Detta är en arkiverad pjässida, det finns inga planerade föreställningar

Deformerad personaav Mattias Andersson och Ylva Andersson

Deformerad persona

Premiär: 28 augusti 2016, Målarsalen (fortsätter spela på Lilla scenen under hösten)
Speltid: 1 timme och 40 minuter utan paus

"Anderssons ingång är samtidssocial och personlig" Aftonbladet
”det finns i 'Deformerad persona' ett antal lysande element som verkligen tränger sig in och tar dig i besittning.” DN
"en skoningslös och uppdaterad parafras på Ingmar Bergmans berömda film 'Persona' (...) ett svart, förtätat kammarspel där roller byter plats”. SvD
"Spelet är dramatiskt, fängslande och berörande" Kulturbloggen

Ett glidande maktspel fritt inspirerat av Ingmar Bergmans filmklassiker.

En höghuslägenhet i en svensk stad 2016. En ung kvinna är sjuk i MS, hennes jämngamla vårdare är en kvinna från ett lägre samhällsskikt. I takt med att deras relation utvecklas skapar frågor som klass, status, etnicitet, kulturellt kapital och språkets makt en glidning mellan de två: vem är egentligen underordnad och vem är överordnad? Vem är det som är beroende av den andra? Vem är sjuk och vem är frisk?

Läs mer

1966 skapade Ingmar Bergman en av sina mest beundrade filmer: Persona med Liv Ullman och Bibi Andersson i rollerna som den stumma skådespelerskan och kvinnan som anlitas som hennes sköterska. Det psykologiska maktspel som växer fram mellan dem upphör aldrig att fascinera filmälskare. Grunden från denna berättelse har återanvänts och omformulerats i den nya pjäsen Deformerad persona.

Regissören och dramatikern Mattias Andersson, som nyligen gjort succé på Dramaten med sin tolkning av Dostojevskijs Idioten, drar upp Bergmans febriga saga ur filmhistorien och för in den i en både politisk och personlig sfär. Men gåtfullheten och de ständiga förskjutningarna från originalet känns igen.

Mattias Andersson har skrivit pjäsen tillsammans med systern Ylva Andersson som själv insjuknade i MS i 20-årsåldern. Hennes dikter, dagboksanteckningar och berättelser ligger till stor del grund för manuset. Deformerad persona är alltså både en semidokumentär pjäs och en deformerad parafras på Ingmar Bergmans psykologiska thriller, som visar att arvet från Bergman inte måste vara apolitiskt. Det är inte en dramatisering av filmen utan en helt ny pjäs, fritt inspirerad av Bergmans berättelse.

I huvudrollerna ser vi Nina Zanjani och Sofia Pekkari. Anna Heymowska står för scenografi och kostym, vilket blir hennes andra samarbete med Mattias Andersson efter The Misfits på Backa Teater.

Rökning av örtcigaretter eller e-cigaretter förekommer i föreställningen.
Blinkande ljus förekommer i föreställningen.

Spelschema

Datum Tid Platstillgång
Gästspel på Göteborgs Stadsteater 10 och 11 maj

Scenografi / kostym

Anna Heymowska

Ljusdesign

Charlie Åström

Ljuddesigner / kompositör

Anna Sóley Tryggvadóttir

Peruk / mask

Peter Westerberg

Bakom kulisserna

Intervju med Ylva Andersson

I Mattias Anderssons halvdokumentära Deformerad persona, som är fritt inspirerad av Ingmar Bergmans filmklassiker, skildras ett glidande maktspel mellan en ung MS-sjuk kvinna och hennes vårdare. Pjäsen har skrivits av Mattias Andersson och hans syster Ylva Andersson, som själv insjuknade i MS i 20-årsåldern.

I Deformerad persona har dina dikter, dagboksanteckningar och berättelser till stor del legat till grund för manuset. Hur känns det att något som ligger så nära ditt liv nu kommer att gestaltas på scenen?
På ett sätt känns det konstigt. På ett annat sätt känns det oerhört viktigt. Som person med funktionsnedsättning kommer man aldrig till tals om det inte blir någon skandal, om Försäkringskassan eller kommunen gjort bort sig. Därför känns det viktigt att få vara en annan röst, som berättar någonting annat. Att inte bara vara ett offer utan att få vara med och ge en annan bild än den vanliga. Och att som person med funktionsnedsättning få synas i media och på andra ställen som någon som åstadkommit något, en dramatiker. Att inte bara vara den där stackaren som färdtjänsten glömt bort.

Bitvis är berättelserna, dikterna, ganska utlämnande. Känns det nervöst?
Ja, det är klart. Men jag tänker att saken ändå är viktigare än mig privat. Sedan är det ju inte så att Mattias [Andersson] har läst och fritt plockat från min dagbok, jag har hela tiden haft kontroll över vilka texter och berättelser som kommit med.

Hur har arbetet gått till?
Jag skriver väldigt mycket och har alltid gjort det. Under åren har jag har visat det jag har skrivit – dikter och noveller – för Mattias. Han har tänkt på att göra något på mina texter länge, utan att jag har vetat om det. Jag blev faktiskt lite förvånad när han frågade om vi skulle göra detta tillsammans. Rent konkret har arbetet gått till så att vi träffats och pratat om hur det ska vara, men sedan jobbat var och en för sig. Jag har bearbetat texter till pjäsen som jag skickat till Mattias.

Är det svårt att jobba med sitt syskon?
Nej, det har fungerat bra. Men det hade säkert varit svårare om vi suttit tillsammans och arbetat.

Nu har dina texter legat till grund för en pjäs, har du skrivit med något annat i åtanke innan?
Ja, att få bli publicerad har varit en dröm länge. Jag har gått en massa skrivarkurser och utbildningar. Nu är jag äldre och arbetar med andra saker. Men för den 22-åriga Ylva var det här den stora drömmen och det är för hennes skull jag gör det. 

Vem borde se, tycker du?
En svår fråga. Kanske någon från Försäkringskassan, någon som fattar beslut. Eller någon som är som mig och sjuk och lite i samma situation som det handlar om. Något med personlig assistans som vet hur komplicerat det är med sådana relationer. Det kan vara skitjobbigt, men det kan också fungera jättebra.

I Ingmar Bergmans Persona gestaltar Liv Ullmann en stum skådespelare och Bibi Andersson kvinnan som anlitas som hennes sköterska. Finns det något i filmen du kan känna igen?
Ja, på ett sätt kan jag det, att de två blir så sammanblandade, så täta. Bibi Anderssons karaktär bara pratar hela tiden och Liv bara lyssnar.

Hur tar det sig uttryck i ditt liv?
Många gånger blir mitt hem som en fristad där den som arbetar berättar saker för mig. Jag försöker att aldrig blanda mig i, även om jag naturligtvis tänker mycket om det som sägs. Jag är glad över att vi med Deformerad persona kan sätta ljus på relationen mellan en personlig assistent och den som får assistansen, det är en berättelse som inte berättas särskilt ofta och därför känns det som min skyldighet att göra det.