Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor

Carolus Rex på Stadion

Sommaren 1912 invigdes Stockholms Stadion. Arenan hade byggts inför de olympiska spelen som det året arrangerades i staden. Den var ritad av Torben Grut i nationalromantisk stil med murar i mörkbrunt, handslaget helsingborgstegel. Arkitekten hade bland annat låtit sig inspireras av Visby ringmur och lyckats skapa en byggnad med omisskännlig karaktär.

Sommaren därpå gjorde Dramaten sitt hittills enda gästspel på Stadion. Man framförde då Walter Hülphers historiska drama Carolus Rex, som hade premiär den 24 augusti 1913 och som gavs åtta gånger. Södra delen av arenan hade stängts av genom stora skärmar, målade som en rad av tält. Mitt i raden fanns en öppning och i den utspelades dramat. Läktaren framför spelplatsen rymde 4 700 personer. Publikintresset var stort. Allt var utsålt.

Evenemanget hade från början fått kritik. Idrottsrörelsen var orolig att framtida teaterföreställningar skulle tränga ut den verksamhet som anläggningen var byggd för. Dessutom förekom det såväl marscherande soldater som ett antal ryttare i pjäsen och det skulle skjutas med kanoner och stormas en fästning. Idrottarna befarade att föreställningarna skulle förstöra gräsmattan. Men Stadionledningen stod på sig. Man såg gärna att olika verksamhetstyper bereddes plats i den nya arenan.

Pjäsen

Hülphers var värmlänning och hade tidigare främst skrivit noveller i en vildmarksromantisk och heroisk anda. Hans pjäs skildrar fyra episoder i Carl XII:s liv, kapitulationen och flykten vid Djepern, en julafton i Demotika, en strid på Rügen och slutligen den ödesdigra dagen vid Fredrikshald den 30 november 1718. Det är en mycket löst sammanhållen historia. Någon intrig kan man knappast tala om. Inte desto mindre fick Hülphers uppskattning i tidningarna. Bo Bergman underströk:

Skådebanan under öppen himmel följer särskilda lagar. Den har sina bestämda krav på diktkonsten och scenkonsten. Den arbetar med det enkla och summariska. I dramat får massan ofta härvidlag betyda mera än individen, tavlan mera än intrigen, och i varje fall fordras av handlingen att den skall vara så lättfattlig som möjligt och av personerna att de skola framstå i starka och elementära känslor.

Det här hade Hülphers lyckats med.

Och titelpersonen intresserade. En kollega till Bergman kunde rapportera:

Det var lätt att se hur nära denna den outgrundligaste av alla historiens figurer ännu står sitt svenska folk. Han är alltjämt sagan och äventyret, den djärva dårskapen och det grandiosa misslyckandet, och för detta kommer alltid svensken att intressera sig, och han är när som hälst beredd att uppleva det på teatern som en gång i verkligheten.

De som hade befarat att rösterna skulle få det svårt att nå ut fick tänka om. Ivan Hedqvists Carl XII, Anders de Wahls överste Grothusen och de övriga 18 skådespelarna, liksom den enda kvinnan Augusta Lindberg, hördes utmärkt ända till sista bänkraden. "Men naturligtvis talades det forte och fortissimo utan några större nyanser", erkände en tidning.

 
Dramatens första konstnärliga affisch

Till evenemanget hade teaterchefen Tor Hedberg även låtit trycka en konstnärlig affisch. Det var första gången en sådan användes till en föreställning Dramaten var involverad i och den var ritad av en pionjär på området, Torsten Schonberg. Svenska Dagbladet skrev ingående om hans arbete:

Så godt som hela affischens yta upptages af äfventyrskonungens gestalt, som förlänats en lefvande och fantasifull karaktär med användande af enkla och klara medel. Den påtagliga friskhet och fart som ligger öfver komposition och linjer kan till dels förklaras af den omständigheten att konstnären själf tecknat figuren direkt på den plåt som ersätter stenen i den moderna litografien, ett förfaringssätt som nu kommit till användning för första gången vid detta slag af reproduktionskonst.

Affischen var tryckt i fyra färger och lovordades. Schonberg själv fick 500 kronor för arbetet. Det måste man säga var bra betalt – en biljettkassörska tjänade 1000 kronor om året.

Att Stadion var en lyckad spelplats, väl lämpad för evenemanget ifråga, stod klart för de flesta. Tidningen Scenisk konst gav följande ögonblicksbild av pjäsöppningen:

Klockan var då något över 8 och sommarkvällens diskreta skymning höll just på att sänka sig som en naturlig ridå för det skådespel som skulle komma. Stadions torn avtecknade mot kvällshimlen sina nobla konturer – vilken underbar plats är icke detta Stadion, som fastän så nytt, tycks ha seklers värdighet över sig och som redan gömmer så många segrar i sin korta historia!

Nu har det verkligen gått ett sekel och än fler segrar har vunnits på Stadion. Men skulle Dramaten våga göra ett nytt försök på denna klassiska arena?

Bilder ovan: Dekorbild från Stadion 1913, Schonbergs affisch

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Läs fler av Kronlunds krönikor