Hamlet på Nybroplan
I år är det som bekant Shakespearejubileum. 400 år har gått sedan världens mest spelade och omhuldade dramatiker gick ur tiden. Det här firas på olika sätt runt om i världen. Så även på Dramaten.
Dramaten har en lång Shakespearetradititon. Det var teaterchefen Gustaf Fredrik Åkerhjelm som på våren 1819 beslutade sig för att som första Shakespeareprogram ge Hamlet. Texten var den gången kraftigt omarbetad. Inte ens i England, där man kontinuerligt spelat sin landsman ända sedan 1600-talet, framfördes pjäserna i sin ursprungliga version. Bearbetningar och strykningar var – även på den tiden – allmänt accepterade. På Dramaten var exempelvis Fortinbras roll borttagen, liksom dödgrävarna och Ofelias begravning, en scen många tyckte var särskilt fruktansvärd.
Än mera anmärkningsvärda var dock de egna tillägg Åkerhjelm gjorde i Pehr Adolf Granbergs översättning. Hamlets tal till skådespelarna var till stora delar nyskrivet. Den nytillträdde teaterchefen passade här på att lägga in egna reflexioner över teaterkonsten och dess betydelse.
Gustav Fredrik Åbergsson
Men ändå: pjäsen blev en verklig framgång, publiken var hänförd. Främst berodde detta på Gustaf Fredrik Åbergsson, som var ypperlig i Hamlets roll. Han spelade så mästerligt, berättar en av tidens Shakespearekännare, ”att hvarken jag eller de flesta andra åskådare sett något dylikt”. Åkerhjelms vågstycke, det konstaterades allmänt, var mycket lyckat.
Anders de Wahl
I den första Hamletuppsättningen på Nybroplan spelade Anders de Wahl titelrollen. Han gjorde en prins som med sin bravur och kraft imponerade, men även förvånade. Av dystert svårmod, tvekan eller tvivel fanns i tolkningen ingenting. Prinsens omtalade melankoli var som bortblåst. Anders de Wahls Hamlet var en kraftkarl, skön, stark och sund. En hjälte, kort sagt. Och så ville publiken ha honom. Den infann sig också. Uppsättningen blev den första stora Shakespeareframgången i den nya teaterbyggnaden och är med sina 88 föreställningar fortfarande den mest spelade Hamletföreställningen på Dramaten. Året var 1914.
Lars Hanson
1942 var det Lars Hansons tur att försöka sig i rollen. Även han gjorde en prins som på alla områden överglänste sin omgivning. Det blev en fängslande rollskapelse, en tolkning som var berömlig. Dock, menade tidningarna, saknade den och hela uppsättningen några avgörande inslag: eld, poesi och mystik. Det hela hade blivit för tamt och nyktert logiskt. Tiden, det kände alla detta krigsår, var ur led. ”Hur är det möjligt”, frågade sig Nils Beyer, ”att dessa brännande anspelningar inte inspirerat teatern till en föreställning som verkligen angick publiken?” Regissören Rune Carlsten, de var alla eniga om, hade här gravt fallerat.
Ulf Palme
Våren 1960 återinvigdes Stora scenen efter en omfattande ombyggnad, som tagit nästan två år. Nystarten skedde – passande nog – med Hamlet. Alf Sjöberg regisserade. Det förbluffande med uppsättningen, konstaterade Per-Erik Wahlund, var att den var ”så föga förbluffande”. Visst var det hela storslaget, en värdig upptakt. Ulf Palme gjorde en ”suverän” prestation, tekniskt skicklig och följdriktig i framställningen, menade Ebbe Linde, men av pjäsens många frågetecken, mystik och gåtor fanns ingenting. Även Palmes prins var klar, samlad, balanserad. Man förstod inte alls att rollen blivit världslitteraturens mest ”omskrutna och omskrivna”. Det kändes snopet. Kritikerna hade – även den här gången – velat bli mer omruskade.
Jan Malmsjö
När Lars Göran Carlsson våren 1974 satte upp pjäsen hade han en marxistisk analys som utgångspunkt. Hamlet blev i den ett ”enmans-kfml-r”, för att låna en rolig formulering av Björn Nilsson, ”inspärrad i sitt uppror som han inte kan genomföra men inte heller fly ifrån”. I praktiken märktes detta dock inte särskilt påtagligt i föreställningen. Jan Malmsjös Hamlet var en blond, bildskön och intelligent renässansprins med vit, konstfullt broderad skjortkrage – just som både de Wahl, Hanson och Palme. En intellektuell hjälte.
Peter Stormare
1986 satte Ingmar Bergman upp pjäsen. Den spelades nu för första gången på Dramaten i en obestämd, modern tid. Peter Stormares prins i svart polotröja var en desperado, äcklad av moderns och farbroderns köttighet, äcklad av sin egen handlingsförlamning. På grund av samhället och omständigheterna blev han en neurotiker, fanatiskt kompromisslös. Många såg i honom Bergmans alter ego – Stormare bar emellanåt en mössa som var påtagligt lik regissörsbaskern. I slutscenen mördades Horatio till punkmusik av k-pistförsedda soldater, samtidigt som Fortinbras inför ett filmteam meddelade att han tagit över. Historieförtäljaren var överflödig.
Jonas Malmsjö
2008 var det jubileum, teaterpalatset vid Nybroplan fyllde hundra år och teaterchefen och regissören Staffan Valdemar Holm firade det hela med att sätta upp Hamlet. Jonas Malmsjö spelade prinsen kraftfullt övertygande och utvecklade ”ett kroppspråk med närmast dansant lätthet”, skrev den imponerade Gun Zanton-Ericsson.
Det var en underfundig föreställning som även bjöd på reminiscenser från den svenska film- och teaterhistorien. ”Hamlet blinkar åt traditionen”, konstaterade Roland Lysell i sin tidning och kunde rada upp exempel: Börje Ahlstedt, som tillsammans med Tomas Pontén gjorde några komiska småroller, fick åter skala sin Ibsenlök på samma sätt som han gjort i Peer Gynt på Målarsalen sjutton år tidigare. Förste skådespelarens monolog ersattes med en av Jeans monologer i Fröken Julie och avsnittet från Råttfällan, där kungen skall avslöja sig, byttes ut mot den scen i Fanny och Alexander, där den Ekdahlska teaterdirektören Oscar dör – med andra ord: precis som Gustaf Fredrik Åkerhjelm gjorde 1819 passade även Staffan Valdemar Holm 2008 på att tillföra Shakespearetexten nytt material och nya synpunkter.
Och här slutar – för ögonblicket – Dramatens stolta Hamlethistoria. Men var säker på att den får sin fortsättning. Hamlet har ständigt lockat teaterns konstnärer till nya försök, nya utmaningar.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek