and see you very soon!

David

”Bergmanfestivalen närmar sig"

22 augusti 2016
av Jacob Hirdwall

NU ÄR DET INTE LÅNGT KVAR innan Bergmanfestivalen går igång. Under mina femton år på Dramaten har jag aldrig känt så tydligt hur teaterns alla medarbetare spänner musklerna för att klara av det här vi tagit på oss, det är ganska massivt, inte minst att vi själva har så många egna premiärer på kort tid – det brukar annars ligga utspritt under hela hösten. För att gå iland med detta krävs noggrann planering och här under följer några bilder på ett antal av dem som stått för den.

På bilden ovan syns Ulrika Josephsson som är projektledare och till vänster om henne assistenten Albin Häll Lanerfeldt. På bilden nedan syns Emma Fallde till vänster, teknisk samordnare, och Christina Bjerkander som är t f chef för marknadsavdelningen.

För er som följer Falla ur tiden-bloggen vill jag passa på att berätta om två samtal som kommer att gå av stapeln under festivalen. Det ena samtalet är ett samtal mellan David Grossman och journalisten Johar Bendjeloull på Elverket den 28 augusti kl 11-12.00  med möjlighet att se föreställningen Falla ur tiden direkt efter kl 13.

Det andra samtalet är ett samtal mellan Suzanne Osten och David Grossman på Bajit, i samarbete med Judiska Församlingen, också det den 28 augusti kl 17.00. Bajit ligger på Riddargatan 3-5 . För biljetter till samtalet på Bajit: john.gradowski@jfst.se

Det finns mycket att se under festivalen, själv ser jag fram emot att se Richard III i regi av Thomas Ostermeier – i en ny bearbetning av dramatikern Marius von Mayenburg – samt Toneelgroep Amsterdams uppsättning av jean Cocteaus Vox humana i regi av Ivo van Hove.

Jag såg Ivo van Hoves uppsättning av Efter repetitionen/Persona i Milano i våras och det var en stark upplevelse, inte minst då Persona-delen iscensatten i en gigantisk bassäng med vatten, där kolsyreis bildade dimma som stora vindmaskiner drev fram genom ett regn som föll från taket... I Vox humana går det mer stillsamt till!

”Sorgeritualen har nått sitt slut”

20 augusti 2016
av Bo Tanem

Sorgeritualen har nått sitt slut. Publiken uppmanas att lämna lokalen via estraden. Laila, min hustru, har ett ansiktsuttryck som säger mer än ord. Ansiktet ljusnar och hon utbrister spontant: "Vilken otrolig föreställning!"

Precis. Just så. Den här iscensättningen av Grossmans romantext är ett sant allkonstverk. Tal, sång, musik och dans förenas på ett sätt som berikar mer än repliker från en estrad kan göra.

David, Thérèse, Johan, Hulda, Maria, Simon, Maria, Eva och Frida får i den här uppsättningen visa prov på förmågor som har legat i träda eller möjligen varit oupptäckta. De dansar, sjunger och prövar nya röstlägen för att uttrycka sorg och ilska: ”Varför just mitt barn?”

Suzanne Osten regisserar för första gången på Dramaten. Vilken framgångsrik debut!

Efter att ha mött texten så många gånger är jag sorgemässigt uttorkad. Nu kunde jag inledningsvis avslappat njuta av den briljanta iscensättningen och artisteriet på scen. Jag upptäckte då inslag som fick mig att le. Det är inte lätt att resa ett tält eller hantera en termos med kölddrabbade händer.

Men, så drabbas jag igen. Ensemblen framför under grymtande en rituell dans med primitiva rötter. En besvärjelse mot döden och en påminnelse om hur skört livet är. Något oförklarligt händer mig. Jag deltar tårögd i en uråldrig andakt långt innan det fanns kyrkor, synagogor, moskéer och tempel. 

”Första genrep”

20 augusti 2016
av Suzanne Osten

Ljuskreatörerna Torben och Anders är frustrerade, vad de gnisslar vågar jag inte berätta. Vår projektor som idag äntligen skulle fungera har hakat upp sig. Den skulle varit igång för en vecka sedan men det blev strul med teaterns interna resursfördelning. Nu är det snart premiär och vi har fortfarande inte fått se alla projektioner mot scenbilden.

Lördagen den 20 augusti möter vi den första genrepspubliken, först nu får vi en uppfattning om föreställningens faktiska längd och hela berättelsens väg och hur vi ska hålla ihop berättelsen. Var ska ork finnas och hur skall energin disponeras. Våra ljussättningsidéer prövas nu mot skådespelarnas friare rörelser. Föreställningen prövas mot publikens öga och öra, rytmen sätts. 

Regiassistenten Nathanael skriver upp mina viskande, väsande åsikter under genomdraget: "på den repliken ska cirkelrörelsen starta... Korta starten för Kentauren när han säger... Maria måste närmare spegeln.” Nathanael kan hela pjäsen vid det här laget och förstår mina instruktioner.

Nu är det exakt information som begärs under en stressad genomgång efteråt. Skådespelarnas liv bankar på efter veckan. Barn ska hämtas. Familj väntar. Hundar vill på promenad. En gammal pappa till en skådespelare fyller år. En kort weekend nu och sen sedan fyra publikmöten och sedan’är det premiär.

Och nu har jag har tjugo minuters arbetstid att berätta vad jag såg, denna lördag: ni höjde er. Längden är okej. Slutet blev en rejäl improvisation och överraskning med er skådespelare som formerat er och organiskt tar adjö av publiken. Jag har antecknat: "publikvärdarna måste berätta vart publiken ska ta vägen…" Huvudet är fullt av intryck och flimmer. Måste själv ut  i solen och ta paus från jobbet med föreställningen. Men kan inte sluta tänka på lösningar.  Mejl droppar in från de som sett och som tycker saker. Jag vill skrika ”håll tyst!” – men antecknar allt. 

”Jag hade inte överlevt utan TILLSAMMANS”

14 augusti 2016
av Boel Andersson

Boel Andersson förlorade sin familj i Tsunamin i Thailand. Här bloggar hon om sina intryck av repetitionsarbetet med Falla ur tiden.

I ANDRA AKTEN hjälper de varandra, de andas tillsammans, de dansar, de stöttar varandra, de gnabbas med varandra. Jag blir så berörd, tårarna rinner och tankarna cirkulerar kring det faktum att jag inte överlevt om det inte varit för alla relationer, händer, kramar, olika initiativ. Jag hade inte överlevt utan TILLSAMMANS.

Jag andas med er, jag tror jag gråter allas tårar. Jag tror att somliga är utsedda att gråta för alla, annars får jag inte ihop min världsbild.

Det ensemblen visar för oss innehåller Marias letande av alla vackra ting i världen, alla, alla, inte missa något, om allas sökande efter pusselbitar efter barnen, efter minnen, efter att träffa dem igen vid väggen.

De söker möjliga logiska förklaring till varför det har hänt. Varför har barnen dött från oss. Det kan inte ske. Det ska inte ske. Det sker. Från irrationalitet till rationalitet och tillbaka. Nu märker jag att jag hulkar. Sorgen imploderar och behöver en riktning just nu.

Jag vill dansa och stampa, ut med er, ensemblen! Hålla takten. Svänga runt. Okontrollerat.

*

KOMMENTAR FRÅN SUZANNE:

Boel, jag kände det som vi körde över dig med bandtraktor, och jag blir himla glad över att du – ni alla står kvar med er enastående förmåga att ge oss modet att våga påstå något inför er. Tack, Suz.

”Roller på en soffa”

13 augusti 2016
av Suzanne Osten

Lördagen innebär vi för in ett rollspel i vår resa mot premiär (två veckor kvar). Mina skådespelare går i ”analys” med sin figur. Vi arbetar med Ann-Sofie Bárány, dramatiker och f d psykoanalytiker.

Våra åtta, tio karaktärer i Grossmans roman ska få ett privat sorgemoment, ca 30 minuter var på dyschan - där de, sittande, eller liggande beskriver, talar och/eller fysiskt uttrycker den känsla  som rollfigurens sorg  innebär för dem och vad texten säger om det döda barnet. Bárány är analytikern som för skådespelarna in i deras rollfigurers smärtpunkter.

Natten innan rollspelet drömmer jag om ett mycket irriterande möte med en trendig glad coach som berättar beskäftigt vad människans själ är, ett ABC och som är att göra det lätt för sig. I drömmen blir jag förbanad och drar ut i ett klippigt landskap där havet slår hotfullt upp vågor. I drömmen tappar jag dessutom min lins i gruset och ser inte längre klart.

(Denna del av drömmen är tydlig: en rest av dagar fyllda av med ljussättning och test av projektioner.) På teatern har mina kunniga och flinka medarbetare satt upp en röd analysdyscha bakom publikgradängen och bakom vår svarta, hemliga scenografi.

Skådespelarna har klätt om till roller, och Ann-Sofie kommer förberedd på mötet med var och en och kallar dem enligt en hemlig ordning som bara jag vet. Ann-Sofie klargör reglerna för rollspelet, hon ber alla tala fritt. Texten från pjäsen kan användas naturligtvis.

Min tanke är att ensemblen har ett behov av att få umgås med det inre hos rollen, skaffa sig nya fantasier och bilder, för att inte slita på egna, verkliga minnen.

Konstantin Stanislavskij uppfann redan för länge sedan olika tekniker för att skona skådespelarnas emotionella resurser. Vi är empatiska varelser vi människor, gruppens gemensamma iakttagelser ger kolossalt mycket material till inlevelsen.

Gruppterapi rätt utförd är i hög grad utvecklande vad gäller tolerans och empati. Att lyssna till andras berättelser ger mycket tillbaka när det gäller arbetet med de egna berättelserna. Det är alltså inte journalistik, det är samvaro.

Rollerna bär på ett lidande som David Grossman har beskrivit. De heter

Mannen som går, Kentauren, Barnmorskan/Skomakaren, Den stumma kvinnan i fisknätet, Krönikören, Krönikörens fru, Kvinnan i klocktornet/ Kvinnan som stannade hemma, Hertigen, Matematikläraren.

Skådespelarna ska leva och tugga på denna fantasieggande sorg och i processen få syn på bilder, rörelser, gester och inte slita på de egna minnena. Addera till sina egna bilder, erfarenheter. Den rit jag fantiserar om är teatern i människans tjänst.

En allvarlig inlevelse-lek med rollerna, som vi idag under åtta halvtimar lyssnar till – vad det vill säga – vi lyssnar vi ensemblen. Skapandet, texten, impulser i nuet, hemligt eget, skapade bilder. En regel idag är att inte intervjua, inte fråga, inte skvallra. Allt stannar här i rummet. 

Alltså på dyschan:

- Säg vad du tänker. Skådespelarna talar inifrån om vad de vet och har att säga med sin kropp och röst. Kroppsgestalter, röster kommer till liv på en dyscha.
- Vad heter du? Vem är du? Vad har hänt? 

En roll säger: ”jag är en svart boll som inte flyter”. Rollernas skuld, vrede, känsla av förvirring, raseri och kaos, tomhet… ja, galenskap och hål i huvudet, ändlös väntan, denna väldiga ilska , självförrakt och  spykänslor: allt väller upp!

Konkurens om sorgen, vem sörjer rätt, skuld som återkommer, mitt fel, ditt fel, sömnigheten, lögnaktigheten, självskadebeteenden kommer fram som stötvis eller tungt bundet raseri mot partner eller omständigheter. Någon beskriver sitt liv som sökandet efter barnet som finns någonstans. Men gömt.

Syftet är inte komma överens om vad sorg är, tvärtom matar föreställningen helt olika känslor. Vi söker i texten. Teaterns problem; allt ska upprepas. Kväll efter kväll. Det här är fantasi och gestaltad människa. Vi lyssnar på varandra och skådespelarna gråter.

Teatermagi: vi lever oss in i andra, Hekubas tårar, säger Shakespeare om att gråta inför en diktad människa. Den underbara empatins kraft.

”En reflektion”

11 augusti 2016
av Rebecka Mohell

Jag kliver in mitt framför scenen. Vad som för ett par månader sedan bara var kulisser har nu tagit form och blivit platsen för berättelsen. Det är en mörk plats. Förväntansfullt sätter jag mig ner och lyssnar på skådespelarnas vackra toner när de värmer upp stämbanden inför stundande scengenomgång. Suzanne bjuder in oss åskådare att ta del av skådespelarnas energi genom en övning. Jag tar av mig mina sandaler och kliver med bara fötter över en tunn linje som skiljer min värld från deras. Att bli inbjuden känns stort. En varm hand läggs på min rygg, som ett stöd genom det kommande sorgearbetet. Trots att jag bara är åskådare får jag följa med på denna resa. På deras resa. Och framför allt Grossmans resa. Den konstgjorda sanden under mina fötter är mjuk och lite trög. Impulsen att falla ner i allt uppstår i detta mörka rum. Den mjuka handen på min rygg förvandlas till en obekväm svans som jag vill frigöra mig ifrån. Jag tar sats, springer tvärs över hela scenen och tvärbromsar. Hon är kvar bakom mig. Jag är Hertiginnans undersåte.

    Vi kastas in mitt i berättelsen. Kentauren sjunger sorgset och tungt. Matematikern lever i förnekelse. Krönikören vågar inte möta sin sorg. Hans fru försöker nå honom genom förförelse. Väcka lusten igen. Kanske går det att hitta tillbaka till varandra genom att skapa ett nytt liv, en ny familj? Barnmorskan stapplar fram, enträgen att klara sig ur detta på egna ben. Hertiginnan uppmanar alla att begrava det förflutna. Alla faller. Sorgen enar. De vadar genom den tunga, blöta jorden, nästan som kvicksand sjunker de, de griper efter vadhelst som kan hålla de vid liv, de griper tag i varandra för att inte drunkna. Mitt i allt detta blir det ett uppehåll som ger chans att reflektera över berättelsen. Ett uppehåll som känns som en passande symbol för det uppbrott som en förlust innebär. Det är ständig rörelse under uppehållet. Världen pågår, fortsätter trots den pågående sorgen. ”… Ingenting är kvar i mig av det jag var - Rörelsen är det enda jag kan ge dig idag” säger skomakaren. Känslorna som väcks är blandade. Sorg och glädje växlas konstant. Trots att jag känner mig ganska nervös inför hela denna process av att titta på repetitioner med ett kritiskt öga kan jag inte hindras att dras med. Att tvingas att möta sorgen är otroligt läskigt och svårt. Gestaltningen av detta i pjäsen är gripande. En passage i boken som jag tycker beskriver dagens känsla efter att ha vadat i den tunga jorden är från Mannen som går;

Det är
tyst.
Jag ligger
fjättrad
av ensamhet:
En människas
sorgsenhet
i jorden.

Gropens väggar
rycker närmare
sluter sig ovanför mig.
Jorden prövar, jag känner det,
hon beräknar hur hon
ska sluka mig.

”Slutet av Falla ur tiden”

6 augusti 2016
av Bo Tanem

Nu skulle jag få ta del av slutet på Falla ur tiden. Spännande eftersom berättelsen i slutet av sorgeritualen bjuder på utmaningar när det gäller iscensättningen. De sörjande föräldrarna omsluts av en eld som bränner upp deras ord. De gräver gropar som de nakna lägger sig i för att få kontakt med sina döda barn. De stöter på en klippvägg och tycker sig se de avlidna i bergets räfflor. Utan stor konstnärlig frihet i förhållande till David Grossmans text och en kreativ teatersemiotik går det knappast att på en teaterscen gestalta hans poetiska och andligt laddade text.

Vi i referensgruppen leds in teatersalongen där skådespelarna har startat röstuppmjukningar.

Även denna gång bjuds vi in till en gemensam övning. Jag är förkyld och avstår. De bildar par. ”Lägg handen på min rygg och följ mig i mina rörelser på scengolvet!” Jag iakttar. Efter en stund snörper det till och jag känner mig gripen. Se medmänniskan! Så sårbar och behövande.

Efter det att en scen har spelats upp, markerar Suzanne: ”Paus! Nu kan ni gå ut en stund, eller stanna och ta emot det vatten som delas ut”.

Jag ser en kvinna ur min grupp gråtande lämna salongen.

Jag tar det som ett bevis för att teaterpubliken i den här uppsättningen får en unik möjlighet att uppleva katharsis, som ju är ett centralt begrepp i Aristoteles dramateori. Genom att ta del av sorgearbetet på scen väcks vi till medlidande. Våra egna känslor av gammal sorg renas.

När psykiatern använder ”kathartisk metod” vill vederbörande ge analysanden en omvälvande insikt. Att delta i instuderingen av det här dramat har väckt gammal, delvis obearbetad sorg till liv och gett mig en förhöjd livskänsla. Att i egentlig mening förstå uppmaningen Carpe diem!

”Publikens makt!”

5 augusti 2016
av Suzanne Osten

Kentaurer i Orfeus testamente av Jean Cocteau (1960)

Vi möter ”Referensteatergruppen 1” och spelar upp halva första akten – för tolv personer – och plötsligt sitter alltihop ihop. Soledad Howe, vår koreograf, säger: ”så här har jag inte fått se det tidigare…” Publikens makt är starkare än regissörens! Skådespelarna utövar sin magi, de spelar... Och David Arnesen säger, om detta att möta publik, att det är som att höra sitt spel i deras tystnad och andning.

Nu har vi med tre veckor kvar till premiären nått till det repetitionsstadiet att jag ägnar en dag i taget åt att följa varje enskild rollfigurs spellinje och ”båge”. Hur varieras den linjen från scen till scen, hur får vi fram så många nyanser som möjligt i varje roll.  Till exempel att visa råhet, elakhet som ju också finns hos den som sörjer. Vi får inte vara för respektfulla mot texten. Vi måste våga visa att en rollperson kan visa avsky mot de andra som inte förstår den personliga sorgen.

Vi arbetar med fördjupningar som att få fram våra ”nakna röster” som vi undersökte under en röstworkshop med Linda Wise i våras. Vi behöver publik för att veta var vi är och vart vi ska.

Lördag 6e: Vi arbetar med andra akten och repeterar med ”Erfarenhetsgruppen 2” på plats. De får se några scener där gruppen på vandring i sin utsatthet är desperata, söker efter svar. Maria Sundbom vill läsa om några stycken ur texten så att vi gemensamt förstår. Vi ändrar rytm och tar bort en lösning vi prövat, finner nya istället.

Det är påfrestande, tunga scener men referensgruppen säger att de vill ”utsättas”. Vi tackar för att vi får pröva med dem som åskådare. De hjälper oss att våga. Någon säger att ”ingenting av detta är främmande för oss och vi vill ju vara här.  Inför spelet gråter vi.” Karin Johannissons text som vi beställt och nu fått i våra händer, om sorgens uttryck i det sociala rummet, blir till helgläsning och hamnar därefter i programbladet.

Utan publik ingen teater. 

”Sorgens narrativ”

5 augusti 2016
av Valdemar Erling

Fallen ur tiden av David Grossman är fylld av narrativa vittnesbörder. Berättelser som till sist bär den som berättar. ”Jag visste inte, inte på detta sätt, att livet i dess fullhet bara finns där i gränslandet – Det är som om jag aldrig hade levt, som om ingenting av det som hände mig hade funnits fram till dig, fram till din död – ” säger Frun till Stadens krönikör. 

Sorgens berättelser skapar genom att de berättas ett sammanhang och en närvaro i tillvaron. Mitt i en kaotisk värld. ”Det finns en andning i smärtan”. Det skulle vara förmätet att säga att meningen i våra liv föds i denna andning men lidandets berättelser berör oss som inget annat. Inga andra berättelser gör oss så mänskliga, sköra och genomskinliga. ”Han är död. Men hans död är inte död” konstaterar Mannen som går och Kentauren svarar ”Mitt hjärta brister, min ögonsten, när jag tänker på att jag kanske funnit ord för att säga det”. När vi till sist på olika sätt finner orden för sorgen kommer också vårt hjärta slå men på ett annat känsligare sätt.

Sjukvården rör sig hela tiden i döden och sorgens gränsland. Även om vårdens intention ofta är att bota så handlar verkligheten oftast om att lindra och att trösta. Oftast vårdas man på sjukhus i slutet av sitt liv och vi konsumerar mest sjukvård under vårt sista år i livet. Som läkare på en medicinavdelning möter jag ständigt anhöriga som mist sina kära. Ändå är döden och sorgen sällan i fokus i vården. Sjukdom sätter livsberättelsen i centrum både för den som drabbas och för anhöriga. Men ryms dessa berättelser i den vardagliga vården?

Rita Charon, professor på Columbia University i New York, har varit med och format begreppet Narrativ medicin. Hon menar att patientens berättelse måste få plats för att förstå det unika i varje patient. Patientens berättelse är också den som kan hjälpa patienten att hantera sin sjukdom. ”Sjuka människor behöver läkare som kan förstå deras sjukdomar, behandla deras medicinska problem och vara deras ledsagare genom sjukdomen.” Svensk sjukvård bedrivs idag enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin. Patientens berättelse reduceras oftast till sparsamma data som bästa fall är relevanta för att förstå sjukdomen men inte människan bakom. Har patient-läkar-samtalet blivit mindre betydelsefullt i den högteknologiska sjukvårdens tid? Narrativ medicin vill lyfta fram patientmötet, det goda samtalet som ger rum för tillit och förtroende. Berättelsen tillsammans med det medicinska kommer bidra till förståelse och läkning. När detta sker finns det en möjlighet att sjukdom, lidande och sorg även kan leda till att förstå vad det innebär att vara människa.

David Grossman skapar genom sina sorgeberättelser en narrativ väg genom sorgens landskap. Varje person går sin egen via Dolorosa formad av sin egen berättelse. Sorgen kommer ingen av oss undan. Men i tystnaden som uppstår i sorgens mellanrum finns en möjlighet att sätta ihop orden på nya sätt. En historia växer fram i varje själ som sörjer. Det finns en kraft att hämta i tragedin. Även om olyckan är det som dominerar tragedin så uthärdas lidandet genom handlingar som del av en berättelse och upphäver inte det personliga initiativet. Vi skapar oss själva som helhet genom en dramaturgi som vi förstår oss själva utifrån.

Den Narrativa medicinen vill ta vara på denna kraft när vi ofrånkomligen drabbas av sjukdom och sorg. Vårdens uppgift är att finnas till hands när vi eller de som står oss nära faller ur tiden.

”10 000 steg”

4 augusti 2016
av Suzanne Osten

Lämnar dagrepetitionen av vår mörkt skimrande pärlband av sorgedefinitioner. David Grossman sysslade i flera år med att försöka sätta ord på det som vi inte har ord för, att förlora sitt barn. Det blev till en roman, Fallen ur tiden. I vår teaterversion en ritual, ett associativt teaterstycke med titeln Falla ur tiden, ”falla” för att det är aktivt – som teatern.

Där inne i vårt mörka scenrum – som är helt tyst när vi går i det – där sjunger, vrålar, talar vi. Fyller tomrummet med sorg och förlust, längtan. Men nu är det paus: ut i det bländvita ljuset, en het augustisol, få moln. Ut i den så kallade verkligheten där det pågår strider som vanligt…

Vår videokanon som vi bokat är borta. Vem har tagit den? ”Stora huset skulle ha den”. Vem har snott den? Teaterchefen kanske… Det kom en order… Undersök! Den har ju vi bokat. Jag studsar hem på mina gympaskor för en vilopaus innan kvällen.

Skådespelarna har olika behov av att öva olika saker med varandra. Jag med, måste lägga 10 000 steg bakom mig, jag räknar dem med en app. Men var i helvete är min iPhone? Den har inte registrerat min promenad. Glasögonen var på regibordet på teatern men telefon är nog kvar hemma då, eller?

Är livet utanför arbetet på scenen bara maktkamp, måste jag nu slåss med ngn annan regissör om videkanonen. Vad kostar en ny? 360000. Okej. Vi får förhandla. Ta reda på först, varför försvann den … Tänker på min lista, måste kolla manus på intervjun vi gjorde för DN. David Grossman var otroligt närvarande och nyanserad när vi samtalade härom dagen, men vad sa jag egentligen? Måste se till att jag är stram.

Min gränslösa kärlek till Davids text behövs jag ju inte berätta mer om? "Less is more"säger min dotter Hanna, men jag gillar många skådespelar förslag, vill använda mig av dem. Repetitionen i morse ligger bakom mig. En viss form skapas mer och mer. Framför oss ligger någon slags ”röra”.

Akt 2: tar inte i detta nu... För nu behöver jag handla bl a batterier, klockan står i köket alltid på 10.30 = repstart... Utanför mitt ICA sitter en ny romsk ung flicka. Den äldre kvinnan jag brukar prata med har satt in en ersättare. Hon säger inget hej, hon rycker till av min här har du-gest.

Min granne kommer ut när jag sätter nyckeln i låset, frågar om katten finns kvar, om jag vill ha hans kattmat: grannens katt ratar fodret. Min katt, alltid jamande, alltid hungrig, alltid sugen på mat – ska få testa torrfodret. Delar min jordgubbsyoghurt med katten Osis, 17 år.

Jag vilar – lyssnar på radio – tvättar, ett lakan jag råkat bläcka ned i natt: somnade på bläckpennan. Funderar på verkligheten, är den bara en enda maktkamp?  Och sorgen, som sveper bort allt, finns existensens själva varande i den?

Tillbaka på teatern för kvällsrepetitioner. En videokanon är på plats, en annan lika bra. Men för helvete, nu är pianot borta…

"Sorgens alla ansikten"

2 augusti 2016
av Valdemar Erling

”Men om jag inte skriver ner det kommer jag inte att förstå”, svarar Kentauren Kvinnan som gick hemifrån i David Grossmans bok Fallen ur tiden. Alltmedan Barnmorskans värld kommer att läkas i hennes båda händer om det skriker och gråter. Sorgen och saknaden som började i den stora tystnaden, den stora gemensamma tomheten tar sig olika utryck.

”Ingenting är kvar i mig av det jag var” säger skomakaren och anger sin nollpunkt. Precis som Döda havets yta som ligger under alla världshavens yta. Sorgen sköljer över oss från alla håll, även underifrån och alltid oberäknerligt. Och varje människa möter sorgen längs sin egen väg. Jag vet att många lärde har delat upp sorgens faser efter scheman och tider men i mitt arbete som läkare, i mötet med sörjande och döende människor, känner jag inte alltid igen dessa faser, förnekelsen, reaktionsfasen eller bearbetningsfasen. Alla sorgens stämmor ljuder ofta samtidigt. Rösterna, som alla var för sig också är fallna ur tiden, är alla olika. I en sorgekör kan ingen stämma klinga falskt.

Eller som när sorgens salta vågor slår mot döda havets stränder. Varje våg är unik och samtidigt ständigt återkommande men med olika styrka och verkan. Stranden markerar gränsen mellan de levande och döda och rörelsen däremellan. Sorgen är vårt första möte med döden. När vi lärt känna igen sorgen kan vi ana dödens eviga hav.

-Hur tog hon det? Tog hon det bra? Jag har precis kommit tillbaka till vårdstationen efter att ha meddelat den nyblivna änkan att hennes make trots våra insatser inte gick att rädda. Sjuksköterskan som frågar mig gör det i all omsorg om änkan som fått dödsbeskedet. Men vad är att ”ta det bra”? Finns det ett rätt sätt att möta sorgen som plötsligt slår en i ansiktet. Är det att sitta tyst, få en näsduk för tårarna för att sen samla sig till en formulering om det som hänt? Finns det plats för den som river korridoren och i sin sorg skäller ut personalen. Tillåts vi ha vårt eget sätt att sörja? Och väntar vi oss att allt till sist skall bli som förut. Efter de olika faserna. Efter sorgeåret.

David Grossman mejslar varsamt ut sorgens olika ansikten. Varje person gör sin egen vandring i hans sorgepoesi. Bakom sig lämnar alla sorgens sår och fåror. Det gör ont men ingenting blöder. Käthe Kollwitz sorgemonument från första världskriget beskriver sorgen för de sörjande som ”ett sår som aldrig riktigt läker och inte skall göra det heller”. Eller som när Frun säger till Stadens Krönikör ” kan det vara så att vandringen i sig utgör gåtan och lösningen”. Sorgen och skönheten vandrar tillsammans.

”Jag vill bli en svensk skådespelare”

29 juni 2016
av Suzanne Osten

David kom till repetitionen även idag, jag sa: säg vad du vill! Han svarade, den där repliken kan inte sägas så där starkt. Nej, det där kan du inte säga nu, sa jag, det måste få bli fel och sägas fel nu, det kan vi rätta till längre fram. Men jag lyssnar till allt du säger! David sa: kentauren, han måste vara kedjad vid sitt bord annars kunde han vara enhörning lika väl. Men, sa jag, vi fattar väl... Och han kommer ju dit så småningom. Till pulpeten. Men man måste se det med en gång, envisas David. Ja, svarar jag, tycker du det.

Teatern sätter upp sina egna regler, menar David, för först gillade han inte prologen. Jag svarade: vänta, kolla, det är meta mer än att varna - sedan förstod han den. Det handlar om att ge förutsättningar för upplevelsen och få åskådarna med sig på resan. David  var kommunikativ och ville inte gå i från repetitionen, vi hade magiskt flyt och gick mellan segt och plötsliga fantastiska ryck fram.

Men David ville inte lyda fotografen Emma från Dagens Nyheter som vi träffade, ville inte posera eller ställa upp sig: ”I’m no actor”. Journalisten Hugo ville han möta kort sa han, men gav sedan av sin tid och djupa, sanningsenliga svar på frågor. Generös mot ensemblen - vi älskar den författaren. Och kärleken är besvarad: ”Jag vill bli en svensk skådespelare” säger han innan han lämnar oss. Men han kommer tillbaka. 

"David Grossman kommer"

28 juli 2016
av Jacob Hirdwall

JAG MÖTER DAVID GROSSMAN vid hans hotell. Vi tar en promenad den korta vägen från Birger Jarlsgatan till Elverket på Linnégatan. Det är en möjlighet för mig att lära känna honom lite innan repetitionerna börjar. David är trevlig, intresserad, verkar inte alls självupptagen, ställer en hel del frågor om teatern, vem jag är och så vidare. 

När jag berättar att jag i min familj är tredje generationen som arbetar inom teater skrockar han nöjt. Jag får en känsla av att David tycker om teatern och människorna som gör den. Intrycket stärks av att han inte verkar bry sig så mycket om vad vi gjort med hans text. Han är mer intresserad av att få veta hur vår arbetsprocess ser ut. 

När vi kommer fram till Elverket är det ingen på scen, skådespelarna håller på att byta om och har ännu inte hunnit komma in i scenrummet och på andra våningen pågår ett produktionsmöte. David vandrar omkring, berömmer scenrummet. Men det dröjer inte länge förrän skådespelarna kommer nyfiket fram och vill hälsa på David. Suzanne kommer också från mötet, de har träffats en gång tidigare.

David följer uppvärmningen som koreografen Soldead Howe som vanligt leder, sedan repeterar vi från starten, en prolog som vi själva adderat, vilket David utan vidare accepterar. Det var en lättnad, kan jag säga. Det kan ibland vara en skör balans mellan att respektera författarens intention och att göra egna konstnärliga val som påverkar textens form. Jag har förberett ett manus på engelska till David, så att han skall kunna följa vår bearbetning som innebär att mer än hälften av Davids text strukits. David följer uppmärksamt arbetet.

Efter ett par timmar bryter Suzanne repetitionerna för ett samtal med David. Så här lät det när han inledningsvis berättade hur det kändes att se sina diktade personer gestaltade av människor av kött och blod:

Sedan följde David repetitionerna hela dagen. Jag kommer i mina framtida bloggar att ta upp en del av de saker han sa under mötet.

Dagen avrundades med en intervju med Suzanne och David som Dagens Nyheter gjorde. När vi skiljs åt säger han att han tänker komma även en stund i morgon, min känsla var riktig: David Grossman älskar teatern.

”Vi hjälper varandra att minnas”

26 juli 2016
av Suzanne Osten

FÖRSTA REPETITION efter semestern är en strålande sommardag. Barnfamiljer myllrar till Historiska museet strax intill Elverket på Linnégatan där vi arbetar. Hettan dallrar i asfalten. Inne på Elverket står vårt tysta hemliga mörka rum färdigt. 

Ensemblen kommer tidigt till en säkerhetscheck. Vi går igenom allt som är farligt på scenen. Här offras inga verkliga skådespelare, här ska bara känslor och mirakulösa vibrationer ske.  Skådespelarna är ljust klädda och kommer från sommarens liv och lek. Alla talar snart med oro om vad de ska kunna komma ihåg av vårens djupa, långa, såriga arbete. Var finns detta bakom bruna armar blommiga klänningar?

Jag och Thérèse Brunnander är klädda i svart. Vi kommenterar det. Vi samtalar en timme alla om livet, våra sommarupplevelser. Oro. Så går vi upp börjar spela. Scenografen Rikke och ljussättaren Torben samtdramaturgen Jacob Hirdwall och jag tillför några nya regler under scenens gång med de ”nya” aktörerna”: de rörliga väggarna som under sommaren kommit på plats i scenografin.

Vår sufflös Eva som även på scen gestaltar ”texten” säger: ”jag läste om den igår och jag grät – igen”. Jag säger ”börja” och vi tar de första stegen.  De mirakulösa kropparna minns vad skådespelarna trodde att de kanske glömt, skådespelarnas kreativitet rullar igång och överraskar mig.  Återigen.

Jag har sett det tidigare: den underbara processen, det kollektiva minnet, hur ensemblen vet olika saker och påminner varandra om rytmer och överenskommelser. De minns tillsammans. 

Liksom en publikgrupp tillsammans kan berätta vad de sett. En historia berättas. Jag litar på att jag känner igen hos mig... min förmåga att välja... när skiftande versioner uppstår. Då lutar jag mig mot regiassistenten Nathanel som ständigt för minnesanteckningar.

Alla lager av pjäsen och allt nytt som ska öppna sig... och i morgon kommer David Grossman på besök. 

”Ett efter ett dog orden”

25 juni 2016
av Valdemar Erling

”Du får gärna skriva om tankar som Grossmans roman väcker. (Du har bra tankar om detta vet jag ju.)” Jag läser Jacobs sms och tänker att jag inte äger de där orden. De där unika orden som gör att vi till sist kan förstå åtminstone delar av det ofattbara. De orden som varje människa griper efter mitt i sorgen. 

Men i sorgen kommer först tystnaden. Berättelsen som plötsligt stannar. En värld är varje människa och varje värld sitt eget språk men tystnaden är densamma. ”Ty i tystnaden fanns en sorts under, det låg ett slags gåta i tystnaden” skriver Grossman. ”Ett efter ett dog orden” 

Jag jobbar som läkare. I min vardag går jag ofta genom sorgens rum. Jag är även den som konstaterar dödsfallet och skriver dödbevis. Ett bevis på att någon fallit ur tiden. Kroppen är kvar men inte längre i rörelse. Cellmembranen är i upplösning, organen frikopplade från tiden. Ofta har jag följt den döde under den sista tiden då allt smalnar av och fokuseras. Oftast kommer inte döden allt för tidigt, brutalt och plötslig som när ett barn förloras. Men ändå oftast den påtagliga sorgen och saknaden hos dem som sitter bredvid sängen. Sorgesången som ordlös stiger mot det kliniskt vita taket medan tiden retirerar. Och medan varje andetag blir tyngre, långsammare och allt mer sällan, dör först orden och sedan kommer döden. Så sällan någon formulerar några sista väl valda ord för stunden. I tystnad går oftast den döende över gränsen för att för alltid lämna orden bakom sig.

I tystnad konstateras även dödsfallet enligt ett särskilt protokoll som mer liknar en ritual. Hjärtat askulters. Arteria carotis palperas. Handen framför munnen. Pupillreflexen. Och till sist, att under tystnad sluta ögonlocken. Ibland är jag själv i rummet, ibland med anhöriga runt sängen. Men alltid samma tystnad. Och allt blir plötsligt påtagligt och verkligt.

Vi skapar vår värld med språket. Men i dödens tystnad saknar sorgen ofta ord. ”Tysta väntade vi  på att det skulle dagas. Morgonen kom inte. Blodet cirkulerade inte.” Sorgen är en väntan på de nya orden.

17 juni 2016
bidrag från Gunhild (erfarenhetsgruppen)

Sångarna
av Åse-Marie Nesse

Vi hade precis kommit över
det näst värsta krönet
när sångarna strömmade

utmattade som vi va
gick vi där och fantiserade
om mjuka mossmattor

det va då det hände
en försångare öppnade
vi andra föll in

det va inte segertoner
bara sannfärdiga sånger
om att vara på väg

vi sjöng om den andra milen
den vi nu gick tillsammans
den svåra delen

sen sjöng vi om Barndomslandet
var med sin röst
och sin egen melodi

Nu sjunger vi om Döden, sa vi
det va bara precis som vi vågade
men alla hittade samma ton

det gav oss förnyade krafter
vi lovprisade Livet, äntligen
och sjöng "jag lever, lever"

”Bilder från det första genomdraget”

14 juni 2016
av Jacob Hirdwall

BILDER FRÅN FÖRSTA GENOMDRAGET på Elverket lördagen den 11 juni. Efter genomdraget gick jag och Suzanne igenom manuset tillsammans med Erik Uddenberg och sufflös Eva Forstenberg så att alla medverkande ska få ett så korrekt manus som möjligt att läsa på under semestern (jo det är faktiskt sant, på teatern jobbar vi jämt).

Nu tar bloggen en paus under semestern, men vi är åter den 27 juli och då med en överraskning – håll utkik efter det…

"Tankar efter det andra referensgruppsmötet"

14 juni 2016
av Boel Andersson

David Grossmans text, ensemblen expanderar den. Får den att gripa tag i oss, så vi spänner oss, glömmer bort att andas.

Vårt andra referensgruppsmöte, både vi och ensemblen är fullt koncentrerade. Tårarna rinner, något litet skratt, regissören håller inte tillbaka sina tårar. Det är varmt o delande, så som sorg kan bli när vi delar.

De sörjande vandrar, långsamt  o sakta, kanske de hjälps åt. Alla är representerade. Den lättgråtna. den tillfälligt avstängde, den som söker hålla kontrollen, hjälparen, den rädde.

För mig har vandring hjälpt mitt läkande. Ett steg till, ett steg till. Som meditation. Och en fjäril eller ett gruskorn kan störa dig i sorgearbetet, och det är bra. sa min psykiatriker. 

Musiken smyger sig in i hjärteroten, och om jag haft en känslobarmeter skulle den visat extremtryck. Bam bam bam. 

Döden är inte alls stilla, ropar pappan. Dessa rader berättar om livet i universum, så som jag vill ha det. Universum är ett slutet system, ingen kan försvinna, det funkar inte så. Med er kära ensemble behöver inte vägen att komma ut som sörjande blir så lång, mer som en litet skutt, när vi vet vågar vi falla i delandets famn. 

”Ge kroppen vikt”

13 juni 2016
av Suzanne Osten

VISSA ÖVNINGAR som vi gör skapar starka associationer hos mig när jag ser dem. Ta hand om kroppar. ”Ge vikt” kallar vår koreograf Soledad Howe den här övningen. 

”Lusten i sorgen”

13 juni 2016
av Pebbles Karlsson Ambrose

Några inledande ord från Suzanne Osten:

”Vi möter den första referensgruppen (Teatergruppen) en andra gång, inför sommarens uppehåll och visar spelar upp en timme av pjäsens inledning. Nu har vi en prolog som är svaret på frågor från den andra referensgruppen (Erfarenhetsgruppen) efterlyste förra gången.

Teatergruppen fick vid första mötet korta texter att jobba med och vi sjöng tillsammans. Den här gången gör vi en mer regelrätt uppvärmning med Maria Johansson Josephsson som leder oss allihop genom en röst- och kontaktövning.

Det är givetvis frivilligt att delta.

Efteråt sitter vi först i en större grupp, därefter delar vi upp oss och siter två och två. Skådespelarna summerar sina intryck av de individuella samtalen.

Temat under kvällen är vad i texten som talar till mig.”

JAG ÄR RÄTT TAGEN AV DAVID GROSSMANS SORG, regisserad av Suzanne Osten, i hennes pjäs under arbete: Falla ur tiden. Även jag är i sorg efter förlusten av ett barn. Även jag kämpar med den fysiska smärtan och saknaden. Även jag brottas med frånvaro av närhet och värme. Också jag trillade ”ur tiden”.

Min värld stannade upp och jag befann mig i en vacuum präglat av frånvaro av ljud förutom de skrik av förtvivlan och gråt som nådde igenom min ensamma bubbla. Jag loopade i mina tankar under lång tid: ”Varför, varför, varför?” På scenen går saker runt, runt, runt – med små genombrott av insikt och kraft för att återgå till temat att ha fastnat i sitt liv. Det frusna känslolivet som inte går att tina upp utan häftig passion.

Jag slås av det erotiska, eller kanske bristen på kärlek? När man inte orkar älska rent och oskuldsfullt för att man är helt tom – men man har ett tvingande behov av sex. Kanske är det stenåldershjärnan som vill para sig, såsom med exemplet att det andra världskriget skapade de största barnkullarna i Sverige på evigheter. Men ändå vet man ju att ett barn inte kan ersätta ett annat.

Jag har längtat och törstat efter beröring i det nya landskapet jag inte visste fanns. Sex är en underskattad drivkraft i livet som ibland kan släpa oss framåt och få oss att ramla tillbaka in i tiden igen. Kanske är det så att när man är helt förlamad av sorg så är sex en av de få saker som kan få oss att känna något över huvud taget?

Det finns ett talesätt som handlar om att det finns sorg i lusten, där man kallar orgasmen för ”den lilla döden”. Men det finns även lust i sorgen, den starka och hämningslösa som det talas lite om. Den som man kanske borde behärska och kontrollera eller som man kanske inte tycker passar in i tankar kring förlusten av ett barn?

Jag tror inte att erotik och sorg är varandras motsatser. Men om de nu är det så är det helt okej att vara motsägelsefull, såsom vi människor ofta är. De plågade själarna på scenen speglar den djupa tragiken, kanske utan att nå varandra - men ändå sida vid sida - som förtvivlans jämlikar.

Jag kommer att återkomma till David Grossman och se till att jag får ynnesten att läsa hans böcker. Och såklart återkommer jag även i höst till denna pjäs.

”Falla ur tiden”

10 juni 2016
av Bo Tanem

ANDRA MÖTET. NU PÅ ELVERKET. Genomtänkt att även den här gången, börjar med en gemensam röstövning. Gruppdynamiken skapar ett Vi i stället för två delar: Referensgruppen och Skådespelarna.

Repetitionsarbetet omfattar nästan hela första akten. Kvällen avslutas med ett samtal i smågrupper där vi i referensgruppen får förmedla våra känslor och tankar.

Jag hade under läsningen av boktexten försökt föreställa mig hur berättelsen skulle sceniskt gestaltas. Vad borde Suzanne som regissör göra för att inte bjuda publiken på en kaskad av poetiskt formade repliker?

Jag blev imponerad av ett antal kreativa förändringar:

* En nyskriven introduktion öppnar upp dramat mot publiken som dras in i handlingen.

* Stadens krönikör talar inledningsvis hebreiska. Barnmorskan isländska.

* De sörjande rollgestalterna reagerar på varandras agerande mer än de gör i boken.

* Författaren med skrivkramp är så fjättrad vid sitt skrivbord att Grossman benämner honom Kentaur med mänsklig överkropp och skrivbord som underkropp. Han sitter där hela tiden omgiven av sonens leksaker som är utströdda på golvet. Här är regigreppet att låta honom delta i sorgevandringen men bunden av att släpa tre tunga säckar med leksaker.

* Inslag av sång, pianospel live och atonal musik läggs in med en filmisk form av dramaturgi.

* Skådespelarna rör sig i koreografiska mönster på scenen.

Jag njöt av den förtätning och stämning som detta sammantaget ledde till.

Nu ska en hel sommar förflyta innan referensgrupperna får del av akt 2; det dramaturgiskt knepiga textblock som handlar om de sörjandes slut på vandringen ska iscensättas. Men redan nu visar ensemblen att de är på väg att iscensätta en mäktig och gripande sorgeritual. 

"Röster ur sorg"

11 juni 2016
av Suzanne Osten

 

”I morgon är det dags igen”

9 juni 2016
av Bo Tanem

I MORGON ÄR DET dags igen. Då är det Elverket som gäller. Jag känner redan stor förväntan, men även oro.

Förväntan på att få möta hela (?) pjästexten och då på scen. Oro för att jag kommer bli besviken på gestaltningen av det mäktiga slutet av rollgestalternas vandring. Sa inte Susanne att Grossmans text ligger intakt, men med ett moderniserat språk? Ändras ingenting av innehållet i den 81 sidor långa berättelsen då DE SOM GÅR ska betrakta allt som är möjligt allt som är tillåtet att se när man går i drömmen?

Utan ett slags drömspelskaraktär lär det inte gå, som jag ser det nu.

De står framför ett klippblock som får liv; skymten av en panna, en haka, näsa, mun. DEN GAMLE MATEMATIKLÄRAREN utbrister då: Det är inbillning eller kanske en dröm / Nej, nej, jag misstar mig inte / Det är ett människoansikte. STADENS KRÖNIKÖR invänder: Klippblock! Och ansiktena som era ögon ser är bara en synvilla.
Grossman påminner läsaren om Rilkes dikt Orfeus. Eurydike. Hermes som börjar med versraden Das war der Seelen wunderliches Bergwerk. I så fall ingen vanlig klippvägg och ingen synvilla.

MANNEN SOM GÅR lägger sig naken ned i den grop och sluter ögonen.  

Även de andra står till sist nakna för att sedan var och en stiga ner i sin grav. Där befrias de. "Mitt inre blev utandat och kommer tillbaka till mig som en lätt dans" Sådant kan ske i själens underliga bergverk!

Att iscensätta detta ser jag som en fascinerande, kreativ utmaning för ensemblen.

”Vatten till de som törstar”

9 juni 2016
av Suzanne Osten

 

Johan Holmberg som spelar Kentauren prövar sina hovar/skor tillverkade av Lotta-Maja Öhman på repetition för första gången

VI MÖTER FÖR ANDRA GÅNGEN det vi kallar för Erfarenhetsgruppen, den referensgrupp som har egna, djupa erfarenheter av sorg. De fick ta del av scener ur första delen av föreställningen. Under samtalet med deltagarna blev det tydligt för mig att Hertigen även har rollen som den som kan hjälpa oss andra, som kan se oss. Hertigens prolog ger oss vägledning:

 

”Välkomna

 

Varje morgon övertygar jag mig själv

Om att jag fortfarande minns hur det är

Att bara vara

 

Jag spelar hertig i den här berättelsen av David Grossman

 

Jag är också ceremonimästare

Och er guide,

I den sorgeritual vi kommer att gå igenom tillsammans

Och förvandlas då ibland till andra människor och varelser

 

Till min hjälp har jag stadens krönikör,

Som jag skickat ut att nedteckna min stads berättelser om sorg

 

Var inte rädda

Vi finns här för er

Vi kommer att ha en paus då man kan gå ut vid behov

Jag och min krönikör serverar vatten,

Till de som törstar

 

Vi börjar på en plats,

och slutar på en annan

 

Då kan vi börja.”

Maria Sundbom, som spelar Hertigen, var verkligen vår guide i kväll. Hon gestaltar också den sörjande utan språk, den stumma fiskarkvinnan som är intrasslad i nät. Vi söker tillsammans med David Grossman i språket och vi hör det stumma. Allt står i Grossmans roman. Vi öser bara ur den källan.

Det blev en kväll där vår publik beskriver vad vi gör.

Referensgruppmöte

8 juni 2016
av Natanael Øigaard Nelson

 

  • Det kroppsliga uttrycket hos var och en fyller ut texten så otroligt, så vackert. Väldigt skönt att få den dimensionen också, berörande och starkt att se när ni kommer ihop. I aggression och ilska, möten berör väldigt. 
  • Man sitter lite på spänn som publik, särskilt i första delen. Kom på mig själv med att hålla i mig själv. Men i sista scenen kan man falla, det blev så tydligt och skönt att släppa själv.
  • Idag kunde jag inte skratta när kentauren kom in, jag var väldigt spänd. Varenda litet ord, Davids text, det expanderar med er. 
  • Man vill uppfatta varje ord och innebörd i texten, det skapar en otrolig spänning och koncentration. 
  • Jag blir berörd av musiken, det är raka spår in i hjärtat. 
  • Det är nästan så att man som publik behöver lite hjälp med andningen. 
  • Sedan förra gången har jag återkommit ofta i tanken till texten och det jag såg förra gången. Det är något otroligt speciellt ni har. Jag kommer till ett ställe och får hjälp att uttrycka, att sätta ord på känslor och tankar som jag inte har funnit uttryck för. Det är en gåva ni ger. 
  • Jag tänker mig en livsvandring med tunga ryggsäckar. 
  • Jag tycker att det blir väldigt starkt när ni är alla åtta tillsammans i slutet, när det är många som rör sig tillsammans. 
  • ”Hans död är inte alls stilla”
  • Kvinnor och män lyfter varandra i relationen, turas om med sorgen. Man faller tillbaka på hur man hanterat saker innan, oavsett om man är kvinna eller man. Där har man en trygghet. 
  • Själv har jag inte ord för det. Det finns ingenting att säga. Det är en jobbigaste biten, jag kan inte prata. 

”Lördag rep: Vi”

4 juni 2016
av Frida Josefin Österberg

 

DET HÄNDER SÅ MYCKET i varje scen och det är svårt att sålla i alla intryck och uttryck när vi står mitt i det. 

Så finns plötsligt ett förslag i rummet som alla känner igen, något från vårt gemensamma arbete med Soledad (fysik), Kristina (trummor), Linda (röst), Anders (musik) och Suzanne (i repetition). En stomme av delad kunskap på vilken vi kan vila.

Ett fysiskt och musikalisk partitur håller på att byggas under texten, baserat på de erfarenheter vi delar av varandras röster och kroppar, tankar kring pjäsen och vad vi vill berätta.

Den delade kunskapen vi fått genom workshops och samtal bäddar för en trygghet i att kunna påstå saker i rummet och ge förslag, förberedda eller i improvisation.

Att ackompanjera någon och inte tänka att jag stör. Att stiga ur och själv bli solist.

Stundvis kräver det allt mitt mod - att våga ta plats och lita på att det är min uppgift att göra det, och stundvis all min ödmjukhet - att vara ingen, kanske bara en ton som stöttar en annan. Ett kollektivt gestaltande med solistiska inslag, byggt på delad kunskap och på våra olikheter.

Vi har kommit till andra akten där "glöden hettar till", sorgen går från vit is till glödande kol, livet väcks till liv av döden. På scenen föds ett "Vi" ur de ensamma sörjande. Vi tappar bort oss själva och glömmer vem vi var.

Hoppet om ett nytt liv vaknar.

”Vad ska jag säga? Säg inget! Do it!”

4 juni 2016
av Suzanne Osten

VI ÄR INNE PÅ DEN VANVETTIGA längtan som vi endast kan kanalisera genom trance, i rituell dans, i syner och i fantasier. Vår regelbundna träning med koreografen Soledad Howe handlar allt mer om att falla, cirkla, stödja och Kristinas Aspeqvists rytmer som utforskas genom återkommande trumworkshopar samt vår kompositör Anders Niskas egensinniga musikinspel leder oss allt mer över till uttryck som vi i normala fall kanske skulle skygga inför.

I grunden har vi vårt röstarbete där vi under två veckor forskade kring kropp och lyssning och lämnade reflektionen därhän – den tog vi först efteråt. Steget ”kropp-röst” skapade ett mod hos ensemblen att våga följa fysiska impulser, leka schamaner, piska igång utlevelsen. Maria Sundbom tar initiativet, hon hetsar plötsligt gruppen till en vildhet som vi inte kan sitta och läsa oss till: ”Vad ska jag säga? Säg inget! Do it!”

Sedan Johan Holmbergs plötsliga, skrämmande närvaro som den mystiske kentauren. Den ohindrade kraften i ett skrivande som figuren i boken är blockerad från är resultat av analys och reflektion, en planerad explosion. Jag hoppas till där jag sitter, i publiken ställe. Vi letar, planerar, försöker våga släppa rationella resonemang och istället söka efter impulser och associationer som skapar oväntade sammanhang.

Jag hör mig själva skrika irriterat till Hulda Lind Jóhannsdóttir att ”Prata inte, visa nu!” Hulda är en värld i sig, så nära till sitt känsloregister. Hon gestaltar en dubbelfigur, en barnmorska och en arg, sorgsen man. Vi provar på isländska, hon är ju därifrån. Förstår inte språket, men ändå, så tydligt det framträder, att bära på den Andres raseri.

Jag tycker nog generellt att jag försöker hitta stegen, planera för skådespelarnas kreativa samarbete. Men Simon har tröttnat på mina förklaringar, vi måste börja nu. Hans skådespelar vilja är enorm och han kan tysta mig. ”Pratar jag för mycket?” Ja, svarar han vänligt.

Denna dag präglades av fokuserad lek, den var lite rörig men bjöd på mycket stora överraskningar. Skapelser som springer ur sorg längtan ord och musik. Thérèse Brunnander hamrar på pianot och vi sugs in till textens raseri – ”Dö nu!” vrålar hon och om igen.

De levande plågas av de döda. 

Om regi

Visst ska jag leda och inspirera. Veta vad texten kan betyda och så vidare. Men det är mest som en organisatör av ensemblens kreativitet och mod att skapa som jag ser mig. Vad behöver vi nu och hur kommer vi dit - vilka medel gagnar oss just nu? Plötsligt sätter vi oss ner kring ett bord, vi kallar det på halvt skämt för att göra en ”tysk läsning" inspirerad av en kollega på teatern. Vi angriper texten igen, ifrågasätter allt. Vad går det här egentligen ut på? För att i nästa ögonblick ta varandra i handen, sjunga och skapar en magisk rytm tillsammans.

Suzanne Ostens kalender

Regissörens roll

Regissören ska vara en värld av idéer. Ta ut riktningen, leda vart resan ska gå. Se när skådespelaren är öppen för förslag och dialog. Det är viktigt att alltid erkänna, se och beskriva uppkomna idéer. Avstå från onödig makt, delegera till skådespelarna att genomföra som ju har tillgång till text, kropp, känslor, rytm. Dock alltid beredd att svara, läsa, välja. Eller vänta. Och ibland måste regissören känna till the noble art of shutting up

”Den didaktiska teatern”

3 juni 2016
av Jacob Hirdwall

 

Jacob Hirdwall och Erik Uddenberg

DET FINNS EN TREND INOM SVENSK TEATER, som jag personligen har svårt för, som handlar om att det som berättas från scen skall vara didaktiskt, i betydelsen undervisande. Man frågar sig, precis som en pedagog i kontakten med sina studenter: ”Vad det är som skall läras ut? Varför skall det läras ut? Hur skall det läras ut? För vem skall det läras ut?”

Dessutom frågar man sig allt oftare idag även ”Vem är det som lär ut det?” Jag förkastar inte dessa utgångspunkter, men de får konsekvenser om de helt får styra.  

Har man detta som utgångspunkter för en teaterverksamhet, där avsändaren är viktigare än själva berättelsen, så hamnar man strax i att berätta för publiken vad den skall tycka, hur saker och ting här i världen är – eller i alla fall borde vara. Det är ett sätt att använda konst på som jag blir allt mindre intresserad av att arbeta med eller ens titta på. Ofta blir resultatet av sådana arbeten oerhört politisk korrekt och därmed också både tråkigt och förutsägbart.

Man vänder ryggen åt det faktum att konsten är ett forum för att berätta om människans fel och brister, hennes tillkortakommanden, drömmar, frustationer. Allt det som inte är perfekt hos oss. Jag brukar dela in dramatik i två delar. Då finns det å enda sidan dramatik som säger ”vi kan förstå människan”, det är t ex dramatik av Ibsen och Shakespeare och så å andra sidan så finns det dramatik som säger ”vi kan inte förstå människan”. Där skulle man kunna tänka sig Beckett och Pinter som representanter. Teater där människan döljer sig.

När jag började med teater och litteratur vad jag väldigt intresserad av att förstå människan, men nu, efter 25 år i jobbet, fascineras jag av berättelser som rör sig kring mysteriet med människan, med de saker i vår tillvaro som gäckar oss, som undandrar sig förklaring, som vi inte kan uttolka.

Jag har inga belägg för detta, men när jag talar med Suzanne Osten om inte bara arbetet vi håller på med, utan också om livet i stort, så får jag känslan av att hon kanske delar den här synen – i alla fall nu för tiden. Jag tycker att hon konsekvent i arbetet med ”Falla ur tiden” undviker pekpinnarna och ständigt söker efter det mänskliga, efter sprickorna, utan ambition att förklara eller moralisera. Det är en inställning till materialet som jag tror författaren David Grossman skulle uppskatta.

Vi lever i en tid och ett kulturklimat i Sverige där en ansökan om kulturstöd som inte specifikt inriktar sig på en rad behjärtansvärda ändamål med säkerhet faller till marken. Men när blev kulturen till ett instrument för politikerna att försöka genomföra sociala projekt? Där allt skall stå i ett förklarat och självrättfärdigande ljus. Och om konsten begränsas på det sättet, vad händer då med den här andra berättelsen? Konsten bör inte reduceras till ett politiskt redskap.

Då menar jag att vi riskerar att kväva de berättelser som vi kanske allra mest längtar efter.

”Falla ur tiden”

2 juni 2016
av Boel Andersson

”In August he died, and when that month was over, I wondered

How can I move

to September while he remains 

In August”

 Ur: Fallen out of time

ATT LEVA MED SORG behöver inte vara ett hemlighetsmakeri. Det är liksom tillräckligt ensamt ändå. Sorg är nog ett av de mest ensamma mänskliga tillstånden av alla.

Vi människor strävar efter att skapa mening. Jag tror på att dela glädje och sorg. Människor vill inte bara höra om framgångar om allt som går bra. Att delta I Suzannes arbete med Falla ur tiden, ger mening åt mina erfarenheter. Teatern ger mig en stund att stanna upp och känna. David Grossmans ord är bland de bästa jag någonsin läst. Så många nyanser av sorg. Så många perspektiv. Och så mycket mindre ensamt det känns att få möta hans ord i boken. Och hur blir det att möta dem på scen?

På senaste referensgruppsmötet upplevde jag stark igenkänning. Hur otroligt fysisk sorgen var i början, ny-sorgen. Fysiskt kroppslig som en giftig orm eller ett monster i kroppen. Det här paret i Falla ur tiden (som Therese och Simon gestaltar) drabbas av samma förlust, de har förlorat sin son, och sorgen drabbar dem olika för att deras relation till sonen inte var den samma. Jag hade glömt hur fysisk sorgen var. Och hur skönt jag tyckte det var att bli utmattad av fysisk aktivitet. På scenen ser jag sorgens olika ansikten nyanser, på något jag får ett processperspektiv på sorgen.

”Den natten teg vi i fem år. Dig gjorde tystnaden gott, på mig tog den strupgrepp”.

Ja, deras olika sorgeprocesser.

Att vara med sorg, hålla den i hand, hata och älska och se så orättvis den är. Ingen ska förlora barn. Och det sker. Överleva, leva.

Och sedan när samma föräldrar med värme delar sina minnen av sonen, de vackra minnena med svettiga tröjor och hans lakan när han var förälskad tonåring… Då njuter jag. I sorgens initiala skede gör minnena så ont, de sticker som knivar i hela kroppen. Mina barns farmor och farfar ville slänga allt som påminde om pojkarna, de samlade allt i en svart sopsäck. De la ner den i källaren. Och en dag, säkert år senare, tog den upp den, och tittade på allt vackert, det vackraste de hade. Det vackraste de har.

Teater om sorg därför att sorgen blir mindre ensam då. För mig.

”Frihet och form”

31 maj 2016
av Frida Josefin Österberg

JAG VAKNAR AV Katarina kyrkas klocka som börjar slå. På gravgården har fåglarna varit vakna sedan länge och det är redan varmt ute, det syns genom gardintyget. Kaffe och ett långsamt försök att väcka kroppen. Fysik, andning och röst. En snabb genomblick av första akten. Vous êtes prêt? Je suis prêt.

Jag är operasångerska och studerar nu till skådespelare på Stockholms dramatiska högskola. 

Opera är en stark form, varje paus är skriven, varje tonläge angivet. Sångarna kan sin text och sin musik innan repetitionerna börjar. 

Arbetsprocessen med Falla ur tiden är något helt annat. Vi bygger en föreställning där den poetiska texten, rummet och den starka tematiken är vårt skelett, resten är upp till oss att skapa och sedan välja vad och hur vi vill använda det vi hittar. Det gäller även musiken, många musikförslag precis som sceniska förslag kommer till i improvisation.  Det är skrämmande i värsta fall, i bästa fall gör jag plötsligt något jag inte visste att jag kunde! 

Dagens repetition är tänkt att vara scen 9-17 men vi tar istället pjäsen från början efter en gemensam röstuppvärmning. Vi har publik, nästan hela konstnärliga teamet är på plats. Vi hinner fram till scen 9 och efter lunch pratar ensemblen tillsammans med Suzanne och regiassistent Nathanael igenom våra gemensamma anteckningar med körinsatser, koreografiska inslag och scenerier.

Med frihet kommer förvirring - innan den gemensamma formen är lagd. Alla minns så olika.
"Du ska gå när sången börjar."
"Nej, det har jag aldrig gjort."
"Surrar och snurrar vi samtidigt?"
"Vi surrar inte, vi snurrar baklänges!"

Suzanne liknar den muntliga genomgången med förhandlingarna barn för när de leker.
"Men om du står där så ser ju jag dig!"
"Nej för nu är jag bara ett hologram!"
"Okej men då vill jag också vara det!" 

Fantasin är fri och formen växer fram!
Det är ett lustfyllt arbete om förlust och sorg.

”Utan kärlek ingen sorg”

27 maj 2016
av Bo Tanem

 

Här följer några reflektioner från av en av deltagarna i referensgrupperna.

EFTER DET SPÄNNANDE och givande mötet den 4 maj med skådespelarna och Suzanne Osten har jag nu tre gånger läst David Grossmans poetiska roman Fallen ur tiden.  Det förde med sig att jag nu inser att sorg är en kärleksyttring. Utan kärlek, ingen anledning till sorg.

Som officiant under borgerliga begravningar brukar jag läsa en dikt av Olof Lagercrantz:

”O nej, sorgens ord dödar ingen. Det är ordlösheten som dödar.
Talande lever vi, stumma dör vi. Lyssna då till min röst, en arm
låga som lyser på grottans väggar. Ingen är här, ingenting att
frukta, så länge orden finns kvar och lågan lyser.”

Den sammanfattar skälen till att rollgestalterna i Falla ur tiden ihärdigt söker ord för sin sorg och sin relation till det döda barnet. De döda lever så länge vi minns dem.

När de sörjande enligt Grossmans text gräver i marken med sina händer fort som djur att jorden skälver (s. 188) får det mig att tänka på en av dikt av Pär Lagerkvist:

”En gång skall du vara den som levat för länge sedan.
Jorden ska minnas dig såsom den minns gräset och skogarna.
Det multnande lövet som myllan minns. Och såsom berget minns
vindarna. Din frid ska vara oändlig såsom havet.”

Jag ställer mig nu samma fråga som teaterrecensenten Ravelle Brickman gjorde, strax  innan premiären för två månader sedan av Falling out of time på Theater J i Washington: ”I wondered how on earth this poetic drama – half fairy tale, half allegory – could ever be mounted on stage”.

I slutet av augusti får premiärpubliken på Elverket förhoppningsvis klart för sig att det är möjligt att göra teater av poesi. Vid nästa möte med referensgruppen, i början av juni, får jag kanske svar på den här frågan jag har: hur kommer textsjoken markerade DE SOM GÅR egentligen att delas upp inom ensemblen? Blir det inslag av körläsning?

 Fram till dess fortsätter jag över mina funderingar kring ordet glödning i boktexten. David Grossman, med sin judiska bakgrund, bör ha sin personliga tolkning av det som står i tohran om den brinnande busken och budskapet från en malech.

Kan det vara så att det är mer än sin son eller dotter som rollgestalterna söker under sin vandring? Söker de dessutom ett andligt fäste, något metafysiskt att grunda sina fortsatta liv på?

Framför ”väggen” som skälver likt en genomskinlig vibrerande våg, utbrister BARNMORSKAN: ”Gode Gud, är det en ung man där? En pojke? Eller flicka ,   f-f-flicka en flicka? Titta på mig, jag ber….”.
Dröm eller nåd?

Psykiatern Elisabeth Kübler-Ross identifierade och skrev om sorgens fem faser:
Förnekelse
Ilska
Förhandling
Depression
Acceptans.

”Vaadraren” av Caspar David Friedrich

När vandringsgruppen av sörjande kan vända tillbaka till sin uppehållsort har de nått fram till acceptans. Det är det som är deras resa. Rollen MANNEN SOM GÅR bekräftar detta när han säger:

”Barnet är dött. Jag erkänner att dessa ord rymmer en sanning. Han är död. Han är död. Men hans död, hans död är inte död”. KENTUAREN gör det med orden: ”Mitt hjärta brister, min ögonsten, när jag tänker på att jag kanske har funnit ord för att säga det”.

”Nytt möte med referensgruppen”

21 maj 2016
av Suzanne Osten

VI ARBETAR MED TVÅ REFERENSGRUPPER: en som vi kallar ”teaterintresserade” och så sedan ”erfarenhetsgruppen”. Mötet med båda grupperna går till på samma sätt, vi spelar upp en bit och de får reagera. Vi pratar om hur det är att spela känslor på scenen, vad känns ”äkta” och inte. Idag träffade vi erfarenhetsgruppen som hade en del tankar vad gäller texten, tolkningen. Inför den gruppen vågade vi påstå att vi ”vet”, fast vi själva inte förlorat barn. Som jag förväntade mig kom vi verkligen att tala om sorg med gruppen ”teaterintresserade” och teater med ”erfarenhets-gruppen”. 

När vi möter medmänniskor med erfarenheter av det som David Grossman beskriver i Fallen ur tiden, erfarenheten av att ha förlorat ett barn, är vi mycket rädda för att göra fel, säga fel saker. Även på scen. Men vi måste våga göra fel för vad har teatern för annan funktion än att visa oss för er, ni som är vår publik. Kanske ni kräks, tappar andan, gäspar blir arga och går… Jag har en idé om att man kan ”lägga in sig vid teatern” en stund, vara med om en ritual kring ett svårt ämne. Få möta något annat än till exempel underhållning för stunden.

Denna soliga lördag hade vi med fem ur erfarenhetsgruppen. Vi spelade de trettio första sidorna för dem. De som kom bekräftade verkligen våra farhågor: vi var så rädda för att såra eller kränka någon. Och vi fick svar på det starka fysiska spelet. Någon ville först faktiskt gå för att det hon såg väckte stark sorg men lyckligt nog valde hon att stanna. Grossmans text är ovanlig för den gestaltar så många sidor av äckel, famlandet, ensamhet… och vårt faktiska fallande (kroppar som faller till marken) och gående (fram och tillbaka i rummet) uppfattades av gruppen som några som stapplar men ändå försöker stötta varandra, hjälpa varandra.

Vi diskuterade begreppet ritual/sorgeritual/ceremoni och fattade beslut om att förstärka ledarens funktion i ritualen genom att rollen Hertigen startar och leder på ett tydligt sätt. Vi använder oss av scenanvisningar som t ex ”Paus”, ”Tystnad” – utsäger dem.  Rollen Barnmorskan leder publiken också. Krönikörens roll (med en terapeuts funktion i föreställningen) var inte helt tydlig idag men andra roller trädde fram. Anders Niska, vår kompositör, kom på förmiddagen och då visade vi honom allt material som vi tänker skall ha sin grund i musiken.

Anders var själv glad över en spännande, ny pianomusik han skrivit, ett tema som knytas till partierna i pjäsen som beskriver en ”glöd” som bränner till. Vi fick även under dagen besök av tre barn, babyn ”Sickan”, Beata och Nike. Vi hann med en sammanfattning av veckan innan vi skiljdes åt. David var dessvärre sjuk och saknad men det går spela ändå och framföra vad vi kallar ”cirkeln” och ”ritualen”. Vi läste upp rollen Kentaurens text. Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser den här berättelsen. Den här texten är förbannat stark! 

”Överskuggad av en ande”

18 maj 2016
av Jacob Hirdwall

KLOCKAN NIO HADE VI VÅRT FÖRSTA PROGRAMMÖTE. Suzanne och jag mötte Peter Pyk från Dramatens kommunikationsavdelning och den grafiska formgivaren Daniel Bjurgård som Suzanne samarbetat med tidigare på Unga Klara. Högst på önskelistan står att trycka en bok med det här bloggmaterialet som grund. Tanken är att frångå program med föreställningsbilder i traditionell bemärkelse och istället fullt ut göra en processdokumentation med bilder som har ett dokumentärt uttryck, eventuellt i svart-vitt. Vi beslöt ta in en offert. 

WORKSHOP MED KRISTINA ASPEQVIST. Efter lunch startar vi en ny workshop, denna gång en musikalisk sådan med Kristina Aspeqvist i spetsen. Kristina har intresserat sig för woodoo sedan hon var i tjugoårsåldern och har deltagit i otaliga woodooceremonier i ett flertal afrikanska länder, bland annat i Ghana. ”Blekete” är den form av woodoo som Kristina håller på med. Ursprunget är Haiti men har mindre med svartkonster att göra än vad Hollywood framställt: nålar i dockor och liknande. 

Man har en Gud i sin åskådning, men gudomen är så långt bort att det behövs olika ceremonier för att åkalla och komma i kontakt med de högre makterna. Det är en poetisk religion och prästerna studerar i flera år innan de anses som dugliga. Guruwoodoo är en annan form av woodoo. Nanakunde-religionen är kanske en mer rättvisande benämning på den här religionen, Blekete är mer en benämning på musiken, resonerar Kristina.

När man dör blir man osynlig och är då närmare gudarna än levande. Så länge någon kommer ihåg en, minns en människa, så lever den personen i någon mån. Man kan även återfödas, ett barn kan kallas för ”Papa” för att man ser någon återfödd i pojken. Kristina har med sig ett par woodoo-trumma och klockor som använts i flera woodoo-ritualer. 

Gruppen diskuterar olika naturreligioner som den japanska Shinto, som i likhet med woodoon besjälar naturen. Woodoo är omgärdad av en massa regler, hårda lagar. Om man inte håller sig till lagarna så når man inte transen som är en del av ritualen. Musiken, dansen och transen utgör grundstenarna i dessa ceremonier, berättar Kristina.

Man sitter i en ring, några präster, deltagare och de som trummar, det finns även medium med i ringen. Avbilderna av gudomarna, som har olika egenskaper, förvaras i små luckor i andaktsrummet, ”skrinet/templet”. In i dessa luckor slänger man in kolabönor och krita. I församlingen, kören, finns ”spauses”, gemål till andarna. De är medium. När en ande nedstiger i en av dessa mottagare ser det ut som om de får ett epileptiskt anfall. 

Kristina: ”En gång var jag på väg till en ceremoni och så stod det en kvinna och hackade på ett fält, plötsligt fick hon ett anfall, slängde sin hacka och gick iväg till ceremonin.” Men Kristina har själv aldrig blivit besatt. De som trummar blir inte besatta av andarna, egentligen är besatt inget bra ord. Kanske att bli i tagen av en ande, eller överskuggad av en ande är ett annat ord som förekommer. Att bli ägd av en ande mm. 

Hulda Lind Jóhannsdóttir, som är med i ensemblen, jämför det Kristina berättar om Woodoo med föreställningar som lever sig kvar på Island som hon kommer i från. Det finns flera olika medvetandetillstånd och så närheten till naturen. Vi återvänder till woodoon. När någon blir besatt så kastar man vatten på den, för att välkomna anden. Krita förekommer, även sprit. Man bränner av krut, det är väldigt effektfullt och dramatiskt. Droger förkommer inte. ”Ond” musik finns inte heller. Kristina lyssnar tålmodigt på våra föreställningar om woodoo (eller vodou).

En mentalsjuk människa anser man inom woodoo vara en person som bär på en ande som den inte lärt sig att hantera. Fin tanke på något sätt. I en ceremoni kan förfäder komma på besök. De som blir överskuggade av andar kan få meddelanden att förmedla till människor. De är som orakel, siare. De ger råd om allt möjligt, hur man ska få tag i pengar, ska man skaffa barn etc. Trummorna talar, så helt fel är inte det ni läst i Fantomen, säger Kristina och skrattar. 

Alla religioner är välkomna inom woodoo. Islam t ex är ett naturligt inslag, menar Kristina. Man väljer sina egna gudar, de man behöver. Det är ganska rakt på sak. Man bestämmer vem man vill bli besatt av, hävdar vissa. Men det stämmer inte, anser Kristina. Det finns de som bli ägda mot sin vilja. Man kan få anvisningar om skilsmässa, byta jobb, även råd som innebär förändringar som inte anses önskvärda.

Kristina är ganska bestämd, vill inte besvara frågor förrän hon är klar med en viss del av sin redogörelse. Hon demonstrerar sedan lite olika rytmer som avslutning och visar även olika hälsningsritualer. En rytm bygger på meningen ”äpplekaka, det är jättegott” vilket känns lite absurt i sammanhanget. Efter en stund övergår det hela i mer och mer avancerade rytmlektioner. 

”Kostym, mask, scenografi och ljus”

13 maj 2016
av Jacob Hirdwall

SCENOGRAF RIKKE JUELLUND, som även står för kostym, har genomfört provningar med skådespelarna och fotodokumenterat dem. Tanken är att, utan att hamna i militär klädsel – det här är ingen uppsättning om kriget – ändå skapa några associationer åt det hållet genom att använda sig av det ”survival” mode som är vanligt idag; grönt, kaki, sandfärger, väderbeständiga funktionsplagg med mycket fickor. Alla bilder klistras upp på väggen. Rikke visar i modell på scenografiska element som hon sedan tejpat upp markeringar för på golvet så skådespelarna ska få en korrekt bild av hur stort rummet verkligen är och var man kan röra sig och ändå vara synlig för publiken.

Samtidigt arbetar maskör Lena Bouic Wrange med sina provningar för att hitta en mask (läs ”smink”) för vissa av personerna i pjäsen, t ex rollen Kvinnan med fisknätet som spelas av Maria Sundbom. En del provningar gör hon på sig själv, för att inte behöva ta skådespelarna ur repetition. Hon tittar t ex på löshår, trådar som har karaktär av hästtagel, nät och svarta flor. Bilder och textur fästs upp på väggen, vilket är vanligt för att en större grupp skall kunna titta gemensamt. Det är vanligt att väggarna i repsalarna används som plats för moodboard som inom film, det gäller även arbetet med texten.

När jag arbetade med regissören Nadja Weiss använde vi väggarna under arbetet med att dramatiserade Aki Kaurismäkis film ”Mannen utan minne” för scenen och i projektet ”Undertiden” skapade vi texten s a s on the fly, skrev och plockade, fäste på en tidslinje där även noter och bilder gavs plats. Metoden är väldigt effektiv då det handlar om att tillsammans ta reda på vad det är för något man skall berätta och på vilket sätt rent formmässigt. Inte minst när man arbetar utan traditionellt manus. Det gäller att få alla att medverka i samma föreställning, så att säga. Det gäller samtliga funktioner.

Igår talade jag med ljussättaren Torben Lendorph om ljuset. Torben och jag arbetar tillsammans just nu med en annan produktion som har premiär ikväll, Per Olov Enquists ”I lodjurets timma”. Där har Torpen ljussatt ett (dyrt) koppargolv med hjälp av 25 ljuspaneler – väldigt vackert. I ”Falla ur tiden” har han flera intressants idéer, bland annat kommer han och Rikke använda sig av speglar, ljusgenomsläpplig väv och ett golv som kan glöda... Jag är väldigt nyfiken på hur detta kommer att samverka.

Röstövningar och ett fortsatt skissande av andra halvan av pjäser fortsätter under eftermiddagen. Suzanne till skådespelarna: ”Jag hör att du vill veta vem du är och varför du säger detta och vad du gör medan du säger det… men jag har inga svar på det just nu, tyvärr”. Lite senare: ”Du frågar mig som om jag vore någon sorts trollkarl. Men jag kan inte trolla.” Alla bär den här begynnande frustrationen med ett tålamod som kommer av igenkänning: det är så här det är under den här delen av arbetsprocessen. Att slå fast saker nu är inte produktivt, det vet alla av erfarenhet, det kommer sannolikt att rivas upp sedan ändå. Så vi skissar vidare, prövar, förkastar, skrattar, är usla tillsammas: ”Lökigt! Skäggigt! Koftigt!” Också undertecknad är riktigt dålig: ”Har du ett bättre ord än köldskatt?” frågar Suzanne. I det sammanhanget… ”skamfrost”… neej?

Under en improvisation får plötsligt en av skådespelarna en impuls att slå på en liten bandspelare: av en slump är det en barnröst som hörs och rösten råkar avbryter en passage i pjäsen där personerna försöker frammana sina döda barn, det bli väldigt starkt och magiskt, Suzanne ser lycklig ut, så där självlysande som hon blir då alla instrumenten i orkestern så att säga plötsligt spelar tillsammans:

DE SOM GÅR

(Alla samtidigt.)

Lili —

Adam

Min lilla Lili — Michael — ack, min pojke,

min förlorade ögonsten — Hanna,

Hanna, titta här —

förlåt, Michael,

att jag slog

dig —

Adam,

det är pappa,

Uvi — min livsflinga  -- -- --

 

”Han gick bort”

12 maj 2016
av Suzanne Osten

VART TAR DE DÖDA VÄGEN? Ensemblen möter Tjia Torpe som blev borgerlig begravningsofficiant för att hon ville skapa bättre, meningsfullare begravningar. En andakt som ger familj, släkt, vänner en sannare bild av en den döde.

En väninnas begravning blev en startpunkt för Tjia:
-Känslan efteråt var att det kändes helt fel.
-Allt var inte fel, det var ett vackert rum, ett kyrkorum.
-Jag såg ingen kista. Det stod en vas i rummet. En vas med aska.
- Var är kistan, var är kroppen, hur ska detta bli en meningsfull ritual?

Tjia och flera av gästerna saknade ett uttryck i begravningsritualen som kunde fånga deras roliga, generösa, ateistiska, varma väninna.

Tjia började fundera över själva ritualen, hur den borde kunde göras mycket mera meningsfullt för de sörjande. Och det blev en svår uppgift att lära sig hur en borgerlig ritual kunde bli stark vacker och gripande.

Tjia:
-Han gick bort, säger vi.
-Men vart?
-I de stora religionerna är detta den stora frågan, frågan vi inte kan besvara. Vi kanske inte har några svar, men vi kan ta adjö av kroppen. Och i avskedet kan vi få sörja så att när vi går därifrån går vi med känslan av att ha fått varit tillsammans en sista gång och det gör det lättare att sedan gå ut till livet som väntar.

Frågor som Tjia ställe sig var: hur använder vi ritualen? Rummet. Rörelserna. Ordningen.

Metoden som Tjia utvecklat är att lägga ner arbete på texten, att försöka fånga den avlidnes livsberättelse.
-Jag intervjuar alla, försöker spegla den döda personens liv och gärna olika sidor av personen.

En text som skickas fram och tillbaka mellan Tjia och den dödes anhöriga tills den känns bra. Den är grunden för ett tal, en livsberättelse.

-Det är inte min begravning, betonar Tjia ofta:
-jag säger det är er, tillhör er: välj dikt, musik, arrangemang, hur vi kommer och går i rummet, men vi måste bestämma hur detta skall gå till.
-Vill ni sjunga, frågar jag. Jag kan ge förslag. Vissa åsikter har jag dock. Jag uppmanar de anhöriga att tänka sig för när det gäller vissa saker. Försöker få dem att se framför sig konsekvenserna av vissa val i förväg.
-Det måste bli rätt, allt kan diskuteras. Vill ni vara i kyrkorummet frågar jag de närmast anhöriga. Hur bör det gå till när de övriga sörjande kommer. Hur vill ni sitta.
-Några vill ha psalmer som alla kan och som stämmer med gamla ritualer.
Det kan kännas konstigt gå en och en i en defilering kring kistan, kanske är vi rädda för att bli observerade: ”gråter hon tillräckligt” etc.

En gång föreslog Tjia att alla skulle gå upp samtidigt, och det utbröt ett spontant samtal kring kistan med den avlidne. Och Tjia såg till att musiken dämpades. Samtalet växte.

Officianten sköter hela den tekniska ordningen, ger ritualen struktur så att de sörjande skall kunna få tillfälle att sörja. Alla moment måste komma i rätt ordning som passar just det här tillfället.

Livberättelsen som Tjia skriver baserat på vad de anhöriga berättar om den döde är viktig. Det måste bli rätt, de närvarande vid ritualen måste känna igen det som berättas om den döde, menar Tjia. Det är också viktigt att våga tala om det svåra, t ex att den döde var deprimerad.

-Jag försöker få med även fel och brister hos den döde, konkreta detaljer.

Obehagliga saker ska kunna sägas menar Tjia:
-Det känns att de församlade reagerar negativt när viktiga händelser förtigs.
-Det finns mycket skuld och skam i samband med döden. Man kom försent, sade aldrig vad man ville, outtalade händelser, fantasier.
-Att kunna säga något om det lidandet som föregår ett självmord är något jag vågade göra en gång när jag kände de församlades ångest och de församlade blev lättade när vi kunde tala om det.

Tjia vill att det ska vara en sorgeritual.
-Man får gråta, att man ska gråta.
-Det där med ljusa kläder och inte visa sorg utan bara lyfta lätthet och glädje tror inte Tjia på.
-Det är en ritual som börjar med att jag säger: vi har samlats här för att säga adjö till…

-Gråter du själv, frågar jag Tjia.
-Det händer jag blir rörd och visar det, men jag ska hålla ihop och vara stabil för att  de som kommit till begravningen ska få sörja.

Samtalet övergår till att handla om egna upplevelser av fina eller mindre tillfredställande avsked från döda kära. Och vi i ensemblen har, visar det sig, helt olika erfarenheter från skiftande länder, från olika religioner, olika seder, från stad och land.

Vi pratar om det faktum att det skiljer sig väldigt länder emellan vad sedan är vad gäller hur långt det tar innan en kropp kommer i jorden. Vi berättar för varandra om att ta avsked av de döda, klä dem, se dem.
-På Åland läser man från kransarna. Kärlek Frida.

Vi talar om vårt moderna, rationella, stressiga samhälle som präglas av en närmast industriell bortträngning av döden och sorgeritualer.

I alla religioner återkommer samma fråga: ”Vart går den döde?” I David Grossmans text möter de sörjande "Väggen". Bortom den kan man inte se. Vi har samtalat i två timmar om sorgens plats med Tjia:
-De döda, finns ju alltid med oss.

”Sorgens ansikte”

12 maj 2016
av Jacob Hirdwall

FÖR NÅGRA ÅR SEDAN bad jag Karin Johannisson skriva en text som skulle handla om våra föreställningar om vad som är fult eller inte. Karin är professor i idéhistoria vid Uppsala universitet och har skrivit flera fantastiska böcker, t ex Den mörka kontinenten, Melankoliska rum och nu senast Den sårade divan. Jag kom och tänka på den här texten när vi arbetade med sorgen. Sorgens ansikte – hur skulle det kunna beskrivas? Här kommer texten på nytt, den har tidigare varit tryckt i programbladet till föreställningen DEN FULE av Marius von Mayenburg som spelades på Dramaten 2008.

”Vad säger ett ansikte?

      För några år sedan väckte den franska performanceartisten Orlan uppseende med spektakulära videofilmade plastikoperationer på sitt eget ansikte. Syftet var att undersöka olika historiska och kulturella skönhetsideal. I projektet Reincarnation lät hon skulptera om näsa, haka, panna och mun efter förebilder från kända målningar. I Self-Hybridation (digitalt manipulerade foton) gjordes ansiktet tvärtom ”fult” genom implantat i kinder, hornliknande utväxter i pannan och näsan ombyggd till en papegojnäbb. På så sätt ville hon radikalt underkänna motsatser som vackert/fult, attraktivt/oattraktivt, normalt/avvikande och västerländskt/”primitivt”.

      Det är politisk konst, en utmaning av samtidens ytbesatta och västerländskt fixerade skönhetsideal. Men också en protest mot att vi tillåter skönhetsmyter att bokstavligen tränga allt djupare in i köttet.  Mitt arbete, säger Orlan, ställer frågor om kroppens status i dagens samhälle, och vilka manipulationer och ingrepp vi är beredda till i framtiden.  Hon visar att föreställningen om det fritt designade utseendet är en illusion. Tvärtom är det fångat i marknadsstyrda, allt trängre normer med likriktning som mål. Till sist återstår – som en mardröm – en slät men tom Barbie- och Ken-look tryckt över ansiktet på alla som godkänns och räknas.

      Men kan en människa förstås genom sitt ansikte? Syns det vem du är?    

      Ett ansikte kan placeras i olika kulturella sammanhang: konstens och skönhetens, alla de vardagliga känslornas, framgångens, lidandets och dödens.  Från 1700-talet och fram till andra världskriget var ansiktsläsning, fysionomik, en särskild konst. Utgångspunkten var enkel. I ansiktets mjuka materia, som inristningar under den flytande och tillfälliga mimiken, kunde jaget läsas. Det handlade om vackert och fult, men också om egenskaper, personlighet och karaktär.

      I grunden speglade denna tolkningskonst en dröm: att kunna se in i en främlings ansikte och veta vem hon är. Att låta blicken följa ögon, haklinje, näsform och läppkontur och säga: ond eller god, rädd eller modig, våldsbenägen eller kärleksfull.

      I praktiken kom den att bygga på stereotyper. Smala ögonspringor betydde lömskhet, hög panna ädel intelligens, tjocka läppar liderlighet (dagens silikonförstorade läppideal är alltså högst nutida). Porträtt- och karikatyrkonsten byggde helt på sådan översättning liksom teaterns och skönlitteraturens persongestaltning. Man spelade högt på sociala typer (ädlingen, strebern, kverulanten), yrkesfysionomier (läkaren, bokhållaren, konstnären) och psykologiska typer som den onde, den gode, den fule.

          Mot 1800-talets slut försköts fokus dels mot den sociala avvikarens ansikten, dels mot rastyper. Massproducerade bilder inpräntade hårt skruvade schabloner för dårens, negerns, hysterikans eller judens drag. Fysionomikens blick trängde in i polisregister och fängelser. Genom systematisk fotografering och särskilda bildkonventioner (en face, höger-, vänsterprofil) byggdes useendestereotyper för brottslingen, mördaren och den prostituerade, inspirerade av brutal kriminalantropologi à la Cesare Lombroso. Deckargenren och inte minst tecknade serier har långt in i samtiden levt högt på sådana stereotyper. En aggressiv rasbiologi byggdes upp kring pannhöjd, ansiktsvinkel, näs- och skallform.

       Fysionomiken förlorade sig under 1930-talet i allt obehagligare ideologier och var efter andra världskriget hopplöst komprometterad. Den förutsatte att människan var just den hon såg ut att vara. Just därför var det hotfullt om till exempel ondska visade sig gömmas bakom ett oansenligt ansikte. Hitlers fysionomi beskrivs så här av ett provocerat samtidsvittne: ”ett degigt månansikte, som en blandning av slagg och pressylta, ur vilket två brunkolsögon tittade fram som russin – så sorgesamt, så extremt obetydligt, så i botten misslyckat är detta anlete att det borde vara omöjligt redan av fysionomiska skäl” (Claudia Schmölders, Hitlers Gesicht: eine physiognomische Biographie 2000).

     

      Så frågan återstår: vad är ett ansikte – ett jag, en person, eller bara mask och yta?”

”Suzanne skissar”

11 maj 2016
av Jacob Hirdwall

 

NU ÖKAR SUZANNE TAKTEN. Efter att ha pratat innehåll och arbetat med röst och improvisationer blir arbetet nu, med det materialet i ryggen, mer handfast. Suzanne lägger på ett par dagar en skiss av första akten. Idag börjar hon lägga andra akten, eller andra delen kanske jag ska säga, då föreställningen är utan paus. Suzanne: ”Publiken behöver en paus, de ska få vatten, för man blir törstig av sorg”.

Tekniken att relativt tidigt lägga en grov skiss och scenerier (hur man går och står och de impulser man har som skådespelare att röra sig i rummet vilket är länkat till de tankar man har) är vedertagen. Det kan vara smärtsamt för skådespelare att utsättas för detta om det sker utan chans till förberedelse, men i detta fall har arbetet pågått i tre veckor innan detta skissande påbörjas.

Fördelen för Suzanne som regissör och för mig som dramaturg är att vi får en chans att tidigt se hur föreställningens bitar verkar tillsammans. Dramaturgi handlar om hur berättelsen berättas. Då teatertexten bara är ett halvfabrikat - i jämförelse med prosatexten där konstverket uppstår i samma ögonblick som läsarens ögon rör sig över bokens rader - så måste man beakta att teatertexten måste passera genom skådespelarna/regissören innan konstverket kan uppstå.

Kontexten, det sammanhang som berättelsen befinner sig i, är hela tiden i förändring. Det beror på att skådespelarna ändrar sig beroende på vad de bär på för tankar och hur dessa tankar förmedlas i rummet. Det gör att en teaterföreställning i någon mån är som ett korthus där varje del måste fogas noggrant och med omsorg om detaljer vid varandra för att en helhet skall uppstå. Korthus, eller varför inte ett vatten.

Det går att göra teater på andra sätt, givetvis, där impulser och känslokast kan skapa oanad dynamik, som vid performance, då tillfälligheter och improvisationer får stå i förgrunden. Men när man ägnar månader åt en berättelse så träder andra strukturer fram. Tidsaspekten är en faktor att räkna med när det gäller kreativa processer.

När det gäller teater så kan du göra en föreställning om t ex terrorism på tre timmar, tre dagar, tre veckor, tre månader eller tre år. Den tid du tilldelar ett projekt, och den arbetsprocess du skapar, kommer ge helt olika slutresultat. Därför är det, ur en konstnärlig synvinkel (inte organisatorisk) ibland negativt att tvinga in ett arbete i en given mall. En dörr till kreativiteten är att vara flexibel när det gäller den här biten.

Känner skådespelare att de befinner sig i en ”produktionsmaskin” svalnar i regel lusten, vilken är det primära drivkraften till att spela teater. En skådespelare behöver få tid att fylla på sina förråd, ha tid att reflektera. Om man i en resultatinriktade samtid hamnar i att tvingas bli en ständig leverantör av känslor och tankar, utan chans att få fylla på med verkliga erfarenheter, så händer något med den lusten.

Detta vet Suzanne och det känner alla som arbetar med henne.

”Hertigen”

10 maj 2016
av Jacob Hirdwall

 
Erik Uddenberg

FÅR ETT MEJL FRÅN SUZANNE. ”Vi behöver någon ytterligare presentation av Hertigen.” Knappt hinner jag svara innan det kommer en förbisedd textpassage från Erik Uddenberg som passar väldigt bra, tycker jag spontant.

”Hej, vad sägs om detta?

HERTIGEN
jag fogar ihop mig själv
- bit för bit -
till en mosaikhertig
(jag trodde
jag var skyddad.
Mina bataljoner
är spridda över landet, tusen riddare
på tusen hästar, men jag är inte mer än
ett krossat lerkärl)

Texten går vidare till Suzanne och till Eva, vår sufflös. Får se i morgon hur det faller ut, om vi kan pröva tillägget då. Kentauren har också ett sätt att tala på som är för litterärt. Detta måste vi putsa bort, kanske titta på den danska och engelska översättningen och jämföra tolkningar.

Det är även en ordlek också att kika på, som troligen rymmer något mer än bara en lek med ord. Olika påhittade aspekter som ordet ”död” kan innehålla. Det reviderade manuset måste vara klart innan sommaruppehållet så skådespelarna kan instudera rätt text tills repetitionerna börjar.

”Repdag 4”

6 maj 2016
av Suzanne Osten

IDAG GICK JAG HEM MED LYCKOKÄNSLA. Jag lämnade skådespelarna runt Maria J. och de repeterade vid pianot b-delen av vår vals som Anders Niska komponerat. Idag hade jag fått se det där som gör att jag aldrig kommer att lämna teatern: skådespelarna skapade inför mina ögon stora sammanhang, överraskande rytmer och starka relationer, en tidig aning blåste upp till storm ...

Jag hade försett dem med något … och detta något fylldes ut och blev både dynamiskt och överraskande. Jag fick gåshud. Andar dansade i skogen. Eldsflammor spred sken. Jag var knäpptyst antecknade med öppen mun och så sa jag ”Tack”, förtrollningen bröts och vi var tillbaka i repsalen igen. Vi samtalade om några nya idéer och de gick mot pianot. Idag sa jag inte: ”En gång till”. Nej, ibland är jobbet ”the noble art of shutting up”!

”Repetition med referensgrupp”

4 maj 2016
av Natanael Øigaard Nelson


Regiassistent Natanael Øigaard Nelson

00:00

Skådespelarna introducerar sig.

02:38

Suzanne förklarar varför hon måste arbeta med referensgrupper. Frågan vi ska tala om är sorg på teatern. Pjäsvalet.

07:36

S: Sorgen för mig är röst, och man kan inte gå in i texten utan att göra ett röstarbete. Vi vill ha en sorgeritual.
Sorg, röst och de här 9 människorna. Jag måste ha människor som vill, som kan leta efter egna saker och utforska.
Hur äkta ska det vara på teatern? Vad är en verkligt egen erfarenhet och hur färgar den en roll?
Vi är fulla av ”bullshit-traditioner” på teatern. Det är saker som vi utgår ifrån att man inte kan göra, säga och berätta vissa saker.
Man kan få distans som regissör när man sitter i en salong och omger sig av nya människor.

12:00

Simon Norrthon håller i röstövningarna, för att ge en känsla av det vi har arbetat med under de två föregående workshopveckorna.
Simon: Vi ska använda rösten fullt, det är ganska skönt. Ta ett djupt andetag, rulla runt på ett ”mmmmm”. Ropa ”Hej!” till varandra, som om det var ett mycket större avstånd mellan er.
Vi ska också pröva att följa rösten lite. Stanna på den ton som först kommer ur munnen. Sen röra sig runt i röstomfånget.

16:14

Simon: Nu ska vi göra en liten kör av det här. Ni följer mig bara. [Simon dirigerar, ger insatser].

17:52

Suzanne berättar om arbetet som inspirerats av röstpedagogen Roy Harts arbete: under två veckor har skådespelarna arbetat med röstpedagogen Linda Wise som är skolad i Roy Hart-traditionen.

S: Vi kan inte visa er hur integrerat det är med kroppen,
den här uppvärmningen. Är man i djup sorg, då finns en organisk beredskap i kroppen att klara det. Men ska man repetera så måste man vara uppvärmd.
De gladaste begravningarna jag varit på är de afrikanska. De har väldigt mycket brass i sina begravningar, medan vi har psalmen.
Jag bad Anders Niska, vår kompositör, om en vals, ett ledmotiv som kan komma in som ett gnissel eller skönsång.

20:06

Maria J. leder en röstuppvärmning.

26:15

Maria lär ut ”sorgevalsen”.

30:00

Suzanne ber Frida och Maria J. att sjunga valsen. Suzanne frågar om någon kände något? Gåshud? De flesta instämmer. Obehag? Nej, inte alls.
Det låter som en glänsande stålvajer, men mer melankoliskt.

31:50

”Mina tårar kom. Det var så vackert”.

33:50

S: Man ska föreställa sig, hitta på. Ljudet har en
fantastisk förmåga att flytta sig från vår fantasi.
Nu lyssnar vi på olika utdrag ur pjäsen. Det finns bland annat ett tema i pjäsen; en man som går hemifrån.

35:00

Simon: När det börjar är vi hos ett par. De börjar dra igång sitt samtal, efter att ha varit tysta i fem år efter att deras barn blev dödat i kriget. Han bestämmer sig för att gå för att söka upp sin döda son, hon säger ”nej, det kan du inte göra”, men han måste.
Simon läser ett utdrag från sid. 5 (”På natten kom det människor... och blåste dödens vind emot oss”).

36:40

Thérèse: Mannens fru tror inte på att söka upp den döda sonen, det finns inget där, det är här, där vi är kvar, vår verklighet, mellan oss. Det är det som är stället att vara på och fortsätta leva på, där man emellanåt kan återskapa sonens minne.

37:30

Thérèse läser ett utdrag.

38:12

S: David spelar stadens krönikör. Berätta om honom.

David: Hans dotter drunknade för tre år sen. Han får inte minnas henne utan beordras av hertigen att resa runt i staden och skriva ner människornas historier, de som förlorat sina barn.
David läser ett utdrag: ”Han rundar byn flera gånger...”

39:30

Suzanne: Frida, berätta om krönikörens fru.

Frida: Krönikören fungerar kanske som en spindel som alla talar till och han lyssnar, men han kan inte tala med den här kvinnan, hans fru. Han följer efter henne men gömmer sig när hon vänder sig om. De delar samma historia.
Frida läser ett utdrag (”Jag hade inom mig en genomskinlig partikel...”)

41:40

Maria S: Det finns en hertiginna som skickat ut den här krönikören, hon vill höra hur de sörjer, varför. Hon har också förlorat ett barn, men har valt att kapsla in sorgen. Jag spelar även en stum kvinna som är intrasslad i fisknät, kanske motsatsen till hertiginnan som har förvirrat sig fullständigt i sorgen. Kanske är de olika aspekter av samma sorg.
Maria S. läser ett utdrag (”Han dog i augusti...”)

43:20

Hulda: Jag spelar en barnmorska och även hennes man, skomakaren. Som jag tänker nu så är hon i ständig sorg och han är i förnekelse, han har spikat ihop sin mun för att inte ha ihjäl sig själv. Vi får se om det är två personer, eller en person, det vet jag inte.
Hulda läser ett utdrag: ”Igår skulle hon ha fyllt fem...”

45:28

Johan: Min rollfigur säger själv att han är en kentaur, en människa med hästkropp och människoöverkropp, ett mytologiskt väsen. Här beskriver han sig själv som hälften författare, hälften skrivbord. Det är väl en del av David Grossman själv, författaren som har vuxit fast vid sitt skrivbord och inte kan sätta ord på sorgen. Krönikören, en ung man, söker upp kentauren. Det blir en kamp, men det är också han som hjälper kentauren att gå vidare.
Johan läser ett utdrag (s. 29, ”Jag är ledsen att behöva säga det, men du luktar som en hög färsk skit”). Eva säger högt ”paus” när det står en sådan regiangivelse i texten.

49:08

S: Det här med ”paus” är något jag tycker om, det sätter skrivandet i fokus.

49:30

Maria J.: Matteläraren har förlorat sin son. Den poetiska delen av läraren är kopplad till naturvetenskapen, räknar ut sorgen. Även någon typ av glödning som matteläraren funderar över, om sorgen är någon typ av glödning. När mattelärarinnan berättar om sonens bortgång är det tydliga fakta, man får lägga bilden själv.
Maria läser utdrag (”Förlåt min herre, förlåt...”), sjunger mellan meningarna. Övergår ibland i parlando.

53:45

S: Skriv ner era reaktioner och tankar nu.
Det får ta lite tid, ingen stress.

56:30

S: Nu kan ni tänka på att runda av.
Är det någon som har lust att läsa upp någonting?

57:00

”Jag tänkte att det gemensamma var sökandet efter de rätta orden att beskriva sorgen med de rätta orden.”

58:00

”Jag saknade ensamheten, jag upplevde inte att någon kände sig ensam.”

”Jag tänkte på att ni sade ’Hertiginnan’. Skulle ’Hertigen’ ha regerat annorlunda än ’Hertiginnan’? Jag såg en västerländsk stad och undrade hur det skulle sett ut på en annan kontinent.”

”Det går inte att prata bort sorg, samtidigt som det är nödvändigt att prata om sorg. Man kan inte ta emot hur mycket sorgebudskap som helst utan att man får andas ut någon gång. Det måste finnas ett förlösande skratt ibland. Det blev för tungt för mig, i min situation just nu.”

”Sorgen synliggör tvåsamhetens bur. Det leder till ytterligare sorg att inse att man sörjer olika och det blir ett hot, att den andra som ska vara ett stöd är på väg åt ett annat håll. Vart tog förhållandet sen vägen? Skogsbränder där något annat växer efteråt. Jag blev nyfiken på friheten.”

”Kontrasten av hur olika personer hanterar sorg. Pappan som känner behovet av att vara där fysiskt och mamman som vill hålla sig kvar i det de har. Sonen besöker genom minnesbilder. Jag tänkte ganska mycket på min farmor som led av alzheimer av en lång tid. Medan hon försvann bit för bit, drömde vi i familjen regelbundet att hon fanns där igen, levde och fungerade. Det blev både en tröst och paradoxalt nog mer smärtsamt. Man fick en glimt av något som fanns där helt och fullt.”

”Det finns ju olika sorters sorg. Hur tänker ni kring det? Ett liv som förändras drastiskt eller om man följer någon med en dödlig sjukdom.”

S: Här är det förlusten av ett barn vi arbetar med, en drastisk förändring.

01:03:30  

”Kommer ni i texten att återspegla ett genusperspektiv, skillnad mellan män och kvinnor? En vän till oss som förlorade sin son i cancer är aggressiv mot sin man, eftersom han aldrig gråter. Han bär på sin sorg på ett annat sätt.”

01:04:50

Simon: Det här paret älskar varandra, men anklagar också varandra och projicerar både vrede och glädje. Ingen genusaspekt, men de är inte i fas. Tar den ena en roll tar den andra den andra rollen.

S: Hertigen har ju här blivit en hertiginna. Skådespelarna är sitt eget kön. Detta gäller även åldrarna.

Simon: Apropå att man känner sig ensam med sorgen; det här är en ritual för att hantera sorg, så där är vi tillsammans, men personerna är alla otroligt ensamma.

01:07:30

Hulda: Nu har vi arbetat kollektivt med röst i två veckor. Sen började vi med texten igår och redan idag kände jag mig så otroligt ensam. Det är någonting med materialet som gör att ensamheten blir så stark, från att ha arbetat så nära varandra.

01:08:15

S: Det magiska tänkandet kom också. Om vi utmanar gudarna och makterna så kan det hända oss.

01:09:10

Maria J.: När det handlar om barn som dör så är det så korta perspektiv, det blir nästan alltid abrupt.

”Finns det några barn i de här relationerna? Syskon? Finns de med i den här berättelsen?”

S: De nämns, men de har ingen plats i berättelsen.
Föräldrarna försöker framkalla barnen, på olika sätt.
Gå nu, ta två skådespelare och prata i en hörna!

01:29:10

S: Nu har vi hållit på i en och en halv timme.
Vi tänker träffa er tre gånger till och då är nästa gång på Elverket, där vi ska spela föreställningen. Då gör vi ungefär samma sak som nu, provar och pratar. Det blir mer och mer att vi visar större sjok för er, i förtroende.
Kan ni säga något om vad ni talade om i grupperna?

Maria: Sorgen kan desorientera en människa. Man ska köpa mjölk men det blir fil, man är hela tiden kvar i ögonblicket. Medan andra hittar kartan och börjar hitta tillbaka hem.

Simon: Svårigheten att leva, samtidigt som man är i sorgeprocess. Att vara glad när man borde sörja. Svårigheten att ta sig ur en sorgeprocess, ibland är den längre än vad den behöver vara.

Hulda: Den kan vara skamligt, att man skrattar åt något roligt som någon gjort som är död.

Thérèse: Rädslan för sorgen hos människor man möter i livet, eller som man ser gestaltat på scen, samtidigt som man längtar efter att möta det.

Johan: Det kan bli lättare att hantera sorgen när det hänt flera gånger, i och med att man blir äldre. Det kan vara befriande att ta upp sorgearbetet igen, med hjälp av senare dödsfall.

S: Det finns en bok om att sörja en katt, ”Mandarinstunder” av Lililan Bäckman, det är väldigt intressant att läsa om hennes sorg över katten som ett sätt att vara i sorgen.

Maria J.: Sorgenormen i par ser ut på ett visst sätt, det kan finnas ett behov av att bryta den. Det finns en respekt och gemenskap i att man kan få sörja på olika sätt.
Det var otäckt med ljud.

”Skrik eller skrattanfall kan vara otäckt och obehagligt. Vibrationerna i den lugna valsen var ett härligt ljud som berörde mycket. Jag blir berörd när jag tänker på ljudet.”

David: Det är kontextet som avgör vad som funkar på scen. Publiken avgör också vad man får göra.

”Det kan vara jobbigare om någon annan i publiken sitter och skrattar högt, eller om någon annan i publiken är mer ledsen än jag, då håller man själv tillbaka.”

”En del går ju till tragiska operaföreställningar för att få gråta. På begravningar är det tillåtet att släppa loss. Kyrkan är nog ett ställe där folk inte är nervösa över varandras sorg. Det kan vara rätt skönt.”

S: Får man gråta på scen?

Ett enhälligt ”Ja!”

Maria: Det är intressant att se vad som händer när man själv gråter, man gör ofta allt för att hålla tillbaka den, att inte visa.

01:39:22

Simon: Man kan bli så rörd som skådespelare att man inte riktigt kan hantera sig. Man vill bara bryta ihop och man vill inte riktigt helt gå in i materialet.

Hulda: Ibland hör man hur publiken börjar snyfta och då känner jag hur jag åker in i mitt eget och känner att jag inte har kontroll längre och ska börja gråta på riktigt. Jag kan tappa fattningen och känner att jag inte längre kan strypa gråten om jag skulle vilja det och bryter ihop som privatperson, på riktigt.

”Det är ju en professionell distans man har som skådespelare. I sorgen tappar man ju kontrollen totalt och det är det vi måste få känna från er också.”

Frida: Vissa i publiken vill gå med i känslan och andra vill inte, det skapar också olika upplevelser.

Thérèse: Det är svårt att lägga in ”gråt” som en scenanvisning till sig själv. Jag kan i alla fall inte gråta så.

Hulda: Men jag känner nog att jag kan göra det. När vi arbetade med rösten så kände jag att när jag sjöng en viss ton så bröt jag ihop och börjar gråta. Det kan vara ett ord också, som gör att jag blir känslomässigt berörd, på samma plats, varje gång.

S: Vi vill locka människor som vill komma hit och känna starkt. Ni skådespelare är färdkamrater i processen. Jag vill att teatern ska kunna vara en plats där man får bli väldigt ledsen.

”Det är en oerhört viktig uppsättning ni håller på med. Digitalt, Dramaten, Rampfeber och så det här...”

S: Jag tycker all teater måste försvaras. Det är ju ingenting som dödar eller skadar. Nu är jag glad att jag har några med mig som vill göra det här försöket. Det är den dyraste kollektiva formen och vi måste försvara teatern i alla dess former. Fars kan vi också behöva!


Nu säger vi hej och tack så mycket för idag!

”Sorgen har gjort kvinnan galen”

4 maj 2016
av Jacob Hirdwall

 

SUZANNE HAR BJUDIT IN PUBLIKEN att ingå i ett antal referensgrupper. Vid det första mötet läste gruppen pjäsen. Här följer några spontana reaktioner:

Kvinnan är galen, sorgen har gjort henne galen. Sången väller ur henne istället för tårarna. 

Höglitterär. Fantasirik. Vad vet han om matematik? Familj, vad betyder det nuförtiden?

Text stark. Vet inte varför. Skulle vilja höra den igen. 

Jag berördes av mamman till den döde sonen. Dels på grund av hur olika hon och hennes man hanterar sorgen och förlusten, hur det sliter och drar i deras relation. 

Också hur hon talar om sin son, minnesbilderna som dyker upp och känns så verkliga, närvarande. 

Tappa andan, kändes äkta. Saknar ilska. Saknar ledsamhet. Var är ensamheten?

Jag tänker spontant att alla roller är sidor hos en och samma person. En kamp pågår inuti personen. Personen söker ur olika vinklar de rätta orden. De rätta orden för att beskriva känslan SORG. Men det kommer nya ord hela tiden. 

Olika världar. Som om de vore i helvetet. Olika temperament. Kanske samma person. Pesten. 

Sorgen - min sorg efter min bästa väns död i cancer för fyra månader sedan. Åter i min kropp. Orkar jag ta del av fler vittnesbörd om saknad? Längtar efter ett frilösande skratt - en befriande utandning! Det går inte att prata bort sorg. 

Jag tänker på årstiderna. Att sorgen känns annorlunda på hösten, våren, sommaren och vintern. Sorgeåret. Värst är hösten och när ett år har passerat så ska du ännu en gång möta hösten. Jag tänker också på erfarenheter av sorg - är sorgen endast förknippad med döden? Kan man sörja en förlorad dröm? Är att sörja och känna sorg samma sak? 
Skam att sörja fel. 

Jag får en känsla av att texten i vissa fall är rätt skingrande och inte alltid går rakt på sak. Sedan fann jag vissa delar som jag absolut inte kan släppa. Han har lyckats beskriva sorg på ett sätt som jag i många fall kan känna igen mig i. 

”Sommar ute, mörker inne”

4 maj 2016
av Suzanne Osten

 

FÖRSTA SOMMARDAGEN UTE. Men vi går ändå in i vårt repetitionsmörker. Tur att våra ljussättare Torben har ordnat med strålkastare i repsal 3 åt oss. Vi möter den första gruppen av två referensgrupper. Den andra gruppen har egna, djupa erfarenheter av förlust. Grupp 1 har vi valt framför allt på grund av deras intresse för teater som konstform. Dem tänker jag att vi skall kunna diskutera sorgens möjliga uttryck på scen med. Med det blir som jag gissat: pang på rödbetan.

Vi diskuterar själva sorgen och våra erfarenheter av den direkt. Också här finns djupa erfarenheter som kommer upp till ytan. Gruppen tar del av Grossmans text, får själva skriva om den, hur den påverkar dem. Deltagarna är öppna och generösa och talar personligt med oss. En hade aldrig sjungit förut och vågade pröva det, det var starkt. Också för oss andra att blanda oss i 24 medmänniskors sång. Som en överstämma drillar Fridas och Marias skolade röster. 

“A voice from the underworld”

2 maj 2016
by Linda Wise

“The sound a coffin makes when it hits the ground
is something perfectly serious” 

Jose Lezama Lima, Cuban poet 1910 – 1976

WHEN I READ « Falling out of Time » for the first time I thought « This story has a vocal/sound-scape that moves from saturnic silence to wrenching screams with an infinite space in between of subtle emotional and psychological variations.  It did not surprise me that Suzanne heard the performance as voices in a kind of Oratorio – I took it further in my imagination – it was an exorcism articulated with language.  My work was to find the unarticulated vocal language for this spiral descent to face death.

I could hear something of the vocal space in my inner sound-scape but how to gradually accompany and encourage each actor to find her or his own voice in this “underworld”.  We cannot just throw ourselves into the darkness screaming.  There are inner landmarks and guidelines within us where we may gradually step down wider/deeper into the unknown so with time we know how to come ”home”, so that we do not loose ourselves in the confusion of the unconscious … and yet that is where we are going. 

We have to let go – and dare to fall – and dare to fly – and dare to give value to the most tiny sigh, to the most heart wrenching scream or the pure beauty of a timbre emerging from the cracks of our voices.

Each day the actors dared more – dug deeper.  This is where understanding begins – the sound emerges and we give it meaning.  In my imagination I focused a lot on cracks – the cracks that happen to our personalities and bodies under stress.  Even our most heroic selves confronted with death cannot hold. We “crack” and the voice cracks and our bodies crack and our social beings crack into solitary estrangement … and even the pure beauty of music cannot console the tearing pain so we strain into dissonance as we struggle to hold our desiccated “selves” together.

And the extraordinary clarity of David Grossman’s writing is that, eventually, in this infinite dark space of loss, human beings do hold together. They hold themselves together and together with others.  A solitary holding together in the experience – un-chosen, undecided – almost casual in its moments of integration – through one terrible unifying loss a strange ensemble is created. This is a compositional element.

A thread that holds them together – a leitmotiv, maybe vocal, maybe musical that re-appears with each individual.  And so there is a cohesive possibility of unsion. It was said in many ways during the work – the pain of loosing a child is against the “nature” of life, a premature untimely confrontation with death – and it is in this voice that we find the prima materia, through which each story in the book moves. But yes, we looked for joy in the voices too, and beauty, and life, and wildness, and humour, and memory because there is movement – there is a transformation – and the voice at the end has found what it needed to articulate in words.

I hope it will also find its articulation in the sound that accompanies and gives soul to the words.

“The voice is the muscle of the soul” a quotation attributed to both Alfred Wolfsohn and his student, Roy Hart – whoever first coined the phrase it was the basis of the philosophy of the voice with which we have been working…

”Repetitionsstart!”

3-4 maj 2016
av Jacob Hirdwall

 

IDAG HAR VI VÅRT FÖRSTA produktionsmöte. Vi sitter 14 personer som jobbar bakom scen och pratar om alla detaljer. Vår producent Felicia informerar om läget, var vi befinner oss i arbetsprocessen. Ett flertal medarbetare är sjuka och arbetsordningen måste ändras för arr allt ska löpa smidigt. Vår ljussättare skall opereras och ersätts av en ny ljussättare, Torben, som jag jobba med i en annan parallell produktion, Per Olov Enquists pjäs ”I lodjurets timma” på Lilla scenen.

Produktionsmötena är väldigt mycket” hands on”, nu handlade det om golvbeläggningen som inte ska vara granulat av bildäck utan istället små plastkulor som vi köper loss från Göteborgs Stadsteater då det visade sig att de har några kubik över. Det beslutades att inteckningarna runt scen skulle vara dels ett tyg som heter Molton, dels svart sammet. Torben hade ordnat med ett par stativ med repljus att ha på repsal, vi kommer inte in på Elverkets scen förrän i början av juni.

Suzanne säger att det är viktigt att alltid påminna sig om innehållet som står i fokus, det är det som är uppgiften. Det får inte döljas bakom ekonomin, logistiken. ”Vi ska fokusera på det som är möjligt, och på vad vi skall berätta, annars blir det bara tjafs av allt”. Mötet övergår i ensemblens första repetitionsdag där Erik Uddenberg är med i textanalysarbetet. Erik och Suzanne har ett mångårigt samarbete bakom sig på Unga Klara och samspelar enkelt med varandra.

Keith Johnstone-övning följer (en pionjär inom improvisationsteater). Suzanne: ”Det här är en associationsövning, kontroll behövs för våra vardagliga liv men i repetitionsarbetet måste vi släppa våra skydd, vår kontroll, bli medvetna om hur vi associerar, hur vi värderar våra impulser, när vi tvekar. Nu ska vi läsa från starten.” Dagen går åt till att gå igenom hela texten noggrant, replik för replik. Det är långa dagar, 10-17.

Onsdag 4 maj: Johan Holmberg håller i en uppvärmning. Textarbetet får vänta lite. Suzanne vill att gruppen försöker påminna sig om s k magiskt tänkande de hade som barn, vilket engagerar alla. Med begreppet magiskt tänkande menar man ritualer och besvärjande beteenden som barn i hög grad och även många vuxna, ägnar sig åt. Några exempel: ”När jag sagt något bra, mimar jag samma ord igen, för att liksom bekräfta att det där var bra sagt.” ”Jag måste kyssa varje finger”, ”Jag lossar huden på händerna innan jag ska göra något svårt”, ”Jag visslar för att bli mindre rädd”.

Suzanne tar upp olika ställen, exempel i David Grossmans text, där det förekommer ritualer och magiskt tänkande. Det finns fysiska exempel, t ex när ”Stadens krönikör går med långsamma steg, som om han gick i sömnen”. Här finns tillstånd och ritualer som Suzanne intresserar sig för och vill utforska. Under kvällen, kl 18-21, kommer ensemblen möta ett par referensgrupper bestående av intresserad publik ett för samtal om sorg. Dessa möten kommer Suzanne och regiassistenten Nathanael att blogga om.

”Sista dagen”

30 april 2016
av Suzanne Osten

ÖMT IDAG – SISTA DAGEN. Inför avsked. Vi intar de små fina platserna i rösten. Linda Wise säger: ”Jag försöker få våra röster stora, fria – som jag önskar att min röst når bortom begränsningarna – jag projicerar på er”. Regissören tänker: ”Jag gör det samma, känner skådespelarens möjligheter, kan inte göra det själv men känner impulserna.”

Ofta säger Linda: ”Ni bara ger så kan jag arbeta.” Sjunga/tala är att mena – och kroppen är ljudet. ”Be the sound.” Händer hjälper till, rör sig försöker fånga, tänja ut tonen, som om vi vill rikta luftströmmen, händer/leder fullföljer sången. Kroppen är ljudets form…

Idag startade vi med att Linda frågade var och en av deltagarna om vad drömmen om din röst är i dag. ”Hey you there, with stars in the eyes” är frasen vi leker med, alltid en hjälp med bilder. Förberedelsen, inandning är allt innan tonen störtar ut. Vi stöter på små ”crack”, brott eller öppningar i rösten, en slags sårbarhet som vi annars vill dölja. Och ser det som något vi kan integrera och utgå från. Lär oss se bort från ”svaghet”, och ”fulhet”.  Sorg och tårar kommer ibland i sången - - - ”With  my voice something will open. Also a very tired body.”
Linda fortsätter:

“Now soft and seductive ....”
“Yes”
“Good”
”Yes, better”
“Good, yes” ...

Jaet i Lindas lärande ringer i öronen.  Öppnar. Stöter emot vår ängslighet. ”Usch, nja, näe, så dåligt.”

Linda, tålmodigt:
”Open up your chest”. 

Duvhöken och sorgen. Ett inslag i morgonens radio blir min fråga för idag. Metaforen för förlust som aldrig försvinner och försöket  att tämja det vilda  i djuret, men sorgen försvinner aldrig. Liksom vänskap är omöjlig med en vild fågel . Duvhöken dödar vilt och obarmhärtigt allt i sin väg. Författaren ville tämja sin sorg genom att tämja den vilda fågeln. Jag finner ett tema vi kan arbeta med i detta: ”How can I go from the dove to the hawk?” Från duva till hök? Från vila till vilda skrik.

Johan frågar inför avskedet med Linda och i övergången till vårt arbete med David Grossmans text hur vi kan hjälpa varandra finna rösten. Vi arbetar avslutningsvis två och två med:

  1. Pushing. Två mot varandra händer på axlarna.
  2. Vi omfamnar och lyssnar på varandra.
  3. Vi bär på ryggen.
  4. Vi håller över höftkammen och den andra sliter sig loss.

Linda: ”Open your mouth!” Få ut ljudet, massage, medan de sjunger, tre arbetar med en liggande, sjungande på golvet.

Ensemblen samlar kraft inför en lång resa in i sorgens rike. Sedan avslutar vi vår undersökning av röst med picknick plus blommor till Linda och lättsamt, sorglöst prat. Den första varma vårdagen har anlänt utanför. Vi smakar på sälgrässaft som Terese mamma gjort och skålar för Linda Wise i fransk champagne.

COME BACK SOON!

”Musik och ett tomt rum”

29 april 2016
av Jacob Hirdwall

NÄST SISTA DAGEN på workshopen med röstpedagogen Linda Wise. 14 deltagare på golvet, flera har återkommit en andra, tredje gång för att vara med. Tydligen känner många att de får något ut av arbetet, även de som skådespelare som deltar som inte ska vara med i själva föreställningen” Falla ur tiden”. En sak är också säker, de som varit med har bidragit med oerhört mycket till ensemblen.

Det är dags för improvisationer. Linda leder arbetet, det går lätt, nu förstår vi varandra. En grupp bildar en kör som skapar ljud som de övriga – också de indelade i grupper med en ledare i varje grupp – ska följa och låta sig påverkas av. Övningen är på en och samma gång individuell som en gruppövning. Det gäller att skapa en egen berättelse men samtidigt vara uppmärksam på vad de andra ger ifrån sig för impulser.

Efter en halvtimme utbryter en diskussion under en vilopaus som handlar om kreativitet och hur man ser på sina egna impulser. J: ”Om jag får en impuls av jag är en slav, vilket i den här kontexten är lite av en stereotyp, ska jag då gå på min första impuls för att det är min första impuls, eller ska  jag söka efter ett annat uttryck?” E: ”Min sanna impuls kanske är den tredje eller fjärde impulsen jag får, de första kanske är bara styrda av samhälle, förväntningar på ett beteende”.

”Hade ni roligt” frågar Suzanne efter avslutad övning. ”Jag hoppas det, jag vill gärna att ni känner det, det är viktigt”. Övningarna fortsätter men improvisationer, lekar fast med tydligt definierade regler. ”Detta leder till rörelseimprovisationer som jag verkligen kan använda mig av”, säger koreografen Soledad Howe med ett lätt tonfall av något som känns igen, jag är också från Göteborg.

Soledad står bredvid då och då under dagen och tar anteckningar. ”Det handlar om kontraster”, fortsätter hon. ”Om någon lever sig in i det som sker mycket så går blickarna dit, eller om någon är stilla när andra rör sig. ”Vi är gjorda så”, säger Suzanne. ”Vi tittar på dem som i alla fall verkar veta vad de gör”. ”Skräck” är det vi söker efter, säger Suzanne. ”Det är något som alla personerna i pjäsen upplever, något som genomsyrar dem på grund av deras erfarenheter.” 

”Stå stilla i smärtan”

28 april 2016
av Jacob Hirdwall

DET KOM EN DIKT från Boel Andersson här på morgonen, det är torsdag i slutet på april och just nu, när jag ser ut genom fönstret från mitt arbetsrum, så faller en slaskig snö. Boel arbetar på Unga Klara och är en av de personer som Suzanne Osten knutit till arbetet med Falla ur tiden. Boel var med om Tsunamin i Thailand och förlorade sin man och sina två barn. Dikten heter ”Stå stilla i smärtan” och är skriven av Ylva Eggehorn:


Stå stilla I smärtan, 

rotad I det som är ljus I dig. 

Låt svärdet gå genom dig. 

Kanske det inte alls är ett svärd. 

Kanske det är en stämgaffel. 

Du blir en ton. 

Du blir den musik 

du alltid längtat efter 

att få höra. 

Du visste inte att du var 

en sång.

”En trött dag då vi bara gör”

27 april 2016
av Jacob Hirdwall

 

NY DAG, NYA ÖVNINGAR, NYA UTMANINGAR. Men idag ser till och med Linda Wise en aning trött ut, efter snart två veckors röstworkshop. Gruppen är också utmattad. De första övningarna handlar därför om att skapa energi tillsammans, något Suzanne Osten säger att hon alltid eftersträvar, både inför repetition och inför ett framträdande.. En gemensam samling kan bära en hel föreställning. Ett flertal övningar går ut på att ropa högt samtidigt som deltagarna håller en rörelse igång, t ex springa på en utandning i en cirkelrörelse. Eller bara på stället ropa, skrika med en definierad riktning. 


Suzannes teckningar av deltagarna

Efter en timme är energin från gårdagen faktiskt tillbaka och Linda övergår till att jobba i en halvcirkel kring pianot. Det växlar mellan individuella övningar och gemensamma. Hon märker varenda nyans, om en genans hos någon i gruppen säger hon att den känslan kommer försvinna vid eget arbete. Det är tydligt att deltagarna lär sig lika mycket, eller ibland kanske mer, på att lyssna till när de övriga jobbar än när de själv skall pröva eller prestera. Över huvudtaget handlar Lindas och Suzannes filosofi mycket lite om att just prestera, vilket gör att gruppen släpper prestigen och bara utför, utan att värdera sig själva eller de andra.

Det där är en väldigt viktig känsla, att bara få göra - utan att riskera att recenseras. Jag vet flera erfarna skådespelare som avskyr att behöva prestera på en förväntad nivå, bara för att de kanske är kända eller uppskattade på olika sätt. Man vill som skådespelare oftast undvika att behöva imitera ett resultat i förtid, innan en process och ett arbete hunnit leda dit. Kloka regissörer märker om det sker och avbryter då. Det gäller i lika hög grad det intellektuella arbetet: de flesta goda idéer börjar som infall som kastas ut i ett rum och sammanhang där de kan landa mjukt – vilket är en förutsättning för att de alls kan uppstå.

”Från skrik till sång, från sång till ord”

26 april 2016
av Jacob Hirdwall

DÅ JAG INTE VAR MED I LÖRDAGS på workshopen så känns några dagars uppehåll som en evighet. Jag har lite halkat ur arbetet, inser att det inte är så konstigt då jag just nu jobbar med fyra parallella produktioner i olika stadier samt en teaterfestival. I lunchmatsalen satt jag nyss omväxlande vid tre olika bord och kunde på det sättet uppdatera mig om läget i tre av dessa produktioner: lunchmatsalen är Dramatens informationscentral och mötesplats. Men det är i det här rummet, repsal 3, som jag vill vara så mycket jag kan, för arbetet är väldig intressant, inte minst på grund av att det alltid är intressant när teoretiska idéer ska omsättas till något reellt och användbart.

Röstpedagogen Linda Wise delar in deltagarna i tre grupper med fyra i varje. Efter att på förmiddagen ha  jobbat med ”call and respons” och imitationer av varandras röster är det nu gemensamma ljudinprovisationer som det handlar om. En grupp får fram ett ljust, klagande läte som Linda fastnar för och vill utveckla. Ett annat ljud som intresserar henne är ett slags knorrande stönande som hon också lyfter. Hon uppmanar grupperna att inte skapa berättelser, bara ljud: då blir det vi som lyssnar som skapar berättelsen istället. Impressioner bara. Mönster framträder. Alla lyssnar uppmärksamt. Tiden saknar in. Solen lyser in genom takfönstret och skapar tre fyrkanter på dansmattan.

Nu bryter Linda upp grupperna och ber var och en av deltagarna att hitta en helt egen plats i rummet. Linda: ”Shut your eyes, sing to the wall, to the roof, in any direction. Do whatever you feel. Make use of this acoustic space.” Efter en stund ändrar Suzanne förutsättningarna: ”Jag vill att ni denna gång målar en gemensam tavla, att ni tänker på kompositionen, inte låter slumpen styra denna gång. Jag vill höra skillnaden mellan en muntliga tavla som målats utan tanke och en som målats med en avsikt att föreställa något. Kanske föreställer den ett slagfält.” Stämningen i rummet ändras fullständigt. Skrik och klagan utbryter. Efter en stund bryter Suzanne med en armrörelse, alla tystnar. Efter en stund förklarar hon: ”Jag vill också höra tystnaden efter det att skriken tystnat.”

Det är inte så märkligt, det som pågår. Suzanne samlar mat som hon lägger i en låda för att ha näring också längre fram i processen. I lådan lägger hon alltså nu en viss nyans av ”tystnad”. Efter ett ”skrattsammanbrott” som Therese Brunnander får tror jag att även det hamnade i lådan - som en kontrast till sorgen.

”Journey of shaking”

23 april 2016
av Suzanne Osten

LÖRDAGENS WORKSHOP innehöll bland annat ett 20 minuter långt shaking-pass som koreografen Soledad Howe leder: ”Journey of shaking”. Lyssna till hur rörelserna påverkar dig . Teknik: vi ska skaka loss stort eller smått. Någon skakar på kroppen, ben, arm, höfter på golvet, mot väggen. Det gäller att behålla fokus, skakandet måste konstant hållas igång, i kontakt med andra eller på egen hand.

Under andra delen av passet sätter Soledad på musik, en sorts etiopisk transmusik, ett ensamt vilset piano.  Samma som Linda arbetade med: "death the body - vad händer".  Reflektion: jag kände mig ensam med min kropp och sökte andra. Hade ingen kontroll, som en åldring. Jag kände lust, sexualitet begär – ja, och aggressivitet. Jag ville bara slåss. Jag var instabil och mötte en annan instabil ”skakare”, vi upptäckte att vi kunde stödja varandra. Tiden känns elastisk.

Vi färdas nu mot gråten och arbetar med olika andningsmönster och rytm med röstpedagogen Linda Wise. Övningen "A crying offer”, som förses med krav på repetition, " hitta musiken i det” – inte söka det autentiska. Känslans koreografi, hitta sound/ upprepa/variera det. Vi letar efter en scenisk gråt. Precis som det lustfyllda i livskänslan när vi är skällande, exstatiska hundar: "massive exitement ".  Vi jobbar med ljudet i korta intervaller och efter där vi befinner oss just nu. 

Det är tydligt att allt strävar mot musik i Lindas arbete. Och gråtljudet och melodin i gråten leder vidare till nya upptäckter som skådespelarna gör. Att improvisera skapar ett minne, en erfarenhet av det skådespelaren gjort som därför sedan går att upprepa, det ligger kvar i kroppsminnet, det går att bygga vidare på. Vi söker efter en skådespelarens känsla för sitt eget ljud samt att också iaktta, höra och komponera det. Vi utvecklar det. Gråta är lätt men de stora skriken av smärta och förlust är mycket svårare – vågar vi verkligen det?

Jag lyssnar i publikens ställe till det som berör mig. Regissören måste slappna av och lyssna, ströva omkring och se på vilket sätt dessa erfarenheter kan befrukta texten.

”Besök av underliga djur”

22 april 2016
av Jacob Hirdwall

IDAG HAR VI HAFT BESÖK av underliga djur, som pratar nasala, främmande språk. Jag tror det kom som en överraskning för oss alla att vi hade dessa djur inom oss. Improvisationen började med en övning där röstpedagogen Linda Wise flyttade upp tonläget till ett lite nasalt ljud med centrum strax under ögonen. Detta utvecklades sedan till individuella improvisationer där en viss språklighet introducerades. Suzanne översatte djurens berättelser, utifrån tonläge, frasering och rörelser till mänskliga erfarenheter:

”Han är bror till kungen som just återkommit till staden för att samla en grupp krigare runt sig”, ”krigaren sörjer sin flickvän som gett sig iväg på en resa”, ”en mongol har kommit till Kina för att söka efter sin hustru, de ska sedan resa till Ulan Bator”, ”kvinnan varnar alla andra kvinnor för en fälla”, ”kvinnan har inspirerats av sina får till en sång”, ”en mycket sorglig historia, där fanns flera tankar som uttrycks genom varierande fraseringar”, ”hon sa att om man inte tar några risker här i livet, vem blir man då”, ”portvakten från Portugal möter en klagande, gråtande människa som alltid är sorgsen”, ”hon talar om de njutningar som hemlig kärlek ger” etc.

Linda Wise tar därefter dessa individuella improvisationer vidare genom att ge nya förutsättningar: ”utveckla den här världen ni skapat genom att tillsammans skapa en komposition som har en musikalisk form”. Sedan delar hon upp skådespelarna i grupper där det blir ännu mer språk, mer situationer. Det som började i en nasal ton har slutligen blivit till situationer, tankar, ord och sång. Suzanne: ”Kan man kombinera en improviserad sång med en förelagd text?” Ensemblen prövar detta, en skådespelare framför ett parti ur ”Falla ur tiden” medan de övriga håller kvar den sång som den ”nasala” röstövningar resulterat i. Det bli ett oväntat starkt uttryck.

”Det här skapade mycket känslor och ett rikt material som vi kan fortsätta att arbeta med”, säger Suzanne.” Det är alltid sank mark när man improviserar, men vågar vi gå ut där finner vi saker. Gruppen hjälper varandra, stödjer varandra, när vi berättar och letar efter guld som är vi kan använda och vidareutveckla." 

”The voice is the muscle of the soul”

21 april 2016
av Jacob Hirdwall

NU HAR DET PRAKTISKA ARBETET BÖRJAT. Under en två veckor lång workshop med koreografen Soledad Howe och röstpedagogen Linda Wise varvas rörelseimprovisationer med röstövningar och på eftermiddagarna omsätts dessa fysiska erfarenheter i spännande möten med pjästexten.

Det här med röstövningar har många en skeptisk inställning till, har jag märkt, även bland professionella. Kanske för att rösten bara finns där inuti oss. Men vad händer om den försvinner? Linda Wise är en utbildad Roy Hart-pedagog och har varit medlem av Roy Hart Theatre sedan 60-talet.

Roy Hart, född som Rubin Hartstein 1926, var en skådespelare och sångare som utmärkte sig genom ett brett röstregister, ett resultat av övningar i rösttekniker utvecklade av den tyske sång- och röstpedagogen Alfred Wolfsohn.

Märkt av fruktansvärda erfarenheter under första världskriget, då Wolfsohn som soldat lyckades överleva skyttegravskrig, som ledde till att han förlorat sin röst, utvecklade Wolfsohn tekniker för att återfå sin röst genom att bearbeta trauma. Dessa tekniker, som Roy Hart vidareutvecklade och anpassade för att kunna använda som verktyg för sångare och skådespelare, har därefter en lång rad adepter fortsatt att lära ut efter det att Roy Hart avled i en bilolycka 1975.

Linda Wise arbetar i den här traditionen och Suzanne Osten har knutit henne till arbetet med ”Falla ur tiden” för att utveckla skådespelarnas förmåga att våga använda sina röster för att uttrycka sorg och smärta, förlust. Här ett ljudexempel från arbetet:

För mig personligen är det en utmaning att våga vara med på dessa övningar, det är ju en helt annan sak att sitta bakom ett skrivbord än att stå där på scen och försöka utmana sig själv vad gäller att hitta ett personligt uttryck genom sin röst. Skådespelare från hela teatern deltar, inte endast de som ingår i föreställningsensemblen.

Idag, när arbetslivet ser ut det sättet att förberedelsetiden för regissörer minskat, så är Suzannes sätt att arbeta mer tidskrävande. Det handlar om att arbeta fram ett material som skådespelarna sedan kan ösa ur när de närmar sig gestaltningsarbetet. Om det materialet inte arbetas fram måste skådespelarna själva stå för det, för egen maskin. Det sker också, hela tiden, men blir med en mer gemensam process när materialet arbetas fram i kontakt med de övriga i ensemblen.

En annan regissör jag arbetat med, som också tänker i dessa banor, är Björn Melander. Björns filosofi är att skådespelarna bör ha bilder bakom sina ord, gärna egna erfarenheter. Som en hjälp skriver Björn en alternativ pjästext, som  han erbjuder skådespelarna. Denna text missförstås ofta som en slags undertext, vad som egentligen menas, och det händer att skådespelare känner dig styrda av den. Men tanken är att erbjuda ingångar i texten som skådespelarna om de vill kan använda, eller ersätta med egna.

Suzanne strävar hela tiden efter att länka Lindas röstarbete till det fysiska uttrycket och att ta detta rakt in i arbetet med texten. Då bli det mötet inte bara ett intellektuellt möte, det är det förstås också, men samtidigt förändras förståelsen av texten för att skådespelarna har börjat skapa en gemensam erfarenhet.

Suzanne: ”För mig som regissör är det viktigt under röstarbetet vad ljudet/rösten ger mig, liksom rörelserna. Jag läser det som att lyssna efter de känslor som uppstår i mig/skådespelarna. Lyssna = få. Och kunna upprepa: och detta ska kunna röra åskådarens hjärta.”

Som en bonus märker jag hur en väldigt fin stämning i gruppen skapas, och jag har redan fått en närmare kontakt med några av de nya skådespelarna på kortare tid än vanligt, mycket på grund av att jag deltar i arbetet på golvet – utom när jag bloggar: Suzanne och jag har bjudit in några gästbloggare som jag hoppas kommer dyka upp kanske i nästa vecka redan. 

Var inte rädd!

11 april 2016
av Jacob Hirdwall

SUZANNE:
”Vi måste ingenting, vi måste bara dö”.
”Små barn vet vad döden är, det är när en fågel inte kan flyga mer”.
”Men var är de som vi älskar när de gått?” 

VI SITTER I REPSAL 3 PÅ DRAMATEN och har en intern workshop om Sorg i samarbete med kollegor från Sveriges Radio. Här på bilderna syns deltagarna utom undertecknad som håller i kameran. Vi pratar om böcker vi läst, t ex ”Så dödar vi en människa” av Stefan Gurt, ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” av Tom Malmquist och ”Mourning Diary” av Roland Barthes bara för att ta en handfull exempel.  


Marie-Jeanette Löfgren (Samhällsredaktionen), Boel Andersson (Unga Klara), Suzanne Osten


Amanda Glans (StoryDox), Ola Hemström (tendens)


Traumaterapeuten Judith, Helena Seth (Dramaten&)

Tanken med mötet med Sveriges Radio är att undersöka vad det kan finnas för samarbetsmöjligheter kring temat Sorg och att jämföra erfarenheter av att arbeta med människor och berättelser som kretsar kring sorg. Det blir en ”randig” förmiddag där vi skrattar en del också, inte minst då Helena Seth från Dramaten& berättar om då en närstående låg för döden och en sjuksköterska slet upp dörren till sjukrummet och ropade ”Var inte rädd!” till släktingen innan hon skulle på ledighet. Nu hälsar vi ofta på varandra i korridoren på teatern med ”Var inte rädd!”.

Suzanne talar om vårt behov av ritualer även i ett sekulariserat land, och hur det gick till när hennes mamma dog. Hon skickades till Rocksta krematorium utan ceremonier och flera år senare ångrade Suzanne och hennes syster Pia detta. De beslutade sig för att söka upp gravplatsen.

När de kom till kyrkogården där minneslunden fanns var blomsterhandeln stängd. Men de ville inte komma tomhänta, så Pia köpte ett äpple att ta med sig. Suzanne ville inte härma sin syster, så hon köpte en apelsin istället. De gick in på kyrkogården och sökte i snön efter någon skylt för att veta att de kommit rätt.

En liten kulle med några träd var så nära de kunde komma någon slags gravplats och de stod där en stund utan att riktigt veta vad de skulle göra. Sedan rullade de in frukterna under träden, ett äpple och en apelsin. Detta, menade Suzanne, kändes inte så - - -tillfredställande.

Det här är typiskt Suzanne, en glimt av humor i alla lägen. För henne är sorgen ”randig”: det finns alltid en annan sida av myntet. 

Förlorat barn

3 april 2016
Bidraget kommer från scenograf Rikke Juellund

Til mit døde barn

av Tove Ditlevsen

Aldrig hørte jeg din spæde stemme,
aldrig smilte dine blege læber til mig,
men de bitte, bitte fødders spark
vil jeg aldrig nogen sinde glemme.

Du var alt mit håb og al min glæde,
helt beskyttet lå du inden i mig,-
al min længsel, livets store drøm.
– Å – og dine fødder var så spæde.

Vi har været sammen mange dage,
al min næring delte jeg jo med dig.
Hvad kan du og jeg vel gøre for,
at vi begge to var alt for svage.

Lille barn, nu skal du aldrig mærke
livets hede puls i godt og ondt. –
Godt det samme, sov kun sødt, min pige,
vi må bukke under for de stærke.

Se, jeg kysser dine kolde hænder,
glad at jeg endnu en stund kan nå dig,
stille kysser jeg dig, uden tårer, –
selv om gråden i min strube brænder.

Når de kommer med den hvide kiste,
skal du ikke være bange, mor går med dig,
i din lille silkeskjorte skal jeg klæde
dig for første gang – og allersidste.

Sorgemässa i Berlin

2 Mars 2016
av Suzanne Osten

VAR PÅ EN SORGEMÄSSA i Berlin: ”Kalejdoskope”. En sju man stark orkester bestående av stråkar, cello framförde melodier ur en sorgetradition med rötter i Asien, också Georgien. Starkast var körens mummel, de sjöng också, publiken runt om en svart fyrkant, laserljus som hav. Det förekom inslag av hypnos, halva publiken låg ned. Temat var ”Sorgen”. 

Scenografen Rikke, ljussättaren Torkel och jag har presenterat rummet och ljus och haft möte med alla på teatern inklusive i alla fall sex av de åtta skådespelarna som hade möjlighet att vara med. Vi arbetar vidare med vår nuvarande tankegång (sitter hos Torkel) inför inlämning av scenografimodellen. Träffade vår fina maskör Lena Wrange.

Vi fokuserar på ritualer där cirkeln utgör gruppen som tillsammans försöker förstå; vi går, vi faller, vi begraver. Speglar skapar ett oändligt rum. Fast ljus, skådespelarna kan söka ljuset. Ibland kan en flygel synas.  En viktig figur, Kentauren, rör sig sparsmakat. Kvinnan i klocktornet ska falla långsamt uppifrån och ned. Publiken går in som ”publik”, går ut som del av oss genom port rakt ut på gatan. Stilla regn, en kör. Golvet är täckt med ett svart, mjukt gummigranulat: malda bildäck, en svart jord. Och under det ett golv till – som glöder. Kläderna blir av typen Överlevnadsplagg”, lätta uniformer, en kostym för vandrare.

Boel (som överlevde Tsunamin i Thailand men förlorade hela sin familj) och några av oss andra har träffats för att tala referensgrupper och sorg. En vän till mig har just förlorat sin dotter: ”Jag har ingen framtid”. Vi lär oss att våga tala med de sörjande.
De blir annars otroligt ensamma. 

Möta Suzanne Osten

29 februari 2016
av Jacob Hirdwall


Boel Andersson i mitten

NÄR JAG FICK HÖRA ATT SUZANNE OSTEN skulle komma till Dramaten och sätta upp David Grossmans märkliga, sorgliga, vackra och mycket arga bok Fallen ur tiden skrek jag ”Då vill jag jobba med henne!” På något sätt kom detta fram till Suzanne som gillar att medarbetare uttrycker lust till att delta i ett arbete. Suzanne själv är en konstnär som drivs av sin lust att berätta och undersöka. Hon är också en av de minst hierarkiska människor jag mött, hon skiter i vem som kommer med en god idé, det räcker med att den är god. Under flera möten, då Suzanne, jag och Erik Uddenberg träffats för att bearbeta texten har jag förvånats över hur idéerna fullkomligen flödar ur henne och flera gånger har jag försökt hänga med i rätt snåriga sms där idéerna läggs på hög.

Fallen ur tiden är en pjäs om sorg. Tidigt i processen tog Suzanne initiativ till att vi, några från produktionen, fick tillfälle att träffa Boel Andersson som arbetar som verksamhetsutvecklare på Unga Klara. Boel berättade för oss om sin resa till Thailand då Tsunamin tog hennes man och hennes båda söner ifrån henne. Hon reste på solsemester med sin familj och kom hem ensam. Över en kopp thé hemma hos Boel förklarade hon att ”Sorgen är randig”, att sorgen över de som inte längre finns existerar parallellt med andra känslor, glädje över saker i vardagen som man möter till exempel. Den här växlingen, ränderna, menade Boel var viktig för den som sörjer. Det är inte möjligt att sörja hela tiden, då går en människa under. För barn är sorgen oftast randig, det är det naturliga: ”Pappa är inte här men den här pizzan är jättegod”.

Då en mycket god vän just hastigt gått bort, och lämnat oss alla i ett tillstånd av chock, så var det här till stor hjälp för mig i mötet med hans fyra barn. Boel beskrev flera situationer hon varit med om, då människor – även de som verkligen bryr sig – inte klarat av att handskas med de situationer som uppstår, t ex mötet i snabbköpet då NN gömde sig bakom några flingpaket för att hon inte visste hur hon skulle kunna tala med Boel om hennes förlust. Jag tänkte att ”jag vill fan inte gömma mig bakom ett flingpaket”. Det finns en fara tycker jag för oss som jobbar med kultur, och ofta med rätt tunga ämnen i dramatisk form, att tro att vi står väl rustade när livets realiteter bankar på dörren. Men när det väl sker, så inser man att egna erfarenheter är det som verkligen väger tungt när det handlar om att hantera plötslig sorg.

David Grossman

18 februari 2016
av Suzanne Osten

MASSOR AV FOLK i det vackra, runda konferensrummet på Dramaten. Ska kolla scenografimodell och höra de första orden om pjäsen FALLA UR TIDEN, en bearbetning av den israeliske författaren David Grossmans roman FALLEN UR TIDEN.

Till min häpna glädje, sex av mina åtta skådespelare väller in med verkstäder, alla utförare. Min puls ökar, jag är dånande förkyld. Har just laddat mot näsblod. Här yrkesgrupper som sett allt. Nya kombinationer av lösningar, sorter och stilar. Alla visar till min förvåning samma engagemang och kommer med nyfikna frågor. Trots allt de gjort – allt de det sett, det nya är ännu möjligt. Förväntan och glädje trots ämnet: Sorgen.

Vi visar en liten modell som Rikke Juelland just klippt ihop: en svart låda, hon vecklar upp en handfull jord och ett antal speglar. En riktig lekmodell. Men också några Powerpoint-bilder, valda stämningsskapande bilder som ska antyda ett oändligt rum där skådespelarna ska kunna styra över hur de syns i ljuset. Torkel Blomqvist vill ge skådespelarna möjlighet att tidigt i processen pröva ljuset.

DÖDEN

Det är en ritual vi ska göra. Det handlar om att överleva sorgen efter sitt barns död. Det ultimata barnperspektivet. Jag frågar om just teatern inte kan vara just det ställe dit man går för att få lyssna till sorg?

Vi ska arbeta med rösten på ett utforskande sätt. Kollegor som vill vara med – anmäl er!

PUBLIKEN

Vi ska möta människor som redan upplevt det outhärdliga. Vi ska ställa frågor om hur teater framställer sorgen idag. I Isarel begraver man en död inom sju dagar, i Danmark på två veckor, i Stockholm tar det i genomsnitt sjuttiotvå dagar. Var är sorgen? Kan vi komma till teatern för att få veta det?

Dramaturg Jacob Hirdwall delar ut texten, bearbetad av Erik Uddenberg.

FLYGA

Skådespelaren Terese Brunnander, kan du tänka dig flyga? Jo absolut - det tror jag. ”Jag är inte höjdrädd!” Det blir en långsam flygning.

En skådespelare, Johan Holmberg, frågar i en paus efteråt: ”Hur jobbar du med koreografen? Blir det flummigt sökande... Vi har tre bollar med ett mål…” Ha, ha! Bra fråga. Men söka först, på en fråga, ok – men jag tror på feedback. Det är viktigt söka och benämna! Få ett språk…

TUNGT

Efter modellvisning och ord om vart vi ska, så diskuterar vi lyft, säkerhet och allt det där som också tillhör en arbetsplats dagliga frågeställningar.