Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor

Maria Stuart och Dramaten

Dramatenpremiären på Hamlet 1819, det första Shakespearestycket som gavs på den kungliga scenen, blev en stor framgång. Gustaf Fredrik Åbergsson var ypperlig i Hamlets roll och i Stockholm blev Shakespeare namnet för dagen. Helt säkert bidrog den lyckade satsningen även till att jämna vägen för en annan av världsdramatikens storheter, Friedrich Schiller. Den 2 februari 1821 stod hans namn för första gången på Dramatens affisch. Pjäsen man gav var Maria Stuart.

I pjäsen låter Schiller de båda drottningarna, den sedan nästan tjugo år fängslade Maria från Skottland och Englands drottning Elisabet, drabba samman i en effektfull scen. I verkligheten träffades de aldrig, men hos Schiller blir mötet pjäsens absoluta höjdpunkt. Den frustrerade Maria förödmjukar Elisabet, som är ambivalent och osäker på vad hon skall göra med sin rival. Maria förseglar därmed sitt öde, men har samtidigt fått en slags upprättelse. Hon kan förlöst och lugn gå döden tillmötes, medan Elisabet mänskligt framstår som en förlorare.

Det var teaterns unga garde som här fick pröva sig i ett större sammanhang. Sara Strömstedts Maria och Charlotta Eriksons Elisabet bjöd på ”ungdomlig glöd och värme förenad med den romantiska klassicismens patetiskt monumentala form”, vet teaterhistorikern Gösta M. Bergman att berätta. Även Maria Stuart blev en stor framgång på Kungliga teatern. Stycket kunde spelas 59 gånger ända fram till 1856.

På Nybroplan har pjäsen fram till idag satts upp inte mindre än fem gånger. 1910 såg man Gerda Lundequist som Maria och Augusta Lindberg som Elisabet. Teaterchefen Knut Michaelsons uppsättning var som alltid ”utomordentligt vårdad”, konstaterade Bo Bergman. ”Applåder fattades icke och icke heller snyftningarna”. Men det hela kändes långt. Det blev ”pröfvande i längden med deklamationerna”, suckade den luttrade kritikern.

Tredje akten, dekorbild 1910

1935 satte Olof Molander upp pjäsen, en föreställning som helt dominerades av en magnifik, förkrossande Tora Teje i Elisabets roll. Den blott tjugoåriga Signe Hasso i titelrollen ansåg man däremot var felplacerad. Hon var alltför oerfaren och förmådde inte helt bära upp sitt krävande parti.

Maria Stuart, 1935

För hittills enda gången på Lilla scenen fick Ulf Palme 1966 visa sin version av pjäsen. Anita Björk gjorde titelrollen, Ulla Sjöblom Elisabet. Urban Stenström beskrev det hela som en intim thriller, där man föredömligt koncentrerade sig på de ”psykologiska väsentligheterna”. Denna gång var huvudrollerna idealiskt besatta., föreställningen alltigenom lysande, ”en dryck levande, friskt vatten ur osinliga källor”, sammanfattade en av tidningarna.

Maria Stuart, 1966

Den fjärde given var Wilhelm Carlssons från 1989. För scenografin och kostymerna svarade Charles Koroly. Det hela var ”isande vackert”, menade Lars Linder. Dramats kulmen, Marias triumf i tredje akten, måste ha varit ”en av de mer praktfulla dueller som någonsin utspelats på Dramaten”, konstaterade han imponerat. Det var ”en lysande kraftmätning och ett stycke stor skådespelarkonst”. Maria spelades av Bibi Andersson, Elisabet av Gunnel Lindblom.

Maria Stuart, 1989

Senast pjäsen togs upp på Dramaten var år 2000. Pernilla August gjorde Maria, Lena Endre Elisabet. Det blev Ingmar Bergmans näst sista uppsättning på teatern. Bergman lät drottningarna vara ungefär jämnåriga, runt de trettio. I verkligheten var Elisabet femtiofyra och Maria fyrtiofem år gamla när Maria avrättades och så brukar de också oftast framställas. Greppet gav rivaliteten en extra, erotisk laddning. Rollframställningarna gav heller inget övrigt att önska: ”samtidens två största kvinnliga skådespelerskor”, utbrast den tagne Jan Arnald i sin Göteborgstidning. Schillers drastiska påfund gick återigen hem. Han kunde sin sak. 

Maria Stuart, 2000

 

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika