Ett bejublat sceniskt kärlekspar
När Anders de Wahl och Astri Torsell i december 1916 steg in på Dramatens scen för att spela Strindbergs Kamraterna var de ett välkänt och mycket populärt sceniskt kärlekspar. Stockholmarna hade kunnat se dem i en lång rad uppsättningar genom åren.
Det hela hade börjat på Svenska teatern på Blasieholmen, teaterdirektören Albert Ranfts stolta flaggskepp. Där hade den 3 januari 1903 det som skulle bli en av sekelskiftets största succéer haft premiär, Gamla Heidelberg, skriven av tysken Wilhelm Meyer-Försters. Pjäsen handlar om arvprins Karl Henrik av Sachsen Karlsburg, och värdshusflickan Käthie och deras korta kärlekssaga.
Karl Henrik har i tjugo år varit instängd i det stela och etikettstyngda hovet, men skall få avsluta sin utbildning genom att tillsammans med sin lärare doktor Jüttner tillbringa ett år vid universitet i Heidelberg. Där träffar han den ljuva Käthie och tycke uppstår. Lyckan ler en tid, men så dör storhertigen. Karl Henrik tvingas hem till regeringsbestyr och ett äktenskap som måste ingås. Tiden i Heidelberg blir snart en dröm som bleknar. När två år har gått och han just är i färd med att gifta sig vill han dock en sista gång återse sitt Heidelberg. Han far dit och får se att allting har förändrats. Bara Käthie är sig lik. I en öm scen vid Neckars strand får de för alltid ta farväl av varandra.
Gamla Heidelberg, Svenska teatern 1903
Anders de Wahl gjorde en både känslig och varm furste, Astri Torsell en intagande och naturlig ung flicka. Intet öga var torrt. Pjäsen, med sin vårstämning, studentromantik och vackra musik, gavs över 220 gånger. Ett bejublat sceniskt kärlekspar var fött.
Både de Wahl och Astri Torsell kom att ingå i den trupp som inför flytten till Nybroplan engagerades till Dramaten och redan ett par veckor efter invigningen i februari 1908 möttes de i ett känslosamt stycke, nämligen Mussets Lek ej med kärleken. I detta lärostycke om två ungdomar som genom förställning och låtsaslekar slarvar bort sin kärlek gjorde de Wahl en Perdican, vilken enligt Daniel Fallström ”bars af gnistrande konstnärslynne” och som kännetecknades av två egenskaper: allvar och entusiasm. Astri Torsells konst, hon gjorde Camille, hade ”blifvit fördjupad, hennes mimspel var snabbt växlande och utomordentligt uttrycksfullt”. Kritikern var lyrisk.
Samma höst var det dags igen, nu i Sophus Michaëlis Ett revolutionsbröllop. Det är ett ytterst rafflande stycke, med en helt otrolig handling. Det utspelar sig under franska revolutionen. Alaine de l’Estoile och markisen de Tressailles har i hemlighet gift sig på Alaines slott, när plötsligt revolutionsmän intränger och kan avslöja att markisen är rojalist. Han döms till omedelbar avrättning. Överstelöjtnanten Marc-Arron förbarmar sig dock över paret, de skall få sin bröllopsnatt. När den skall börja sitter den av dödsångest skakade markisen dock bara och gråter. Den konsternerade Alaine kallar då på Marc-Arron och det visar sig att denne hastigt blivit upp över öronen förälskad i Alaine. Han byter därför kläder med markisen, som kan fly. Inför detta hjältemod väcks även Alaines känslor. Hon och Marc-Arron får bröllopsnatten.
Nästa morgon har Alaine erinrat sig att det finns en lönngång som Marc-Arron kan fly igenom. Det vill han dock inte. När revolutionsmännen kommer, de har då även lyckats infånga markisen, påstår Marc-Arron att det i själva verket är han som är markisen och han frågar Alaine: ”Är jag inte din älskade?” och hon svarar: ”Du är min älskade”, varpå Marc-Arron inför Tressailles skjuts ner.
Ett revolutionsbröllop, Dramaten 1908
Den otroliga handlingen till trots var kritikerna djupt gripna av såväl Astri Torsell som Anders de Wahl. Hon hade lagt en ny och rikare variation av sin unga kvinnotyp, ”skiftningarna i karaktäristiken voro talrikare och finare, särskildt var minspelet utmärkt”, han överträffade sig själv i Marc-Arrons roll, ”framför allt i behärskning men äfven i intensitet”. Stycket blev det mest spelade på Dramaten under Knut Michaelsons chefstid.
Flera av Strindbergs pjäser fick sina urpremiärer på Svenska teatern, exempelvis Gustav Vasa och Erik XIV, båda år 1899. Anders de Wahl gjorde prins Erik respektive kung Erik i båda uppsättningarna. Den 22 januari 1912 fyllde Strindberg sextiotre år och då passade Dramaten på att ha sin första premiär på Erik XIV. Titelrollen gjordes åter av de Wahl och han behärskade fortfarande ”ypperligt den i vanvett rasande Erik”, konstaterade Daniel Fallström. Som Karin Månsdotter, som vid urpremiären hade spelats av Lina Sandell, såg man nu Astri Torsell. ”Briljant yttre, fint, mjukt och diskret spel”, sammanfattade kritikern insatsen.
Flera av de mest populära skådespelarna passade när tillfälle gavs på att turnera. Så även Anders de Wahl. Sommaren 1916 gjorde han en turné med Kamraterna, där han spelade Axel. I ensemblen fanns även Astri Torsell, som gjorde Bertha. Uppsättningen blev en stor framgång och fick teaterchefen Tor Hedberg att ta upp den även på Dramaten samma höst. Det behövde han inte ångra. Karl Warburg skrev i sin tidning:
"Styckets förtjänster kommo helt till sin rätt främst genom de tvänne huvudrollernas innehavare. Fru Torsell som ju eljes mest haft sin styrka i den ljuva genren, har ju ett präktigt grepp på Bertas osympatiskt egoistiska skepnad, men ger den dock ett drag av tjusning, som förklarar hennes makt över mannen; herr de Wahls återgivande av hur denne så småningom efter lång tids underkastelse växer sig stark och skakar av sig sina bojor, är helt igenom övertygande."
Kamraterna, 1916
Trots de hätska utfallen mot kvinnorna upplevde kritikerna att Strindberg här både hade humor och var mycket underhållande. Det var naturligtvis till stor del det nu så rutinerade kärleksparets förtjänst. Och det blev sista gången de båda skådespelarna stod på Dramatens scen tillsammans – som kärlekspar.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek