Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor

En psykologisk djupforskare

Det är mycket ovanligt att en pjäs tas upp på Dramaten som visserligen har spelats tidigare – men inte på över hundra år. Men nu händer det. Pjäsen det gäller är Arthur Schnitzlers De stora vidderna, som när den togs upp förra gången kallades Det vida landet. Premiär hade man i november 1915.

Arthur Schnitzler var född 1862 och framlevde sina dagar i Wien. Precis som Tjechov var han läkare, vilket han också var noga med att framhålla. ”Jag är för det första, andra och tredje läkare. Mina arbeten är idel diagnoser”, underströk han vid ett tillfälle. Hans samtida Sigmund Freud skrev också erkännsamt till honom: ”Förundrad har jag ofta frågat mig var Ni har fått de där hemliga kunskaperna ifrån som jag lärt mig genom tröttsamma forskningar av objekten och slutligen kom jag därhän att jag avundas diktaren som jag annars beundrar”. Freud såg i Schnitzler en ”psykologisk djupforskare, så ärlig och orädd som ingen förr”.

Schnizler är en av de mest spelade dramatikerna på Dramaten. Mellan 1910 och 1922 satte teatern upp inte mindre än 16 pjäser av honom – om man nu räknar varje enaktare. Det var nämligen sådana han främst ägnade sig åt och det är också i den genren han har uppskattats mest. Hans kanske mest spelade stycke är Anatol. Det har satts upp två gånger på Dramaten, 1912 och 1966.

Eller stycken skall man kanske säga. Anatol är nämligen ett samlingsnamn för de sju olika enaktare det är fråga om. Ämnet i dem alla är kärleken och den återkommer Schnitzler ständigt till i sina pjäser. Dock, för att tala med litteraturprofessorn Martin Lamm: ”Inte kärleken som förhärjande, sönderslitande passion utan mer rokokoartad kärlek, graciös och fjärilsaktig, men på samma gång blandad med världströtthet och melankoli”. I Anatol konfronteras Anatol och hans vän Max med i tur och ordning sju damer i olika situationer som alla rör kärleksbekymmer.

I uppsättningen 1912, där man gav fyra av de sju pjäserna, spelades Anatol av Anders de Wahl och Max av Ivan Hedqvist. Tora Teje, Hilda Borgström, Tyra Zanderholm och Harriet Bosse gjorde varsin älskarinna. Kritikerna var nöjda och föreställningen kunde spelas 26 gånger.

En stor framgång blev även uppsättningen 1966. Då såg man Sven-Bertil Taube och Georg Rydeberg som Anatol och Max. Den gången gav man fem av de sju enaktarna. Helena Brodin, Marianne Aminoff, Mona Andersson, Bibi Andersson och Gertrud Fridh spelade älskarinnorna. 50 gånger gavs föreställningen, då på Lilla scenen.

Den största succén bland Schnitzlers enaktare på Dramaten är emellertid Den stora scenen. Den ingick tillsammans med Bacchusfesten och När maskerna falla i en treklöver som Schnitzler kallade Ordens komedier. Den hade premiär i januari 1917. I Den stora scenen fick Anders de Wahl en av sina bästa roller under karriären.

Anders de Wahl i Den stora scenen 1917

Åter är det kärleksproblem det rör sig om. Skådespelaren Konrad Herbot har hamnat i en prekär situation. Han har haft ett förhållande med en ung mans fästmö, Daisy. Mannen infinner sig strax före deras bröllop och vill veta sanningen. Ett brev som Daisy och Konrad – för alla eventualiteters skull – har skrivit tillsammans och i vilket Daisy ber Konrad att sluta uppvakta henne övertygar till sist fästmannen om att hans tillkommande är oskyldig. Från ett angränsande rum avlyssnar Konrads hustru Sophie hela uppgörelsescenen. Hon har lämnat sin man under hans affär med Daisy, men därefter återvänt till honom. Efter uppgörelsen vill hon återigen lämna honom, hon har fått nog av lögner och förställning. Sophie faller dock till föga, övertygad om att Konrad aldrig skulle ljuga för henne… Den stora scenen spelades 77 gånger ända fram till 1933. 

Men Schnitzler skrev naturligtvis inte bara enaktare. Många har tyckt att hans bästa pjäs är Liebelei, ett skådespel i tre akter. Den har också satts upp två gånger på Dramaten. 1922 kallades den Älskog, 1968 fick den behålla originaltiteln.

I pjäsen möter vi den unge Fritz, som har haft en upprivande kärlekshistoria med en nervös och orolig gift kvinna. Hans vän Theodor lyckas dock intressera honom för den behagliga och naturliga Christine, som avgudar Fritz. Den kränkte äkta mannen får emellertid nys om historien och i en duell dödar han Fritz. När Christine får höra detta, hon har inbillats att Fritz är på en resa, tar hon sitt liv, förtvivlad över att hon inte betytt mera för sin älskade.

Älskog gjorde stor lycka 1922. ”Publikens från början spända intresse övergick till djup gripenhet”, kunde Sven Söderman berätta. Karin Molanders Christine, Stina Hedbergs väninna Mizi, Ivar Kåges Fritz och Olof Winnerstrands Theodor, alla övertygade. Föreställningen spelades 32 gånger.

Inte riktigt samma uppskattning fick Liebelei 1968. ”Allvarsam lek i ren tolkning” löd Sven Barthels rubrik, den mest uppskattande recensionen, medan Per Erik Wahlund avfärdade det hela som ”en odelat pinsam historia”. Särskilt uppmärksammades slutscenen, i vilken musik och en textbearbetning antydde att Christine ingalunda tog sitt liv. Kristina Adolphson gjorde Christine, Margaretha Byström Mizi, Rolf Skoglund Fritz och Mathias Henrikson Theodor. 16 föreställningar blev det på Lilla scenen.

Även Det vida landet är ett fleraktsdrama. Titeln syftar på mäniskosjälen, där allt är kaos, komplicerat och irrationellt. I synnerhet gäller detta erotiken. Huvudpersonen, fabrikören Friedrich Hofreiter, charmör, elektrifierande, hård och kall, förkroppsligar allt det här.

Scenografibild Första akten Det vida landet 1915 

Naturligtvis bedrar han sin hustru och när hon i sin tur tar sig en ung älskare utmanar han denne på duell och skjuter honom. ”När han stod framför mig med sin oförskämda, unga blick, då visste jag… att det var han eller jag.” Hofreiter har inga skrupler, heller inga illusioner.

Harriet Bosse och Ivan Hedqvist i Det vida landet 1915

Trots John Ericssons vackra dekor och ett utmärkt spel på alla fronter blev föreställningen dock en besvikelse. Enligt Bo Bergman var Ivan Hedqvists fabrikör ”briljant”, Maria Schildknechts hustru ”gripande” och Harriet Bosses unga älskarinna ”förtjusande”, men man gick ”tom och barskrapad från pjäsen”. Bergman saknade ”en känsla av fäste i verkligheten”. Det hela blev en ”konstgjord dramatisk lek”. Och föreställningen spelades bara sju gånger. 

Men det var då det. Kanske är vår tid mogen för den psykologiska djupforskare som Freud såg i Schnitzler.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika