Trettondagsafton och Dramaten, del I

Vissa pjäser omges av ett särskilt skimmer, lyser alldeles speciellt på teaterns himmel. Så är det med Trettondagsafton. I det stycket har Dramatens skådespelare, regissörer och scenografer gjort insatser utöver det vanliga, låtit tala om sig alldeles extra. Fem gånger har pjäsen hittills satts upp på teatern, två gånger på gamla Dramaten vid Kungsträdgårdsgatan, tre gånger på Stora scenen i huset på Nybroplan. Låt oss börja från början.

Den 23 april 1864 firade man runt om i Europa 300-årsminnet av Shakespeares födelse. Så även på de Kungliga teatrarna i Stockholm. På Stora teatern i Gustav III:s operahus vid Gustav Adolfs torg gav man Hamlet. Den beryktade Edvard Swartz, som ett decennium tidigare hade debuterat i rollen och gjort en ojämförlig succé, framställde åter sin danaprins i Hagbergs nya översättning. Stockholmarna fick uppleva både Shakespeares storhet och Swartz genialitet. Det skulle man för övrigt med jämna mellanrum få göra ända till 1881, då Swartz drog sig tillbaka från scenen. Swartz Hamlet var ett begrepp. Varje person med anspråk på kulturell bildning såg honom i rollen. Självklart firade teatern jubileet med den framställningen.

Själva jubileumsdagen nöjde man sig dock inte med det. Efter pjäsen spelades Friedrich Kuhlaus ouvertyr William Shakespeare, varefter följde en Shakespeares apoteos, ett förhärligande av skalden i tre avdelningar. Först fick man se hans bildstod omgiven av tragedins och komedins sånggudinnor. Därefter grupperade sig några av huvudpersonerna i hans mest kända skådespel kring statyn och slutligen förkunnade Ryktet hans lov över jorden. Det hela var arrangerat med "mycken smak och af särdeles anslående effekt", visste en av tidningarna att berätta. Högtidligt var det, som det anstod den kungliga scenen, i all synnerhet som Majestätet själv var närvarande vid tillfället.

På den året innan inköpta Mindre teatern vid Kungsträdgårdsgatan, nu döpt Dramatiska teatern, spelades istället Trettondagsafton eller Hvad ni vill, också den i Hagbergs översättning. Här tog man lite lättare på det hela. Shakespeare hade också burleska sidor och de skulle man nu visa upp. På jubileumsdagen var det premiär. Det var den andra Shakespearekomedin Kungliga teatern tog upp. Fyra år tidigare hade man med stor framgång spelat En midsommarnattsdröm. Den gav uppenbarligen mersmak

Självklart kunde man inte ge stycket rakt av. Anständigheten krävde friseringar. Malvolio fick inte antyda några sängäventyr med Olivia och det rätt fräna gycklet med honom själv kortades. Narren Festes svårmod tonades ned. Dessutom kastades scenerna om för att passa den klassiska dramaturgin, med endast en dekoration i varje akt. Shakespeares många scener och snabba byten hade man svårt att förlika sig med. Violas romantiska öde blev huvudsaken. Frans Hedberg, teaterns litteratör, hade i andra aktens inledning till och med lagt in en nyskriven monolog, där hon ömt talade om sin kärlek till Orsino. Till de uppsluppna sångnumren lånade man melodierna från Bellman.

Uppsättningen mottogs mycket positivt. På de "breda kraftiga penseldragen" kände man lätt igen "verldens störste dramaturg", skrev Fäderneslandet. Visst kunde intrigen förefalla tidens "förslappade" teaterpublik något gammalmodig, men humorn var "verklig och gedigen". I synnerhet narrens roll uppfattades som ett mästerstycke i humoristisk teckning. Här passade också Knut Almlöfs "chargerade komik" och "förmåga af burleskt mimspel" förträffligt. Herr Bromans Tobias och herr Norrbys Andreas var "kostliga typer", herr Nyfors lyckosam som den "komiska bofven" Malvolio. Erkännanden fick även mamsell Åberg och herr Hartman som syskonparet Viola och Sebastian. Ändå kunde pjäsen bara spelas fem gånger. Det var en besvikelse. Kanske uppfattades Shakespeares saftiga upptåg trots allt som alltför vulgära.

1891 hade den omåttligt populära Dramatenskådespelerskan Ellen Hartman gjort stor skandal genom att mitt i säsongen rymma till Paris med en nyvunnen kärlek och helt sonika lämna teatern och kollegorna i sticket. Det hela var givetvis oförlåtligt. Livet i Paris blev dock inte vad hon hoppats, redan två år senare var hon tillbaka. Vacker som hon var och en inkomstbringande publikmagnet lyckades hon få Dramatenassociationens ledare Gustaf Fredrikson med på att hon skulle få återvända till teatern. Dock enbart som gäst. En av hennes första roller efter återkomsten var Maria i Trettondagsafton. Premiär hade man i januari 1894.

Ellen Hartmans insats gick den gången dock närmast spårlöst förbi. Istället knep Helga Rundberg, senare omgift Hoving, tillsammans med Oscar Baeckström och Nils Personne det mesta av applåderna. Fru Rundberg gjorde dubbelrollen Viola/Sebastian med "verve, liflighet och känsla". Att låta samma skådespelare fram till slutscenen göra båda syskonen ansågs som ett lyckat grepp, även om slutscenens Sebastian för illusionens skull borde ha varit mera anonym. Den bullrande Tobias var som skapad för Baeckström, en framställning som blev klassisk. Han var måttfull, men mycket rolig. Allra främst satte man Personnes Malvolio, ett "fullödigt prof på äkta Shakespearetolkning". En tidning ansåg att det var Personnes starkaste insats någonsin, ja, det har sagts att Malvolio var Personnes bästa roll under hela karriären. Uppsättningen blev en framgång och kunde ges tolv gånger under säsongen. Den kom att spelas fram till 1902.

Det nya teaterpalatset på Nybroplan invigdes 1908 och här togs Trettondagsafton upp första gången 1912. I den nyengagerade ensemblen ingick Nils Personne, som åter fick göra sin berömda Malvolio. Rolltolkningen hade inte mist något av sin glans, tvärtom, den var än mer stiliserad och hörde till det "allra bästa af vår nutida karaktärkomiska skådespelarkonst", fastslog Daniel Fallström i Stockholm Tidningen. Ett nytillskott i ensemblen var Harriet Bosse, som i Violas roll fick en vacker framgång. Hon var "raffinerat graciös" och kvinnlig "ut i fingerspetsarna", utbrast den bedårade kritikern. Han var inte ensam om åsikten. Många lovord östes även över Hilda Borgström, som alltid briljant och vars förslagna Maria var både energisk och karaktäristisk. Gustaf Lindens uppsättning, "magnifik och fantasifull", spelades 39 gånger.

Affisch från 1864

Trettondagsafton (foto från 2 september 1899)

Constance Byström (Maria), Nils Personne (Malvolio), Fredrik Hedlund (Blek af Nosen), Herr Hagman (Narren), Oscar Baeckström (Tobias Raap)

Trettondagsafton, 1912

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Trettondagsafton och Dramaten, del II

Läs fler av Kronlunds krönikor