Den okände, Gud och Djävulen
Den som får lust att gå på Dramaten och se ”Till Damaskus” kanske undrar lite grann varför August Strindbergs huvudperson Den Okände är på väg just till staden Damaskus, i Syrien? Ska han möjligen till någon Mellanösternkonferens? Eller ska han turista och äta söta bakelser och köpa mattor i basaren i Gamla stan?
Nej, när Strindberg 1898 ger sitt drama titeln ”Till Damaskus” är det med biblisk hänvisning - för att vi genast ska få en vink om det stora själsliga drama som här utspelas. Det var nämligen på vägen till Damaskus som Saulus omvändes. Han som varit de kristnas förföljare blev i stället utsedd till att bli deras stora beskyddare och förkunnare. Omvändningen visades i ett namnskifte: Saulus blev Paulus. Och Paulus är i kristenheten den första teologen, uttolkaren av Jesu liv och lära.
Om vi förflyttar oss till Strindbergs skådespel ”Till Damaskus”, så finner vi att också Den Okände är en utsedd, men i en helt modern gestalt, det vill säga en radikal författare, otrogen allt och alla utom sitt konstnärliga och intellektuella uppdrag. Men nu – vid dramats start - befinner han sig i kris, och vägen till nytt liv går för honom genom prövningar under en vandring som upprepar Saulus Damaskusfärd, men också Kristi Golgatavandring och även filosofen Kierkegaards existentiella drama, där människan ser sig innesluten i sitt livs omtagningar och upprepningar – ingen flykt ges, man kommer alltid tillbaka, och Den Okändes vandring både börjar och slutar i ett gathörn.
Han har ett individuellt subjektivt mål, men är samtidigt - som rollnamnet skvallrar om - en namnlös vem-som-helst, som väntar på att få sin rätta bestämmelse. Därför skymtar vi i namnet Den Okände en annan mäktigare okänd som bor inuti namnets bärare - en gud som tålmodigt stakar ut hans bana.
Så långt kanske dramat verkar schematiskt, att det ska ha sin gång från fråga till svar. Men Strindberg är allt annat än schematisk – faktum är att när vi kommer till pjäsens slut kan man fundera på i vilken grad Den Okände egentligen alls har svalt några av de sanningar han ställts inför. Men så finns i Den Okände också spår av en kraft som är motsatsen till Gud, det vill säga Djävulen.
Den Okände hör inte som andra riktigt till Guds skapelse, han en bortbyting med underliga trollkrafter, och hans dubiösa härkomst hänger ihop med att Strindberg såg honom som den medeltida legendens ”Robert Djävulen”, känd för sina övernaturliga krafter och onda gärningar. Det där finns mest i Strindbergs skisser till dramat, men en hel del finns kvar i manuskriptet och ger Den Okände en sällsam övermänsklig kontur.
Strindberg ser alltså goda poänger i det djävulska, inspirerad av den satanistiska traditionen, där Djävulen är en god kraft som vill befria människorna från det rike av illusioner och lögn där Gud är fångvaktare. Satan må vara en förstörare, men en uppbygglig sådan.
Där har vi återigen Den okände som den radikala och hänsynslösa, men i grunden uppbyggliga moderna författaren, nyttigare för samhället än vad samhället kanske vågar stå ut med.
Kort sagt: Välkommen Till Damaskus!
/ Magnus Florin Chefsdramaturg