Visste du att Schiller har spelats lika länge på Dramaten som Shakespeare.
Georg Dahlqvist som Karl Moor
Dramatenpremiären på Hamlet 1819, det första Shakespearestycket som gavs på den kungliga scenen, blev en stor framgång. Gustaf Fredrik Åbergsson var ypperlig i Hamlets roll och i Stockholm blev Shakespeare namnet för dagen.
Helt säkert bidrog den lyckade satsningen till att jämna vägen för en annan av världsdramatikens storheter, Friedrich Schiller. Den 2 februari 1821 stod hans namn för första gången på Dramatens affisch. Pjäsen var Maria Stuart. Det var teaterns unga generation som fick pröva sig i ett större sammanhang och de bjöd på ”ungdomlig glöd och värme förenad med den romantiska klassicismens patetiskt monumentala form”, berättar teaterhistorikern Gösta M. Bergman. Även Maria Stuart blev en stor framgång. Romantiken var nu definitivt på ingående och Schiller gav mersmak.
Framgången till trots skulle det dröja tio år innan man på nytt tog upp en pjäs av honom. 1830-talet blev dock ett stort Schillerdecennium på den kungliga scenen. Hela sex av hans pjäser kom då upp på repertoaren: Wallensteins död 1831, Kabal och kärlek 1833, Röfvarbandet 1834, Fiesco 1835, Orleanska jungfrun 1836 och Don Carlos 1838. Raden avslutades 1845 med Wilhelm Tell. Till viss del var det samma skådespelare, nu mognade, som kom att användas även i dessa uppsättningar. Två namn lät särskilt tala om sig, Georg Dahlqvist, fullblodsromantikern, som demonisk och vild tolkade passionernas stormar i de stora skådespelen, och den vackra och intagande Emilie Högqvist. Båda kom de att få stor betydelse för Schillerpjäsernas fortsatta öden.
Det stora slagnumret blev Röfvarbandet. ”Dygdiga röfvare, känslosamma bofvar, människor med sentenser på läpparna vid alla lifvets mest kritiska förhållanden kunde då ännu med originalitetens anspråk göra effekt på scenen”, förklarar Nils Personne i sin teaterhistoria. Att pjäsen gick så bra berodde dock främst på Georg Dahlqvist, som året efter premiären övertog rollen som Carl Moor. Rövarhövdingen Carl Moor blev en av Dahlqvists paradroller. I den fick han i flera decennier damerna att dåna både i huvudstaden och i landsorten, där han ofta uppträdde på somrarna. Ingen kunde som Dahlqvist med tordönsstämma framföra Carls utbrott då han fått höra att hans far förskjutit honom:
”Menniskor, menniskor! falska, hycklande krokodilyngel! Deras ögon äro vatten! Deras hjärtan stål! Kyssar på läpparne! Svärd i barmen! Lejon och leoparder mata sina ungar, korpen bjuder de sina på rof - men han, han - O huru har jag icke bedt, gråtit, bönfallit! Ett vilddjur skulle hyst förbarmande! Stenar skulle ljutit tårar, och dock, dock! - - O! jag ville vara en björn och i spetsen för alla vildmarkens björnar rusa ut och förgöra detta hyänslägte!”
Den unge Schillers bombasm passade Dahlqvist som handsken. På sommarturnéerna kunde han i samma föreställning göra både Carl och brodern Frans Moor, styckets nattsvarte bov, vilka aldrig är på scenen samtidigt, alltid lika älskad, alltid lika beundrad.
Emelie Högqvist som Johanna
Emilie Högqvists stora roll blev Johanna i Orleanska jungfrun, en framställning som var sensationell. En rad kulturpersonligheter skrev efter premiären hyllningsartiklar, till och med dikter till hennes ära. ”Det är i sanning en stor talang, och jag begriper ej, hur den till en sådan höjd kunnat utbildas hos oss”, utbrast den entusiastiske Erik Gustaf Geijer, som helt bländats av Emilies skönhet och inlevelse. Översättaren Karl August Nicander skrev ett högtidligt poem till henne, som han även lät införa i den tryckta upplagan av pjäsen.
På Nybroplan har Schiller satts upp nio gånger. Den mest spelade pjäsen har varit – Maria Stuart. Den har upplevt fem uppsättningar. Redan 1910 såg man Gerda Lundequist som Maria och Augusta Lindberg som Elisabet. Leicester gjordes av August Palme. ”Applåder fattades icke och icke heller snyftningarna”, konstaterade Bo Bergman. Men det hela kändes långt. Det blev ”pröfvande i längden med deklamationerna”, suckade den luttrade kritikern.
1935 tog Olof Molander upp pjäsen, en föreställning som helt dominerades av en magnifik, förkrossande Tora Teje i Elisabets roll. Lars Hanson gjorde en rävröd, väloljad Leicester, ”en gigolo i övernaturlig storlek”, beskrev Sten Selander. Däremot ansåg man att Signo Hasso i titelrollen var felplacerad. Hon var alltför oerfaren och kunde inte till belåtenhet bära upp sitt krävande parti.
1966 var det Ulf Palmes tur att visa sin version. Den gick upp på Lilla scenen med Anita Björk i titelrollen, Ulla Sjöblom som Elisabet och Ingvar Kjellson som Leicester. Urban Stenström beskrev det hela som en intim thriller, där man föredömligt koncentrerade sig på de ”psykologiska väsentligheterna”. Rollerna var idealiskt besatta, föreställningen alltigenom lysande, ”en dryck levande, friskt vatten ur osinliga källor”, sammanfattade en av tidningarna.
1989 var det dags igen. Wilhelm Carlsson grep sig an pjäsen i en scenografi och kostymer signerade Charles Koroly. Det hela var ”isande vackert”, menade Lars Linder. Dramats kulmen, Marias triumf i tredje akten, måste ha varit ”en av de mer praktfulla dueller som någonsin utspelats på Dramaten”, spekulerade kritikern. Det var ”en lysande kraftmätning och ett stycke stor skådespelarkonst”. Maria spelades av Bibi Andersson, Elisabet av Gunnel Lindblom. Som Leicester såg man Johan Rabaeus.
Maria Stuart 1989
Senast Maria Stuart sågs på Dramaten var 2000, en uppsättning som blev Ingmar Bergmans näst sista på nationalscenen. Maria gjordes av Pernilla August, Elisabet av Lena Endre. I Leicesters roll såg man Mikael Persbrandt, vilken ryggradslöst ”slingrade sig fram” mellan erotik och politik, beskrev Henrik Sjögren. Kritikerna imponerades även denna gång, drottningmötet, med stark erotisk laddning, gav åter full utdelning.
Lena Endre och Pernilla August i Maria Stuart
Två Schillerpjäser har satts upp var sin gång på Nybroplan. 1930 iscensatte Olof Molander Fiesco i en dekor av Isaac Grünewald. Uppsättningen var mycket påkostad, bland annat införskaffade man för detta tillfälle teaterns första vridscen. Trots det storslagna greppet spelades den dock bara elva gånger. Publiken svek. Pjäsen anses också vara Schillers kanske svagaste.
2006 tog Hilda Hellwig upp Kärlek och politik på Lilla scenen. Stycket om adelsynglingen och borgardottern som älskar varandra men vars kärlek motarbetas och schackras bort av överhet och makthavare blev i Jan Lundbergs blodröda scenografi och Ann-Margret Fyregårds vackra kostymer en intensiv uppgörelse med auktoritetsvälde och förtryck. Som den unge Ferdinand såg man Danilo Bejarano, som hans Luise Ellen Mattsson.
Don Carlos – till sist – har fram till idag spelats två gånger på Nybroplan, 1943 i regi av Stig Torsslow och 1969 i regi av Donya Feuer och Staffan Roos. Torsslows giv gav plats för Dramatens unga garde – just som teaterns första Schilleruppsättning 1821 hade gjort – men den här gången tyckte kritikerna att aktörerna, åtminstone flertalet, inte höll måttet. Eleven Carl-Hugo Calander gjorde titelrollen i denna skolteaterföreställning, som bara gavs nio gånger.
1969 fick Donya Feuer och Staffan Roos överta regiarbetet från den hastigt insjuknade Ulf Palme. De hade ingen större lycka med sig. Uppsättningen i en scenografi signerad Marik Vos var mycket vacker, ”teater som bilderbok” skrev Tord Baeckström, behaglig men ”en smula sövande”. Heinz Hopf gjorde titelrollen i en giv som främst upplevdes dammig. ”Inte precis någon angelägen teater”, sammanfattade kritikern.
I vår är det dags för en ny version av Don Carlos, seklets första. Förhoppningsvis skall den kännas angelägen. Arbetet går vidare. Dramat om den frihetslängtande kronprinsen är ständigt aktuellt.
Dag Kronlund