Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor

Birgitta Valbergs porträtt

Den som nyligen besökt Paulikaféet har kanske höjt på ögonen inför den nya tavla som hänger på en av ytterväggarna. Där tidigare Stellan Mörners kolteckning av Märta Ekström satt hänger numera en målning, ett porträtt i olja av Birgitta Valberg, målat av konstnären Arne Cassel. Tavlan överlämnades i juni 2014 till teatern av Maria Bandobranski, Birgitta Valbergs dotter.

Birgitta Valberg var född 1916. Hon kom in på Dramatens elevskola 1940. Efter den treåriga utbildningen engagerades hon direkt till teatern och Dramaten blev hon trogen karriären ut. Sina sista roller, Dellen Hökentärna i Kent Anderssons Fint folk och Mare Balticum i jubileumsföreställningen Spelet om lyckan och framtiden, gjorde hon på våren 1996. Hon hade då stått på Dramatens scen i femtiosex år och spelat hela 137 roller.

Med sin varma röst och behagliga utstrålning blev Birgitta Valberg tidigt självskriven för de jordnära och insiktsfulla kvinnokaraktärerna. Hon var en skådespelerska som med sitt nyanserade spel och sin precisa diktion alltid gav rollkaraktärerna tyngd och auktoritet. På Dramaten blev hon en pålitlig kraft som trovärdigt visade publiken vad det är att vara människa.

En av hennes första framgångar var rollen som Helena i Vilhelm Mobergs Vår ofödde son. Pjäsen gick upp på Lilla scenen i november 1945 i regi av Alf Sjöberg. Huvudperson är lärarinnan Helena, som har blivit gravid. Far till barnet är hennes fästman Ejnar. Graviditeten är oönskad och ställer Helena inför ett svårt dilemma: ”Det här är det största som har hänt mej i livet - - - och så ska jag tvingas - - - att göra våld på mitt samvete. Men vad ska jag ta mig till? En liten lärarinna i en avkrok på landet, alldeles beroende av andra människor - - - jag orkar helt enkelt inte…!” Hon går, på den tiden olagligt, till abortören. Det visar sig senare att ingreppet har gjort henne infertil. När pjäsen slutar har hon beslutat sig för att flytta. Relationen med Ejnar är över.

I Stockholms-Tidningen skrev Herbert Grevenius:

Birgitta Valberg bygger upp rollen ur en fond av moderlighet som helt förklarar både hängivenheten och besvikelsen. Det var en alltigenom utmärkt prestation som med en gång visade vilket djupt och rikt känsloregister denna lite tunga men solida unga artist har.

Hon hade även en annan tillgång visste Agne Beijer i Göteborgs Handelstidning att berätta: ”sin varma fylliga mezzo-stämma, som ger meningsfullhet även åt alldagliga repliker och hjälper henne att lugnt och naturligt utan alla understrykningar och överaccentueringar bära fram även dem som författaren fyllt med en inte alltid så lättåtkomlig symbolik”. Orden vittnar om den stora skådespelarens kunnande. Kan man få finare lovord?

Hennes porträttör, Arne Cassel, hade efter studenten gått på Konsthögskolan 1917-18 och 1923-25 och därefter studerat vid Atelier Moderne i Paris. Han hade även gjort en lång rad studieresor till Schweiz, Italien, Holland och England. Cassel intresserade sig tidigt för landskapsmålning, men även för porträttering. Länge arbetade han i en blek och återhållsam färgskala, sval och klar. Senare gick han över till ett djärvare färgspel, en mustigare kolorit som breddade och berikade hans konstnärskap.

Sina kanske bästa resultat uppnådde han som porträttör. Idag betraktas han om en av våra yppersta i den genren. Han har bland annat gjort ett ömsint porträtt av Karin Boye 1937 och avbildat Harry Martinsson 1940. I Gripsholms porträttsamling finns även ett finstämt porträtt av Victor Sjöström, målat 1956.

Det inkännande porträttet av Birgitta Valberg målades 1948. Det hängde i alla år hemma i skådespelerskans villa på Lidingö. I gul dräkt och brun basker blickar hon mot oss. Hennes inträngande men lugna blick fångar oss direkt. Många rollkaraktärer har speglats i den. Vi som såg henne på scenen minns och begrundar.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika