Dramaten har spelat Bernardas hus i Tornrummet
På våren 1974 kom med bara några veckors mellanrum två konstnärligt fullödiga föreställningar upp på Dramatens båda nybyggda scener Fyran, numera Tornrummet, och Målarsalen. På den förra satte Gun Jönsson upp Garcia Lorcas Bernardas hus och på den senare hade Alf Sjöberg, aldrig rädd för nya utmaningar, premiär på Claudels Budskapet till Maria. Båda uppsättningarna visade på de nya spelplatsernas möjligheter.
"Detta fantastiska Dramaten-hus innehåller tydligen hur många underbara teaterlokaler som helst", utropade Allan Fagerström entusiastiskt efter att ha varit med om premiären på Bernardas hus. Han hade tyckt att Målarsalen var fantastisk när man börjat använda den, men Fyran var "gudomlig”. Närmare konsten kunde ingen åskådare komma, ”ty man sitter ibland bara fem centimeter från Sif Ruud, för att inte tala om de två som skiljer en från Karin Kavli". Det var en ny upplevelse.
Gun Jönsson hade tillsammans med scenografen Marianne Carlberg placerat ut publiken närmast efter väggarna i den rödbruna, fula och dovt tryckande lokalen, fjärran från de bländvita murar och svarta möbler man gärna förknippar med det heta, exotiska Spanien. Åke Janzon beskrev:
När man kommer in i den förskräckliga skrubb på Dramatens vind som kallas ”Fyran” och får se Lil Terselius som Pigan försöka polera upp världens hemskaste matsalsmöbel, blir man till en början beklämd intill tröstlöshet.
Prövningen blev inte mindre när Bernarda Alba och hennes fem döttrar gjorde entré, hemkomna från husfaderns begravning. Nu skulle det sörjas. I åtta långa år som traditionen bjöd.
Pjäsen handlar om kvinnlig frustration, förtryck, förkvävning. Änkan Alba håller sina döttrar i ett järngrepp. Angustias, den äldsta, har en friare, som dock trånar efter Adela, den yngsta och vackraste av systrarna. Ond bråd död blir resultatet. Friaren undkommer, medan Adela omkommer. Men Bernarda är stenhård. Jämmerrop vill hon inte höra och viktigast – hennes dotter dog obefläckad.
”Med en nästan osannolik självutgivelse skulpterar var och en av alla dessa beundransvärda aktriser sin gestalt ur Lorcas text”, menade den tagne Janzon. Kristina Adolphson, Malin Ek, Mona Malm, Anita Wall och Ingrid Boström, alla lyckades de ge sin figur i systerskaran kontur och karaktär. Det hade även Sif Ruuds gamla piga och Karin Kavlis änka, monumental, elak, sorgtyngd, men mänsklig – trots allt.
Den ”genuina och oändligt fint” genomarbetade föreställningen blev i själva verket, tröstlösheten till trots, en av Janzons största teaterupplevelser. Samtidigt kunde han inte låta bli att fråga sig: ”Är det inte lite snurrigt att så storartade teaterhändelser skall utspelas i en skrubb på nationalteaterns vind?” Men så var det alltså. Fyran hade visat sig ha oanade möjligheter.
Dag Kronlund